Graviditetsklåda

Det kliar! På hela kroppen. Det är inte skönt men jag trodde inte det var någon fara. Berättade för min barnmorska på den vanliga kollen igår och hon skickade oss till Danderyds sjukhus idag, en lördag, för att ta prover. Väl på sjukhuset fick jag göra en ctg-kurva och bebisen mådde bra. H*n sov första kvarten, sen vaknade h*n och sparkade lite och höjde hjärtljuden. Jag har en del sammandragningar och det är ju bra att livmodern tränar sig.

Levervärdena var tyvärr förhöjda så vi ska tillbaka på nyårsafton för en ny koll. Om de är höga då oxå blir det kanske igångsättning. Det blir alltså ingen norrlands-resa för oss och kanske en tidig bebis! Det känns både snopet och spännande! Vi kanske får träffa vår efterlängtade bebis snart!

IVF-kallelse

Idag fick vi kallelse till IVF på Huddinge, eller rättare sagt ett brev om att vi kommer att bli kallade inom några månader. Vi ställdes i kö för 16 månader sen så en kö-tid på 1,5 år var nog inte helt fel, men jag är otroligt glad att vi valde att göra ivf på CvL istället för att vänta!

Inte oroa mamma sådär!

Idag har min bebis vart extremt lugn och jag blev orolig, vilket jag faktiskt aldrig blivit tidigare. I alla fall inte för att h*n rört på sig för lite, eftersom min bebis är väldigt aktiv i vanliga fall. Men nu. Nu var det lugnt hela dagen. Jag blev orolig. Min man är borta på jobb idag så jag hade ingen att ventilera min oro med. Istället dricker jag kallt, buffar på magen och pratar och pratar med bebisen. När jag så ätit middag börjar h*n vakna till liv igen och jag gråter av lycka. Varje buff jag nu känner får mig att få tårar i ögonen. Jag älskar min bebis så mycket!

Vår bebis gillar sötsaker!

Jag har glömt att skriva om vårt tillväxt-ultraljud. Vi var där förra veckan. Samma dag som hos barnmorskan. Bebisen låg långt ner med huvudet. Vägde 2055 gram, 10 gram mindre än medelbebisen denna veckan, 32+3. Bebisen avviker alltså -0,5% vilket inte är någonting! Vår bebis är perfekt!

Det var alldeles underbart sött när vi tittade in. Bebisen låg och drack fostervatten. Jag hade druckit glögg och ätit pepparkaka innan. Det måste ha vart gott. Såg nästan ut som lille älsklingen log därinne!

TENS

Jag har nu fått hyra en TENS-apparat av min sjukgymnast för att ha mot foglossningen. Men den ska ju fungera bra särskilt under latensfasen då man öppnar sig oxå. Jag och min man går oxå på profylax-kurs och vill använda andning så mycket som möjligt under förlossningen. Funderar på om man kan kombinera TENS och profylax.

Jag provade lite här hemma nu på eftermiddagen men det var riktigt svårt att sätta fast den så jag får vänta på min man så kan han hjälpa mig.

Det är mycket tankar på förlossningen nu här hemma, i alla fall hos mig.

Rosa...

blev lite väl rosa så jag ändrar. Igen.

Ilningar

Nu ilar det när jag går för fort. Långt, långt ner i magen eller ännu längre ner. Kanske är det bebisen som lägger sig tillrätta för det känns verkligen som h*n ligger och trycker på. Dessutom är h*n så stor och trycker upp bh:n på mig ibland. Hur underbar som helst!

Huvudet ner

I går var vi hos barnmorskan igen. Nu ligger bebisen med huvudet ner, "rörligt ruckbart", eller vad hon nu kallade det. Inte fixerat men heller inte helt löst. Nu undrar jag om inte bebisen flyttat på sig igen, hickan känns högra upp. Jag kanske får ligga med kudde under rumpan igen.

Sf-mått 31 (vecka 32+4).

Vi var på profylax-kurs idag och läraren var jättebra. Det var tre gravida, min man, en kvinnas mamma och en av gravidisarna var ensam (hennes man ville inte följa med...). Det känns bra, min man är mer peppad än vad jag är. Jag tänkte för mycket och fokuserade så att jag inte lyckades med min passiva andning Men nu ska vi öva så vi (jag) lär oss. Det känns ändå bra och jag ser fram emot förlossningen!

Blodtrycksfall...

Jag var med om en otäck händelse imorse... När jag kom till pendelstationen så var jag illamående, som vanligt, så jag gick ut för frisk luft brukar ju hjälpa. Men jag blev bara mer yr och vimmelkantig så jag satte mig på en bänk. Då började jag känna mig väldigt svimfärdig, men tåget kom och jag skulle ju på tåget! När jag väl kommit på tåget så flimmrar det för ögonen, mer och mer så jag kan knappt se nåt alls. Försöker snabbt hitta en plats att sitta på och tar av mig jackan för jag svettas som en gris! Blir mer och mer illamående, yr, ser knappt för allt flimmer för ögonen och har svårt att andas. Tror att jag ska svimma och vill be om hjälp men mannen mittemot ser inte så sammarbetsvillig ut... så jag härdar ut ett tag till. Tänkte gå av på nästa station, men då släpper det värsta och jag börjar må bättre.
Usch... det var riktigt otäckt men det var nog ett vanligt blodtrycksfall.

Fick lite tips av mina kollegor när jag kom till jobbet och de tyckte att jag kanske ska börja senare på dagen så att kroppen hinner vakna till innan jag går ut på morgonen, eller ta längre tid att gå till pendeln. Mitt favoritförlsag var att min man skulle följa mig till pendeln :-) Men det blir nog svårt...

Nästa gång blir det förlossningen

Det lät riktigt dramatiskt, men idag när jag berättade för barnmorskan om huggen i magen så sa hon att nästa gång ska jag inte vänta så länge som en timme utan ringa in till förlossningen och höra vad de säger, ifall jag ska åka in och få något som gör att värkarna stannar av. Jag vet ju inte ens om det var värkar. Men under dagen som varit innan jobbade jag väldigt mycket fysiskt så det kan ju ha varit det som satte igång huggen...

Allt såg bra ut hos barnmorskan. Bebisen ligger visst med huvudet upp och rumpan ner och ryggen längs höger sida av min mage. När jag tänker på det blir jag alldeles varm! Barnmorskan gav mig en liten hemläxa - att ligga 15 minuter med en kudde under rumpan så att bebisen kunde få för sig att vända sig. Jag som trodde att sånt bara var skrock, men jag ska göra ett försök. Ska också börja ta en tablett järn varannan dag. Hoppas min mage klarar av det. Vill verkligen inte bli förstoppad!

Mina värden:
Socker - 4,3
Järn - 117
Bt - 90/50
Sf - 29 (vecka 30+0)
Hjärtljud - 144

Hugg i magen och brist på vila

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar. Ska vara där i fyra dagar och bara ta det lugnt. Och sy spjälskydd. Ska bli så kul! Och skönt med vila. Att bli lite ompysslad. Och så får bebisen träffa mormor och morfar :-)

Inatt vaknade jag plötsligt av hugg i nedre delen av magen eller ljumsken. Blev lite orolig eftersom jag inte vill att något ska hända när min man är borta. Det högg till några gånger och så försvann det. Men bara för att komma tillbaka igen. Till slut somnade jag, men hela dagen har magen dragit ihop sig och gjort ont. Lite jobbigt, men jag tror att det beror på att jag bar tungt igår och var för aktiv. Skulle ha vilat. Det ska jag göra nu i alla fall. I fyra dagar!

Oro över min systers eventuella graviditet

Min syster är bra.

Under dagarna som gått sedan jag började oroa mig för att min syster skulle vara gravid så har jag börjat tänka lite annorlunda. Tack och lov. OM min syster skulle varit gravid så har det egentligen inget med mig och min man att göra. Att de skulle lyckas utan att ens försöka är en helt annan sak än att jag och min man har haft svårt att bli gravid. Och framför allt, det påverkar inte miraklet som växer i min mage. Vår bebis är och kommer att vara den mest fantastiska för oss.

Jag har funderat på vad jag skulle säga om hon var gravid. Passar ett "Grattis" när någon inte ens försökt? Och när jag tänker efter så kan man faktiskt gratulera till det nya liv som växer i en kvinnas mage. Planerat eller inte. Det ÄR ett liv.

Nu är inte min syster gravid. Hon har tagit ett test och det var negativt. Hon tyckte det var skönt för de är inte redo än. Jag är väl inte heller redo för att hon skulle vara gravid, men jag tror att jag närmar mig.

Magen vecka 29

Ifall nån vill se min mage. Här är den i vecka 29 (28+0).

JAAAA!

Jag fick förlängd sjukskrivning idag! Fram till 23 december, sen ska jag ta ut två dar kompledigt och sen är det tre veckor kvar till beräknad förlossning! Wow! Tiden går fort och nu får jag chans att njuta av resten av graviditeten oxå.

Underbart!

Trött trött trött

Jag är extremt trött. Varför vet jag inte. Jag menar, att jag är trött just idag. Om det nu bara är just idag...

Imorse hade jag ett möte på en skola på morgonen så jag gick direkt dit. När jag gick tillbaka till kontoret började magen/livmodern göra ont och väl på kontoret gjorde det riktigt ont. Det kom i stötar och kändes ungefär som läkaren sa att sammandragningar gör, så det kanske var det. Efter en timme på kontoret lugnade det ner sig och jag kunde fokusera lite mer på jobbet. Lite otäckt var det.


Imorgon ska jag träffa läkaren och få veta om mina sköldkörtelprover är bra och prata om sjukskrivningen. Jag orkar INTE jobba heltid! Särskilt inte med de där sammandragningarna. Fast tröttheten är nog värst ändå. Hoppas han kan hitta en bra anledning, för trötthet är ju ingen sjukdom...

Nervös.

Foglossning...

Idag när jag var på väg till min vän skar det plötsligt till i rumpan. Igen. Och jag var tvungen att sakta ner och ta korta korta steg. Typiskt. Foglossningen har ju knappt kännts av sen förra "knivhugget". Tills nu. Men jag tror att det kommer att vara bättre efter en natts vila. Det är dessutom värt att ha lite foglossning om mitt bäcken mjukas upp inför förlossningen.

Lill*n i magen är livlig nu. Jag kan känna en kroppsdel sticka ut, eller bukta ut, ungefär som en rumpa eller en rygg och så känner jag och trycker lite tillbaka och då försvinner den. Det är helt enormt! Min bebis ligger i min mage. Min. Coolt!

Min man åkte i söndags. Det är tomt och ensamt men ändå ganska ok. Jag vet att han har det bra och att han snart kommer tillbaka. Längtar och saknar gör jag ju hela dagarna ändå.

Hormonrand!

Jag har en hormonrand på magen. Upptäckte den för några dar sen. Den syns mest under navlen men börjar synas mer och mer ovanför oxå. Känns mysigt!

Nu har min man åkt bort. Långt bort i 12 dagar. Jag försöker tänka på att han kommer att uppleva mycket och ha en fantastisk tid men jag kommer självklart att sakna honom jättemycket. Särskilt nu när vi har en bebis i magen.

Here we go again

Jag och maken hade en härlig ledig dag tillsammans igår! Vi åt en mysig frukost med latte hemköpt från stans godaste latteställe - 2 kvarter hemmifrån. Sen gick vi på stan och så kom min mamma och vi gick ut och åt tillsammans med henne och min syster och hennes man. Jättemysigt! På söndagmorgon åker ju min man bort i två veckor så vi ska fylla på och vara med varandra imorgon oxå.


Jag kan dock fortfarande ha svårt för folk som blir gravida lätt eller oplanerat. Min syster svimmade för en vecka sen, och har sen dess mått illa, varit extremt trött och hungrig och kännt sig yr. Alla värden har varit bra... Mamma hade frågat om hon var gravid, men det visste hon inte om hon var... Jag vet att jag inte skulle tycka att det var så roligt just nu... men kanske när den första chocken lagt sig. Egentligen skulle det ju vara roligt om vi fick barn nära i tid, men samtidigt så minns jag så väl hur svårt vi haft det... Dels vill jag vara ensam om att få ha mage och få en liten bebis. I alla fall tills bebisen kommit. Sen tror jag att det skulle kännas som ett hån mot oss som kämpat så, om de bara går och blir gravida trots att de skyddar sig. Nej, ska försöka att inte tänka så mycket på det idag.

Halsbränna!

Japp. Nu har jag fått halsbränna. Eller inte nu. Den kom igår. Jag och maken åt lunch kl 13. Efter lunchen gick vi på ett (faktiskt) givande info-möte på Försäkringskassan (om föräldrapenning) och sedan strosade vi lugnt hemåt genom stan. på vägen hem köpte vi en brownie på 7-11. Har aldrig provat de men blev tipsad av en tjej på FL. Efter tre tuggor hade jag en hemsk halsbränna så vi svängde in på apoteket och köpte Gaviscon. När jag strax därefter läser bipacksedeln så ska man visst inte äta Gaviscon om man äter medicin mot sköldkörtelrubbning, vilket jag gör. Suck. Det var bara att kila till apoteket idag igen. Och det visade sig att det går visst bra, bara det går två timmar mellan levaxin-intag och Gaviscon-intag. Skönt! Men halsbrännan var inte att leka med. Sura uppstötningar har jag haft, men aldrig i hela mitt liv en sådan halsbränna. Idag har jag gjort mitt bästa att äta små portioner ofta så jag ska slippa den. Vet inte om de små portionerna var lösningen men jag har inte haft nån halsbränna alls idag. Så skönt!

Och lilla underbara bebisen i magen har träffat blivande moster på en härlig lunch och varit extremt vaken och aktiv i magen idag. Hur underbart som helst!

Underlig dröm nr 2

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde först att min bebis gjorde sånna där avtryck av en hand eller en fot innifrån livmodern som syntes utanpå magen, sen kunde min man ta tag i foten och känna på den, fast den var kvar i livmodern. Inget konstigt med det egentligen. Men sen började det knäppa. Vår bebis längtade så efter oss så h*n började titta ut ur livmodern, med ansiktet och överkroppen. Jag och min man hade ju aldrig hört talas om nåt sånt tidigare så vi sa åt bebisen efter ett tag att det nog inte var bra att göra så :-D Men det var mysigt att få va lite med bebisen ;-)


Annars njuter jag faktiskt av att vara sjukskriven. Jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag var tvungen att jobba heltid för jag är hur trött som helst efter en 5-timmars dag. Jag mår ofta illa på morgonen också. Idag var jag tvungen att ta med ett kex och rusa till sängen för att lägga mig ner och äta kexet. Efter ca 10 minuter så mådde jag bra igen och kunde fortsätta morgonbestyren. Sen på pendeltåget är jag ofta väldigt varm och har svårt att få luft. Det känns som att jag borde börja gå långsammare för nu är jag så väldigt andfådd när jag kommer fram...

BM-besök

En snabb rapport från besöket hos branmorskan idag:

Vår barnmorska var sjuk så vi fick träffa verksamhetschefen istället. Hon var oxå trevlig men det är ju inte samma sak att träffa en ny barnmorska mitt i gravidieten. Hon mätte och kollade blodtryck i alla fall.

Blodtryck - 110/60
SF-mått - 26 cm (vecka 26+1)
Hjärtljud - 147

Jag var lite orolig innan, inte orolig egentligen, men lite undrande om min mage skulle vara för liten men den låg visst över medel så det känns bra. Den får gärna ligga kvar där och inte bli för stor. Har börjat få ont i ryggen och foglossningen härjar mer och mer.

Syskon

Det är egentligen helknäppt. Men jag tänker på det ändå.


Att försöka få syskon.


Jag blir rädd, trött och orolig. Orolig att vi återigen ska falla in i sorgen, väntan, isoleringen när vi märker att det är svårt att få ett syskon också. Vi pratar ibland, jag och min man, om syskon. Att vi vill börja försöka igen ganska snart eftersom vi vet att det kan ta några år. Vi säger också att det kan ju gå fort, att jag kan bli gravid igen så att det kanske är ett och ett halvt år mellan barnen. Jag har ju blivit gravid spontant... men när vi tänker så blir jag rädd. Rädd att hoppas och tro att jag på nåt sätt skulle vara som andra. De där andra som bara bestämmer sig så blir det ett barn.

Vårt IVF känns så långt borta att jag ofta tror att jag är som en av de. Men det är jag inte. Vad jag vet i alla fall.

Men egentligen vill jag helst inte tänka på syskon alls utan på barnet i min mage. Det är ju det största som kunde hända och det hände! Det är min stora glädjekälla just nu.

Men ändå... när jag hör om vänner som har en knappt ettåring som ska ha barn snart igen så blir jag inte glad. Jag blir påmind om vår sorg, över vad vi inte kan och inte kan förvänta oss. Och ibland blir jag arg för att jag tänker så. Ibland känns dock känslorna igen och de känns bekanta och "hemma". Jag har levt med de under några år. De har varit en del av mig och försvinner inte hur lätt som helst.

Ledig tisdag

Idag är jag ledig. En vanlig tisdag. Denna vecka har jag valt att lägga sjukskrivningen på två hela dagar ledigt och jobba tre kortare dagar. Det är svårt att inte stanna länge på jobbet när jag är där men jag gör mitt bästa. Idag känns det i alla fall helt underbart att få vara hemma och ta det lugnt och njuta. Jag är gravid och bebisen i min mage sparkar och sparkar hela dagarna.

H*n är helt otrolig på att kicka både mig och pappa. Igårkväll låg vi i sängen och vilade och min man hade handen på min mage, tryckte till lite och så kom en spark. Min man gjorde likadant igen och igen och igen och varje gång så svarade bebisen med en spark. Det är ljuvligt underbart!

Lill*n i magen har även haft hicka några gånger. Lilla söta krabat!


Idag ska jag ta det lugnt, vila och pyssla med lite gamla foton. Kanske scrapbooka lite oxå. Albumet till bebisen vill jag börja lite smått med.

Vecka 27 (26+0) idag!

Oväntad sjukskrivning

Jag är en dålig bloggare. Men jag har varit så trött, så trött att jag inte orkar göra nånting på kvällarna. Eller i alla fall inte producera något vettigt. Som ett blogginlägg.

Nu har jag faktiskt blivit sjukskriven 50% i 5 veckor till att börja med. Känns som en befrielse! Det var verkligen otippat eftersom jag gick på ett vanligt besök hos min husläkare för att kolla upp sköldkörteln, som jag gör var 4-6:e vecka. Han frågade hur jag mådde och jag hävde ur mig allt, extrem trötthet, illamående, sammandragningar, foglossning. Ja, jag har faktiskt lite av allt det där, men det är tröttheten som är värst och kanske helt förstålig, jag är ju gravid. Men det ska bli skönt att kanske orka lite mer här hemma. Kanske orka träffa vänner och hinna njuta av graviditeten. Det är ju bara 14,5 veckor kvar!

Jag fick tvillingar inatt

Imorse när jag vaknade var jag alldeles varm i kroppen. Jag hade nämligen fått tvillingar under natten. Ingen hade talat om för oss att vi skulle få tvillingar, det var bara en bebis vi visste om. Vi vet ju könet så nu kom två av samma sort ut. Jag minns inte förlossningen utan bara att vi hade två bebisar, den ena var 30 cm lång och den andra mycket större och redan efter nån timme var den stora stor som en treåring. Jag tyckte det var lite trist att de var så stora så snabbt, jag ville ju ha en liten bebis.

När vi precis fått det andra barnet undrade min man om vi skulle ta bort en av de eftersom vi bara hade tänkt oss en, men barnmorskan sa, som tur är, att det gör man bara innan förlossningen. Inte efter. Jag tyckte det var skönt för nu slapp jag fundera på syskonförsök.

Den minsta bebisen började prata fort. Och det första h*n sa var "godis!" varpå jag blev lite besviken. Inte ska de lära sig säga godis redan första dan, det är ju mamma och pappa de ska säga så jag ljudade tydligt och på andra försöket sa vår lilla bebis både mamma och pappa felfritt. Mycket duktig för att vara en dag gammal.

Efter ett tag på våra bebisars första dag kom jag på att vi glömt amma, vi glömde att lägga de vid bröstet efter förlossningen så för att de skulle bli lite sugna på bröstmjölk hällde vi lite yoghurt och musli på mina nakna bröst och vips så började den lilla bebisen suga på bröstet. Det kändes ingenting.

Senare samma dag satt båda "bebisarna" i en vanlig personbil och låtsades köra bil, stora som fyraåringar.

Precis innan jag vaknade på morgonen insåg jag att jag bara var i vecka 25 och att barnen föddes 15 veckor för tidigt. Det gick inte riktigt ihop men man brukar ju föda för tidigt med tvillingar, det var bara det att ingen sagt att vi väntade tvillingar.

Nu börjar väl de konstiga drömmarnas tid.

Kniv i rumpan

Igår när jag gick till jobbet kändes det plötsligt som ett hugg i rump-benet. Det gjorde ONT! Och jag var tvungen att gå sakta sakta med små små steg. Under dagen hade jag lite ont i bäckenet och insåg att jag nu också fått pröva på foglossning. Jag pratade med min barnmorska idag och hon gav mig några tips...

* inte ha benen i kors
* gå med små steg
* inte gå långt eller snabbt
* köpa ett stödbälte
* gå till en sjukgymnast (ska få tips på sådana av henne)

Men det känns bra mycket bättre att ha foglossning än sammandragningar!

Livlig krabat

Besöket hos barnmorskan idag gick väldigt bra.

Jag måste lyssna på min kropp och OM det blir värre med sammandragningar så ska jag boka tid hos läkaren för att prata sjukskrivning. Men annars ska jag ta det lugnt, vila mycket och inte gå så långt.

Mitt blodtryck fortsätter vara lågt. Idag lite högre än annars 110/60. Järn och socker var bara bra. Järnet var 122 och socker 5.3. Behövs inga järntabletter för min del och jag är i vecka 24! Jag måste äta riktigt bra mat :-)

Jag får ofta hjärtklappning och svackor då jag nästan, men inte riktigt, svimmar. Det beror troligtvis på mitt låga blodtryck (tidigare 100/50) och den ökade pressen från bebisen.

Och bebisen var livlig idag. Barnmorskan hade svårt att lyssna en längre stund på hjärtljuden för h*n levde om så därinne. Jag hade återigen svårt att inte fnissa och skratta för mig själv, vilket även barnmorskan gjorde, åt min livliga krabat!

Underbara bebis!

Lugn dag

Jag undrar jag vad det är för slags värk jag känner. Idag har jag suttit på konferens hela dagen och inte haft en enda smärtsam sammandragning. Det känns verkligen som att det är stressrelaterat eftersom jag har mycket på jobbet just nu.

Jag har oxå ansträngt mig för att vila på kvällarna och inte göra så mycket, till min makes frustration men samtidigt samtycke. Idag har plutten rört på sig så mycket att jag nästan blivit trött :-) Det känns nästan hela tiden! Bebisen har verkligen sina perioder av spark och snurr och sen en stilla period. Det är verkligen mysigt.

Tisdag nästa vecka ska jag till barnmorskan. Jag vet inte om hon kan sjukskriva mig, OM det är tillräckligt för att gå ner lite i tjänst eller om jag bara är lite mesig... Får se hur det går imorgon att jobba igen med mina svåra ärenden...

janna - tack för din omtanke! Det värmer!

Bråkig infektion

Suck. Min rygg har börjat göra ont igen. På samma sätt som när jag hade den förra kraftiga urinvägsinfektionen.

Livmodern gör också ont. På samma sätt.

Jag ringde barnmorskan idag. Fantastiska barnmorskor på min mödravård. Hon tog mig på allvar, lyssnade och när hon märkte att samtalet skulle ta lite tid ringde hon upp mig på en annan telefon istället för att stoppa telefonkön.

Nu ska jag lämna nytt urinprov imorgon och blir det värre med värken ska jag åka in till förlossningen. För att kolla tappen. Så jag inte öppnar mig och vår bebis vill komma ut. Det är på tok för tidigt!

Envis urinvägsinfektion

I fredags träffade vi vår barnmorska igen. Hon är verkligen helt underbar och faktiskt en av grundarna till Barnmorskemottagningen vi går till. Vi fick lyssna på hjärtljuden och jag grät faktiskt en tår. Det var vackert. Ett liv. I min mage. Det är stort.

Jag fick lämna urinprov (eftersom det fortfarande svider) trots att det bara var 1 timme och 45 minuter sen jag kissat och för att göra en odling behövs det minst 4 timmars kiss... Men idag fick jag telefonsamtal från en av läkarna på min barnmorskemottagning. Urinprovet jag lämnade i fredags innehöll mycket bakterier så nu blir det penicillin i 14 dagar och sedan kanske 1 tablett om dagen resten av graviditeten. Lite jobbigt eftersom jag får kväljningar och mår väldigt illa av medicinen, men hellre det än en uvi konstant!


Råkade ut för en klantig olycka i helgen. Jag skar bröd och slant med kniven så det blev ett långt och djupt sår i pekfingret. Med rasande fart åkte jag och min mamma till akuten och där fick jag vänta en timme på läkaren som skulle sy mitt finger. Bedövningen tog inte så det gjorde fruktansvärt ont! Jag försökte slappna av och tänka på andningen, tänkte att jag lika gärna kunde öva lite inför vad som ska komma. Men det var inte så lätt... Ska nog gå en profylaxkurs.


Jag känner starka sparkar nu någon gång varje dag! Det är underbart mysigt men ibland blir jag så paff att jag hoppar till. Härligt!

Vi väntar ett litet mirakel!

Ultraljudet idag gick jättebra! Barnmorskan tyckte att det var en fin bebis och gissa om jag är såld. Totalt förälskad! Allt såg bra ut och den sov så sött tills den väcktes och sträckte lite på sig och vinkade några gånger. Mysigt!

Urinvägsinfektion och gynakuten

Redan i fredags började det svida och göra ont så jag nästan grät när jag kissade, men eftersom jag skulle till min husläkare på måndagen så tänkte jag vänta med att lämna prover tills dess. Vilket jag gjorde oxå. Igår efter lunch började jag få ont i ländryggen och det hjälpte varken att gå, sitta eller stå. Det blev bara värre och värre. Fällde några tårar av smärtan när jag pratade med min man.

Jag är inte den som ringer sjukvårdsupplysningen eller min barnmorska i onödan, men nu fick min man mig att ringa. Jag tänkte att det kanske kunde vara foglossning och då kanske hon hade några tips. Barnmorskan ringde upp mig efter 17:00 och när jag berättade hur jag mådde; ONT i ländryggen och uppåt, mycket molvärk och troligtvis uvi igen, så blev hon allvarlig och tyckte att jag skulle åka in till gynakuten på en gång. Min läppar började darra och jag tror jag fällde en tår men så bet jag ihop. Åkte hem, packade lite frukt och mackor och tog tunnelbanan till gynakuten, med smärta och utan min man. Han skulle komma senare eftersom han var på jobb. När jag sitter i den gamla högljudda vagnen så känner jag tre små underbara sparkar. Precis som att bebisen vill säga att "jag lever, var inte orolig"! Det var fantastiskt.

Väl på gynakuten blev jag mottagen av en gullig kvinna och började storgråta på en gång. Hon sa att hon var van, och det var ju skönt. Så fick jag sätta mig i väntrummet och till slut kom min man och en vän till mig. Men jag var spänd och troligtvis gjorde det smärtan ännu värre.

När jag äntligen fick träffa läkaren visade det sig att det troligtvis är urinvägsinfektionen (som jag har fått igen!) som gått upp i ryggen och gör ont. Hon kände och klämde men njurarna gjorde inte ont så det var som tur var inte njurbäckeninflammation. Sen skulle vi titta på bebisen. Jag blev nervös. Men det första vi ser är hjärtat och huvudet och den fina detaljerade ryggraden OCH benen som sprattlar. Det var helt otroligt! Jag grät och skrattade så magen bara guppade upp och ner. Det var underbart.

Men nu ska jag äta penicillin och ta det lugnt några dar. Det gör fortfarande ont i ryggen så det är skönast att ligga ner. Men min bebis lever! Det är ett under!

Rörelser?!

Jag måste skriva ner detta så jag minns... I vecka 16 tyckte jag att jag kände som att en såpbubbla sprack i magen, kanske var det bebisen. Förra veckan, i vecka 17 kände jag små buffar och sen i lördags har jag kännt de små buffarna varje dag. Idag är jag i vecka 18 och jag hoppas att det är bebisen jag känner och inte nåt jag inbillar mig. Jag hade ju bestämt mig för att inte känna efter men så plötsligt känner jag något jag inte kännt förut och fylls av bubblande glädje och lycka. Jag har en bebis i min mage och den lever!

De senaste två dagarna har jag drabbats av morgonillamående. Urk! Jag som mest mådde illa på eftermiddagar och kvällar tidigare. Ska jag fortsätta må illa? Som tur är går det över ganska snabbt.

Om 9 dagar är det dags för UL! Längtar och bävar.

Sista dagen

Idag är sista dagen på semestern. Jag och min man har haft tre väldigt sköna veckor. Det blev ingen utlandseresa men en ny soffa istället. Trots tre lugna, avkopplande veckor känner jag mig inte riktigt utvilad. Eller inte riktigt färdig med att vara ledig. Ibland kan jag känna att det är skönt när hösten kommer men nu är det fortfarande sommar och då ska man väl inte sitta inne på sitt kontor. Ja, ja... i oktober tar vi en veckas semester och åker kanske utomlands om vi hittar nåt prisvärt (= billigt). Sen är det bara drygt två månader till föräldraledighet. Gissa om jag längtar!

Jag är i vecka 15 nu (14+5) och jag tror illamåendet börjar lägga sig. Det är fortfarande en massa mat jag inte tål lukten eller smaken av. Fick besked under semestern att jag hade urinvägsinfektion så jag fick knapra nån medicin i en vecka. Hoppas den är borta nu men ska be att få kolla igen. Just nu längtar jag mest till UL den 23 augusti. Ska bli spännande men är samtidigt lite läskigt. Tänk om den inte lever. Tänk om det är något fel. Men jag tror ändå att det är bra och så är jag väldigt nyfiken på om det är en pojke eller flicka.

Att berätta för chefen och inskrivning

Jag sitter här, 6:30 på morgonen på min första semesterdag. HUNGRIG! La mig 20:30 går efter att ha mått illa och varit supertrött hela dagen och tillbringat halva i sängen. Konstigt att illamåendet kommer tillbaka. Jag trodde annars att det skulle ha gett sig nu...


Hela denna sista veckan har jag vart nervös. Inte hela, för jag berättade för chefen redan på onsdagen. Till saken hör att jag bara har jobbat på mitt jobb halvtid 7 maj-10 juni och heltid sen 11 juni. Jag var gravid redan när jag började men visste ju inte om det själv. Det var bara 4:e ruvardagen. Min chef är lite speciell och jag har inte vetat hur hon ska ta att jag är gravid. Redan.

Jag satt i hennes rum och pratade om andra ärenden i onsdags och tänkte att det är ju lika bra att passa på. Hjärtat bultar och jag säger det; "Och en sak till, jag är gravid". Hon vet nog inte hur hon ska reagera och säger saker som "Men ni är ju unga...", "Grattis borde jag ju säga". Jag hade planerat att berätta att det inte har vart så lätt för oss och när jag nu tänker på det så börjar jag gråta. Chefen hoppas att det är glädjetårar. Jag vet inte varför jag gråter. Men så berättar jag att det har tagit ett tag för oss att bli gravida och att jag fick missfall för ett år sen. Då går chefen upp och kramar mig och berättar att hon hade många missfall innan de fick barn och säger att "nu måste du ta det lugnt och inte stressa, inte bära tungt" och ger mig massa råd. Och det är skönt att hon säger det för då behöver jag inte stressa på jobbet.

Senare samma dag sa hon åt mig att gå hem, trots att jag inte jobbat mina 8 timmar. Så nu vet min chef, mina kollegor får veta när jag kommer tillbaka från semestern. Då är jag i vecka 16!


I torsdags var vi på inskrivning och träffade vår barnmorska för första gången. Det var KUL men väldigt, väldigt overkligt. Hon tog järn (135) och socker (4,3) och mätte blodtryck (100/50). Allt var bra. Hon var jättegullig och trevlig! I slutet av besöket frågade hon vart vi ville föda. "Vadå föda?" tänkte jag. "Vem ska föda?". Att det blir en bebis av det här är fortfarande svårt att tro, trots att jag mår dåligt och är supertrött. Jag längtar tills vi kan känna sparkar så att man VET att den finns där. Vår barnmorska lyssnade inte på hjärtat så här tidigt (vecka 11+2). Hon sa att det var svårt att höra och onödigt att stressa upp de blivande föräldrarna. Jag blev glad, för jag vill verkligen inte bli uppstressad.


Nu ska jag försöka sova lite till...

Vecka 11 (10+2)

Och jag är trött. Det händer inte mycket så jag bloggar inte mycket nu. Jag jobbar hela dagarna och stupar i säng när jag kommer hem. Orkar knappt äta. Till helgen blir det att köpa ett par mammabyxor som inte är sommarbyxor. De jag köpte härom veckan har varit för kalla att ha än så länge. Magen är svullen som bara den!

Idag när jag låg och vilade med fötterna på två kuddar så började det dra i tårna och hålfoten och det gjorde så ont! "Sendrag á la gravid" sa min man och log. Han blir lycklig för varje symtom, illamående dagar och nätter, trötthet och ömma bröst. Han gillar dessutom de nya större brösten, men är snabb med att tillägga att de är lika vackra när jag inte är gravid. Själv tycker jag att jag har små bröst i vanliga fall och njuter av att de växer lite.

På torsdag nästa vecka ska vi på inskrivning. Det känns bra och kul även om jag vet att det kanske inte ger så mycket. Det känns skönt att vara inne i systemet i alla fall.

Vecka 10 (9+1)

Jag har gått in i vecka 10 nu (bilden är 3 dagar gammal). Det hann jag inte förra gången... Och "Mammapraktikan" säger att risken avtar avsevärt från och med vecka 10+0, det är nästa vecka redan!

Annars händer det inte så mycket. Jag mår lite illa om dagarna och mycket om kvällarna. Jag är trött och hungrig som bara den. Brösten ömmar lite men växer mer och det moler lite i magen ibland. Jag är känslig för lukter oxå, de mesta starka lukterna men helst matos och cigarettrök. Ofta på kvällarna känner jag mig sjuk, krasslig och hängig. Men det tar jag gärna för då känns det som att bebisen mår bra. Och det är huvudsaken.

Jag trodde dock att jag skulle vara lyckligare över att jag är gravid och basunera ut till hela världen, men det vill jag inte. Jag vill hålla hemligt. Lite till. Inte berätta i vecka 13, kanske i vecka 15 eller 16. Det känns fånigt med allt ståhej som blir kring en gravid och jag vet inte om jag vill vara utsatt för det...

Mammakläder

Igår kom mina föräldrar och lillebror och sov över en natt, de skulle vidare på bröllop men det var mysigt att ha de här och de fick se vul-bilden. Idag gick vi på Västermalmsgallerian och jag köpte faktiskt ett par mammabyxor! Ett par sommarbyxor som var jättesköna! Egentligen är det ju väldigt tidigt (vecka 9) men jag är så svullen att jag inte kan ha mina vanliga och de här var en dröm att dra på sig! Och trots att min man konstaterade att jag nog gått upp lite i vikt (om ben och rumpa) så fick jag på mig en strl 34 :-) Gissa om jag känner mig bra nu! Förutom illamåendet... men det är jag tacksam för!

Nu ska vi handla lite mat. Jag tycker det är så svårt för det mesta smakar illa eller för mycket. Kokt potatis och fiskbullar är allra bäst... och det blir ju lite trist i längden...

Äntligen!

Jag har haft en bra vecka. I lördags tog jag examen från min 4:a åriga utbildning och hade fest hemma för 30 av mina nära och kära. Det var en underbar dag. I söndags tog min familj med mig på båtutflykt med picknick och jag njöt. Efter den underbara helgen bestämde jag mig för att inte tynga ner mig med att sitta massa timmar på FL och läsa sorgsna historier om folk som inte sett foster, bara hinnsäck och sedan fått missfall. Jag ville njuta av mitt lyckliga tillstånd som jag dels fått tack vare FL, då jag läst glada historier.

Dessutom slog tröttheten och illamåendet till så varje kväll har jag lagt mig efter middagen runt 18:30. Blytung och med en sjösjuk känsla i magen. Brösten slutade ömma någon gång i helgen, de är mest spända och ömmar när jag har bh på mig, vilket gjorde mig nervös, men det kraftiga illamåendet fick mig att hoppas.

Den senaste veckan har jag varit illamående hela dagarna och mest efter att jag ätit. jag är inte sugen på någon mat, men hungrig blir jag ju. Och när jag äter vill jag bara ha mild mat som kokt potatis och fiskbullar. Matos tål jag inte...

Men nu till dagens VUL. Jag var nervös innan. Så nervös att jag ville gråta. Läkaren hälsade på oss med ett glatt leende och bad mig sätta mig i stolen. Som tur är så följde min man med och lugnade mig. Med van hand stoppade hon in staven och hittar hinnsäcken på en gång. Jag var livrädd att den skulle vara tom, men det fanns en liten bebis där! Och den rörde på sig hela tiden! Hon tittade och tittade och jag såg inget hjärta. Livrädd att det inte slog. Så jag frågade om det fanns nåt hjärta varpå läkaren svarade "Vill du se hjärtat?" som att det inte var det jag var där för... Hon visade vart det var och det slog så fint. Det var helt otroligt. Vår bebis är ca 15,5 mm nu, ungefär som i v. 7+6. Enligt ÄP (2+0) är jag i v.8+2 och ET (2+0) är jag i v.8+0 så det stämmer ganska bra. Bättre än förra gången. jag tror vår krabat har växt till sig lite!!

Är väldigt lycklig nu och börjar tro att jag faktiskt är gravid nu.

Hjärtflimmer!

Läkarbesöket igår blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag var beredd att få se ett hjärta tydligt tickande, men när läkaren stoppar in staven och ska hitta bebisen tar bara det någon sekund och jag hinner bli livrädd att det inte finns något där. Sedan tittar han och mäter. Det ser fint ut, det ligger där det ska och enligt hans uträkning som han gjorde innan ultraljudet är jag i v.6+några dagar och enligt VUL i v.6+2. Det är svårt att mäta när pyret är så litet och kanske ligger snett. Något tydligt hjärta får vi inte se men ett flimmer som troligtvis är hjärtaktivitet ser vi tydligt på skärmen. Det känns bra i alla fall.

Fick ångest efteråt för jag ville att läkaren skulle säga att det såg bara bra ut och att hjärtat ticakde som det skulle, men vår lille vän är tydligen för liten för det. Och det gör inget, bara vi får behålla honom. Han lever där inne och han växer. Det är huvudsaken!

Nu blir det en evig väntan till nästa vecka då jag ska göra VUL på torsdag den 14 juni.

Läkarbesök hos sköldkörtel-doktorn

Imorse var jag på läkarbesök hos min husläkare som följer upp min underfunktion i sköldkörteln. Jag tog proverna i fredags förra veckan, då var jag bara i vecka 5+3! Och TSH hade stigit till 5.3. Tidigare har det legat på 0.4 så nog är jag gravid alltid! Kroppen behöver mer energi! Förra gången jag var gravid steg TSH bara till 1.79 vid ungefär samma tidpunkt. Så nu ska jag höja dosen till 125 mikrogram. Skönt!

Läkaren mätte mitt blodtryck oxå som var 120/60 och det var bra. Själv har jag ju ingen direkt aning.

TSH 5.3
T4 11
T3 4.2

Idag är jag i vecka 6+3. Närmare till vecka 8 än början på vecka 7 nu.

Vecka 6+0

Idag gick jag in i vecka 7. Förra graviditeten fick jag missfall om exakt två veckor. Jag VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE få missfall igen! Låt mig slippa! Snälla, snälla!

Om exakt en vecka ska jag på ultraljud och jag har redan börjat bli nervös. Men min man uppmuntrar mig och tror att det kommer att gå vägen denna gången. Jag hoppas han har rätt!

100 inlägg

Detta är mitt hundrade inlägg i denna blogg. Och nu är jag gravid. Det visste jag inte när jag började blogga i november förra året. Tror jag att det var. Känns längesen!


Nu är det söndagkväll. Igen. Helgen har gått alldeles för fort och jag vill vara med min man och njuta av det fina vädret i många långa dagar till. Men nu är det dags att arbeta, jobba och gå i skolan. Dags att vara trött och illamående på jobbet. Inte orka något på kvällarna. Fast det gör jag ju inte på helgen heller.

Usch vad jag klagar... det jag menar är att jag har haft en alldeles underbar helg med min man och jag vill inte att den tar slut. Både jag och min man blir lite sentimentala när det blir söndagkväll och livet "tar slut". Förut när jag inte hade ett liv brydde jag mig inte så mycket. Jag ville bara att dagarna skulle gå. Det vill jag nu oxå, men jag vill gärna njuta under tiden. Ska göra mitt bästa för att ha det trevligt i veckan för veckan efter denna så ska vi på ultraljud. DET är läskigt och skrämmande. Jag VILL se ett hjärta som tickar! Jag vill se en levande bebis! Låt det vara så!

Vecka 5+5 idag. Varje dag utan blod känns som en seger.

Vecka 5+2

Tiden går sakta. Väldigt sakta.

Idag har jag inte kännt lika mycket i magen, inte varit illamående men haft ömma bröst och är TRÖTT! Så jag har bestämt mig för att tänka att symtomen kommer och går. Det spelar inte så stor roll vad jag känner för jag ÄR gravid.

Precis som Mina har jag också delmål.

Det första är den 5 juni. Då ska jag på VUL för att förhoppningsvis se ett tickande hjärta. Det känns otroligt att jag skulle kunna göra det. Den enda erfarenheten jag har av VUL är en tom livmoder...

Det andra delmålet är att komma förbi vecka 8+0 då jag fick missfall förra gången. Ibland känns det som att jag undrar lite hur långt det kommer att gå denna gången, som att jag förväntar mig att det kanske stannar av... men samtidigt inte. Ibland, när jag vågar, föreställer jag mig en bebis. Men det känns farligt och stort.

Det tredje delmålet är att få komma på inskrivningen 5 juli. Den hann jag inte gå på förra gången jag var gravid och även om andra sagt att det är ganska tråkigt har jag verkligen sett fram emot det!

Bättre idag

Efter att ha fått gråta ut både hos min man och min mamma så mår jag bättre. Jag har också insett att symtomen jag har INTE beror på att mensen ska komma vilken sekund som helst. Även om det känns så. Det är väldigt väldigt svårt att helt plötsligt förknippa sånna liknande känslor med att det finns ett liv i magen när det annars alltid betytt att det är dött och bara att förvänta sig blod. Men nu är det ett LIV! Och idag kan jag nog vara glad. Jag ska ta en dag i taget och njuta av idag.

Uppdämda känslor

Tack tingeling och salvia för era kommentarer!

Jag ringde till kliniken idag och berättade att jag plussat och den underbara sköterskan frågade hur jag mådde. Jag började gråta och kunde inte prata på ett tag... jag tror salvia har rätt, att jag släpper fram jobbiga känslor nu som jag inte orkat känna förut. Tidigare tänkte jag att bara jag blir gravid så löser det sig, men nu är jag där och det har inte löst sig. Jag går i min bubbla av oro och orkar inte se annat. Jag som ville leva livet! Vara glad, bekymmersfri. Fast då ska man nog ge upp det här med barn...

Sköterskan sa oxå att det nu är ungefär 10% chans att få missfall, det är alltså 90% som inte får det. Då borde jag väl kunna få höra till den stora majoriteten denna gången!

Det moler i magen, brösten ömmar, flytningar har jag, trött som stryk... så nog har jag symtom. Fast jag är bara i vecka 4+4, eller 4+6 idag. Enligt min uträkning går jag in i vecka 6 imorgon. Långa dagar och långa veckor ligger framför mig nu. Snart kommer min man hem och vi ska göra potatismos och falukorv. Jag har dille på korv.

Livrädd

Skit. Jag vill ju njuta av att vara gravid. Men jag är livrädd. Jag vill inte ha ett missfall till! Men jag är rädd och tolkar alla symtom eller icke-symtom som tecken på att mensen kommer snart. Dumma dumma jag och stackars min man. Han är ju glad och vill glädjas. Jag VILL OXÅ! Varför kan jag då inte...?!

Jag ska göra mitt bästa att vara glad för det hjälper ju ingen att jag oroar mig!

GRAVID

Jag testade precis. Hade inte kissat på 4 timmar, 4 nervpirriga timmar. Så var det dags. Jag ville helst slippa men var tvungen, ville får det gjort, få veta. Handen skakade när jag höll stickan i urinet, men plusset kom snabbt och det var tydligt! Så nu är jag gravid!

Jag är GRAVID! Igen! Åh, jag är så glad så jag skakar! Måtte det bara hålla till en liten bebis nu!

Ruvardag 14 och testet

Dumma, dumma jag... Jag gick upp 5:30 imorse för att testa. Orkade inte vänta längre. Så fort jag stoppat ner stickan i urinet så inser jag att jag inte vill veta än, jag vill ha hopp fortfarande. Men jag fortsätter, låter stickan vara i urinet 3 sek och lägger det på en plan yta... Inget streck, bara ett kontrollstreck. Som vanligt. Jag blir arg på mig själv som fick för mig att testa. Nu är det roliga slut...

Jag tar med mig testet in till sängen och lägger mig hos min man, vi kramas och gråter och så får jag för mig att titta på testet som jag hunnit slänga i min ilska. Nu visar det positivt. Två streck. Inte starkt men det syns! 20 minuter efter att jag stoppade ner det i kisset. 15 minuter för sent. Man ska inte bry sig om sånt, men jag vet inte NÄR det kom. Den kan ha kommit fram inom tidesramen för att gällas för ett positivt test.

Så nu är jag ett nervvrak, jag är så nervös, spänd och trött!

Min systers förlovning som jag skrev om tidigare har nu blivit bröllopsplaner... om ca 3 månader. Jag har väldigt svårt för det just nu. Jag hoppas det är behandlingen för jag vill kunna glädja mig fullt ut och visa det för henne. Nu sårar vi bara varandra med min smärta och hennes oförståelse. Så vill jag inte ha det.

Ruvardag 12

En kort lägesrapport:

- Jag har molvärk. Ibland massor, ibland lite.
- Min mage är svullen. Till och med på morgonen är det enormt svullen. Den spänner, gör ont och är öm. Särskilt när jag skrattar eller nyser.
- Jag svettas på natten. Trodde det var biverkning av sprayen och inte progesteron.
- Jag är konstant hungrig. Tror nästan att ett slukande monster kom in med en av Crinonena...
- Brösten är ömma.


Så vad tror jag? Det känns för farligt att tro och hoppas, men det gör jag. Jag måste göra det. Men tanken på att jag faktiskt skulle kunna vara gravid är svindlande. För stor för att greppa, så jag låter den hänga lite löst tills vidare.

Ruvardag 9

Tiden går fort. Och jag vill helst inte tänka på att jag "ruvar", att jag förhoppningsvis bär på ett liv. Men jag hoppas och önskar och kan inte släppa det i mina tankar.

Jag ringde kliniken i veckan och frågade om vi får göra FET, ett frysförsök i cykeln direkt efter denna om, ifall det skulle misslyckas. Den vänliga kvinnan undrade om detta försöket hade misslyckats annars "så hoppas vi att detta ska lyckas först"! Men visst fick jag göra FET i nästa cykel och det känns bra. Då kan jag tillåta mig att hoppas lite mer. Det kommer bara att dröja drygt 2 veckor tills jag får ett nytt liv i min mage om det inte stannar kvar denna gången.

Symtom vet jag inte om jag har. Vet inte vad som är progesteronet och vad som är annat. Mensvärk som kommer och går, på olika sätt. Liiite ömma bröst. Trött (har ju börjat jobba...). Ja, inga speciella symtom alltså...

Men jag hoppas.

Ruvardag 5

Minnesanteckningar:
- Igår på tunnelbanan mådde jag illa. Det kan nog inte betyda nåt särskilt...
- Två nätter har jag sprungit på toa flera gånger per natt, jag brukar gå en.
- På kvällarna blir min mage alldeles uppsvälld och stor trots att jag inte var överstimulerad innan eller efter ÄP.

Ruvardag 3

Jag håller mig till standardbenämningarna. Jag "ruvar". Struntar i hur det låter eller inte låter. Jag bär på en liten prins eller prinsessa. Och förhoppningsvis så mår den efterlängtade lilla varelsen bra där inne.

Humöret går upp och ner. Hoppet pendlar hela tiden. Ska jag våga tro och hoppas eller ska jag ställa in mig på nästa försök redan nu? Läkaren sa att vi har 50% chans, det kan oxå innebära att med detta ägget, denna månaden är det 90% chans eller kanske bara 10%. Åh vad jag hoppas!

Annars mår jag bra. KÄnner mig inte trött av Crinone. Kanske har jag lite ömma bröst och så har jag lite molvärk som kommer och går, men det har jag haft sen ET. Kan omöjligen betyda något nu.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Har knappt hunnit tänka på det men idag när jag gick i solen och njöt så slog det mig att jag kommer att arbeta 8 till 17 varje dag hela sommaren. Förhoppningsvis får jag en vecka semester i juli. Men annars... jag ska JOBBA. Jag vill ju vara ledig, slappa, sitta i solen och dricka latte eller äta glass. Usch, jag vill inte jobba. Men om jag bortser från det så ser jag fram emot att börja. Jag ska ju faktiskt få jobba med det jag vill och det ska bli roligt!

Helt otroligt!

Det går ju bara bra för oss! Och jag ska fortsätta hoppas att det fortsätter att gå så här bra!

Jag och mannen var ganska nervösa när vi satt i bilen på väg till kliniken. Vi skulle få veta hur många ägg som blivit bra. VI trodde båda två att ungefär 3 ägg skulle klara sig och bli toppenägg, inga fler...

Sjuksköterskan visade oss vårt rum och gav oss lite information. Jag fick byta om till de fina kläderna igen och vänta snällt på herr doktor. Det var en lugn och ganska försynt man som kom in, satte sig på sängen och började prata om våra ägg. Han gav ett bra intryck som gjorde att jag inte längre var orolig. När han sedan berättar att jag skulle få tillbaka ett ägg idag och att vi fick 7 till frysen blev både jag och mannen helt ställda och visste inte vad vi skulle tro. Det var ju helt otroligt bra!

Återförandet gick bra, det var ett toppenägg som gav oss 50% chans att bli gravida. Läkaren sa att "det inte kunde se bättre ut än såhär" och "när det ser såhär bra ut så är det bara en tidsfråga tills jag blir gravid" med så många befruktade ägg. Hela sju stycken till frysen! Jag är så lcklig!

Nu bär jag på en liten prins eller prinsessa i min mage!

Även om det inte lyckas nu så är jag iaf glad just idag och det är härligt!

10 befruktade ägg!

Än så länge har denna behandlingen verkligen gått över förväntan! Jag ringde kliniken idag och hela TIO ägg har befruktats! Imorgon kl. 11:15 ska vi dit igen och troligtvis får jag ett tillbaka. Hoppas bara att det är ett toppenägg!

18 ägg!

Nu har vi kommit tillbaka till hotellet efter äggplocket och fått igång internet.

Det gick verkligen över förväntan idag! När vi kom till kliniken fick vi vänta ganska länge. Vi kom nästan 20 minuter för tidigt eftersom mannens spermaprov var klart då. Det var rofyllt och de vi mötte var vänliga. Efter 30 minuter fick vi träffa en sjuksköterska och få komma in på vårt rum. Ett stort och rymligt rum med två sängar och två stolar. Vi var pigga och förväntansfulla. Den underbara sjuksköterskan frågade lite hur jag mådde, om magen var öm och svullen och gav oss lite information. Vi pratade lite om vårt kök som vi renoverar också. Väldigt avslappnat.

Jag fick ta alvedon och rohypnol och efter ungefär 15 minuter var jag tvungen att lägga mig i sängen och orkade inte ens hålla i en tidning! När en timme gått fick jag byta om till de vackra strumporna som gick över knäna och den vita skjortan. En väldigt vacker syn. Min man ångrade att han inte tagit med kameran.

Väl inne i äggplocksrummet fick jag sätta mig i stolen, jag fick en kudde över magen och säkert en hel del morfin för snart så snurrade hela rummet. Jag försökte skärpa blicken och titta på skärmen, men det var nästan omöjligt! Läkaren berättade att han såg 13 äggblåsor och jag tänkte att "jaha, ok, det spelar väl ingen roll". Inget spelade någon roll. Ganska skön känsla faktiskt!

Äggplocket gjorde inte alls ont, det var bara i början jag kände lite obehag. Sen undrade jag om läkaren skulle börja snart. Då var han redan klar!

Sjuksköterskan gav mig stöd på väg tillbaka till rummet och kom sedan in och berättade att vi var äggrika. Det blev 18 ägg! Det hade jag verkligen inte förväntat mig!! Min mans simmare var väldigt bra, knappt 4 miljoner efter tvätt och de behövde visst bara 50.000-100.000 per ägg. Så det räcker gott och väl!

Jag är verkligen nöjd med dagens prestation!

Nu hoppas jag att det blir några bra ägg tills på torsdag!

Ovitrellen tagen

Nu är sista sprayen och sista sprutan tagen. Igår kväll tog jag Ovitrellen, ägglossningssprutan. Jag hade byggt upp en oro över att det skulle göra ont, men det var mest bara lite segt att få in den i huden. När jag stoppat in sprutan och tryckt i vätskan så frågar min man "var är naveln" för jag hade förklarat att sprutan skulle tas strax nedanför naveln. Men i min nervositet så hade jag helt glömt bort att tänka på vart jag stack i sprutan. Självklart blev jag helnojjig och nervös över att ha sprutat för långt åt höger så att bara högra äggstocken får bra ägg. Jag lugnade mig med att i bruksanvisningen står det att man kan stoppa den i låret eller magen, beroende på vad ens läkare har sagt och att jag dessutom har flest ägg på höger äggstock. Det borde ju bli några fina ägg av det hela.

Annars är jag mest orolig över att äggen ska ha smitit iväg. Jag känner väldigt lite nu och det borde väl kännas mer. De borde ju växa och ta mer plats. Ja, ja... imorgon får jag veta.

Snart äggplock!

Oj oj oj! Nu händer det grejer! Snabbt oxå! På tisdag den 1 maj kl. 10:30 ska jag vara på kliniken för att plockas på ägg. På söndagkväll ska jag ta ägglossningssprutan. Åh, jag riktigt längtar. Tänk... nu är det dags! Jag gör IVF. Har fortfarande inte fattat det. Det har nog vart ganska smärtfritt för mig, denna behandling.

Än så länge.

Och om man bortser från huvudvärksveckan eller veckorna. Men de har jag glömt nu. Jag hoppas mina ägg mår bra där inne och är riktigt fina superägg!

Nu går det nästan för bra

Jag känner mig så glad. Har varit på vul idag för att kolla äggblåsorna. Jag hade sammanlagt 21 st. 10 som var under 10 mm och 11 som var mellan 10-15 mm. Läkaren tyckte att allt såg bra ut och trodde att ÄP kommer att bli i mitten på nästa vecka. Perfekt! Hon utropade även ett OJ när hon körde in staven och såg min fina slemhinna, hela 12 mm tjock var den! Det har jag nog aldrig haft på ett vul. Jag fick lämna ett blodprov som skickas till kliniken idag och imorgon får jag det svaret samt veta exakt datum för äggplock, förhoppningsvis.

Så nu är jag glad igen. Vad min mans vänner ska ta sig för på lördagkväll, det är deras bekymmer. Jag ska vara glad och skydda mitt tillstånd så gott det går. Mitt glada tillstånd alltså.

Nu ska jag möta min man och äta en glass i det fina vårvädret!

Såklart...

Bara för att jag känner mig stark och glad och redo att ta tag i livet så kommer en smäll. Inte en stor smäll. Inget nämnvärt jobbigt eller tungt alls. Det bara slår till i alla fall.

Min mans vänner ringde igår kväll. De har ett barn på ett och ett halvt, ett på väg snart och började försöka sex månader innan oss. Vi träffas inte alls ofta, men de är nära vänner till min man. Självklart så svarar jag och hon frågar hur det är. Mina tankar letar febrilt efter att komma ihåg om de VET. Om de vet vad vi går igenom, men det enda mina tankar hittar är hennes barn och gravida mage. Hon frågade vidare hur det går med skola och jobb och jag svarar, försöker låta glad och positiv. Men jag frågar inte hur de har det. Jag visste att jag inte skulle klara av att höra om barnet som växer och magen som växer och det fina huset de köpt och blivit den perfekta lilla familjen. Så jag frågade inte.

Så frågar hon om de kan komma hit på lördag. Jag fick nästan i halsen, var tvungen att säga att jag skulle höra med min man. Visste inte hur jag skulle komma undan denna situation för jag kunde bara inte ljuga och säga att vi var upptagna sådär spontant. jag sa att vi skulle se och återkomma.

Nu vill min man berätta för de. Han känner att han inte kommer att må bra annars, att han bara undviker de och de är ju nära vänner... Men jag vill inte, orkar inte att ALLA i vår närhet vet vad vi går igenom. Förut ville jag berätta för andra. Jag ville få förståelse och kanske lite medlidande. Nu vet jag att jag får varken det ena eller andra utan bara oförståelse och klumpiga kommentarer. Och det vill jag inte ha.

Egentligen så är det inte en fruktansvärd situation, men den fick mig ändå att falla en liten bit ner i hålet. Kvällen blev förstörd, jag blev arg på mannen och ville "straffa" honom. Nu är det bättre. Jag ska på vul efter lunch och sen fika med en kompis så jag hoppas tankarna hittar andra banor att snurra i. Tex en fin äggskörd på vul:et.

Sprutdag 6

Jag mår mycket bättre nu. Huvudvärken är borta och jag sover bra på nätterna. Jag tycker det är kul att spruta mig i magen och jag känner bara lite lite i äggstockstrakten. Jag undrar lite om det växer över huvud taget där inne, men jag orkar inte oroa mig. Det är ju verkligen inget jag kan påverka.

I veckan har jag fikat med en ny vän från Familjeliv. Hon är gravid i vecka 29 så jag var lite nervös innan, men vi hade mycket att prata om och tiden flög iväg. Det var riktigt kul! På vägen hem idag stötte jag på en annan tjej jag lärt känna via nätet (Familjeliv där oxå) som oxå är väldigt gravid och det var helt ok att hälsa på henne. Jag har inte haft någon kontakt med henne sen hon blev gravid, orkade inte. Men jag börjar känna mig stark. Förut när jag började må bra kunde jag börja undra när jag skulle falla. Ner i det svarta hålet. Nu orkar jag inte fundera över det. Händer det så händer det. Då får jag ta det då. Inte nu. Nu ska jag vara stark, positiv och känna all den livskraft jag faktiskt känner.



På torsdag ska jag på vul för att kolla äggblåsor och lämna blodprov och kanske få datum för äggplock.

Sprutdag 2

Jag har tagit två sprutor nu. Två dagar. Känns så bra att vara igång med själva stimuleringen. Nu kan nåt av de äggen jag odlar just nu bli en bebis. Jag måste tänka så. Tro. Hoppas.

Nu ska jag njuta av en helg med min man. Min underbara man som jag älskar över allt annat. Min man som är full av optimism och tro på att detta kan lyckas. Han håller mig uppe när omständigheter vill dra ner mig. Jag älskar dig!

Spraydag 13

Om två dagar börjar jag spruta och jag längtar! Det enda jag känner nu är huvudvärk och åter huvudvärk. På nätterna kan jag inte sova för jag vaknar av att jag är för varm och sedan för kall när svetten kallnar och lägger sig som en hinna på min kropp. Jag är extremt hungrig och vill äta hela tiden. Det är som att jag har ett stort hål i magen och aldrig blir mätt. Urtråkigt! Åsså är jag trött. Jättetrött. Men snart, snart borde det vara över. Om två dagar börjar jag äntligen spruta. Jag längtar!

Att förstå och att visa förståelse

Min syster sa en bra sak idag.

Vi måste få gå igenom det jobbiga, tunga och smärtsamma i våra liv. Ingen kan ta det ifrån oss. Det går inte att göra vår vardag lättare genom snabba, enkla lösningar. Det bästa någon kan göra för oss är att låta oss gå igenom det vi gör. Och det bästa sättet andra kan hjälpa oss på är att visa förståelse. Det är omöjligt för andra som inte gått igenom det vi gör att förstå, men det går att visa förståelse. Jag har ett bra exempel på det.

En av min mans vänner tyckte att vi skulle prata med ett par som håller på med rådgivning så vi kunde må bra och börja träffa folk och vara sociala igen. (Han vill med andra ord ge oss en snabb enkel lösning). En annan vän bjöd oss till en fest med bara barnfamiljer. Vi tackade nej (som vanligt) och vännen sa "Jag förstår. Det kommer en tid då ni kommer att kunna vara med igen". Den första vännen har själv varit barnlös men har nu adopterat. Den andra vännen har inte varit barnlös men visar en helt annan förståelse. Det är ganska otroligt!

Jag vill inte glömma det jag går igenom så att jag blir oförstående.

Mitt humör leker med mig

På väg hem från fikat idag så tänkte jag att jag till och med skulle klara av om min syster blir gravid innan mig. Jag skulle inte dö och gå under. Jag skulle kanske till och med efter en tids avgrundssorg kunna glädja mig åt hennes lycka. Och när det slog mig vad jag tänkte blev jag rädd. Rädd för att det skulle bli så bara för att jag på nåt sätt accepterade det.

Men samtidigt befriande, jag skulle inte längre vara bunden vid min sorg. Istället skulle jag vara fri. Fri att leva det liv jag längtar efter. Det liv där jag kan vara jag och inte ständigt vara på min vakt. På nått sätt så har jag en skyddsmur runt mig nu, som i kriser inte hjälper ett dugg. Man kan gott börja undra varför jag har den över huvud taget. Jag måste ju tro att den hjälper.

Jag kände mig också glad. Tänk att kunna glädjas åt att en annan människa blir gravid utan att få det där hugget i hjärtat. Jag kommer att vara där en dag. Om det så är med min Etiopienbebis eller en biologisk bebis. Jag kommer att vara där. En dag kommer jag att vara jag igen. Glädjas. Leva.

Och inte ständigt leva med denna rädsla och sorg.

Min underbara syster

Jag har precis fikat med min syster. Min syster som är nyförlovad. Min syster som jag älskar, trots att jag blir arg och det gör ont. Jag bävade en hel del innan jag bestämde mig för att fråga om hon ville ta en fika i solen med mig. Men jag gjorde det och hon blev jätteglad.

Och det var bra. Så bra att få prata med varann om hur påsken blev, hur hon kände det och hur jag kände det. Jag satt där på cafeét, kisade i solen och grät floder.

Fast jag var inte ledsen. Men jag grät. Och grät.

Jag förklarade att jag är glad för deras skull, att hon måste få leva sitt liv oavsett hur jag mår och att jag tycker om henne väldigt mycket. Jag hade fått för mig att min söta syster inte ville att jag skulle vara med i planeringen av deras bröllop. Hon undrade vart jag fått den befängda idén från. "Det är klart jag vill ha med dig!" utbrast hon och jag blev lycklig. Jag älskar bröllop.

Egentligen.

Jag önskar bara att de inte var förknippade med en oro. Oron att få ett graviditetsbesked. Men min syster ska gifta sig (när vet de inte än - tack och lov) och jag vill vara glad och glädja mig med de!

Aj aj aj

Mitt huvud värker och kroppen är trött och seg. La mig och vilade efter några timmar på stan och nu känns det bättre. Hoppas jag mår bra imorgon för då ska vi bort till vänner på middag.

Längtar tills jag börjar spruta.

Spraydag 9 - mens!!

Mensen kom idag på sprejdag 9! Jag har ju inte BIM förräns på söndag eller måndag så jag blev så glad!! Fick tid på torsdag kl. 18:00 för att ta första sprutan med min läkare. Jag är så lättad att blödningen kom och vi kan gå vidare till nästa steg.

Det blir nog en bra helg.

Spraydag 7

Och huvudvärken har kommit. Och tröttheten. Seg i kroppen.

Men jag har tränat och pluggat och mår lite bättre än i morse. Jag älskar min syster och vill kunna glädja mig med henne. Jag kommer nog att kunna göra det. En dag. Och lite mer ikväll än imorse.

Ibland förstår jag inte hur jag kunde reagera som jag gjorde. MIn syster har förlovat sig!

Det är dock fortfarande med blandade känslor jag skriver det. Men jag kan känna lite glädje och det är ett steg framåt.

Ledsen

Jag är ledsen idag. Nere. Vill bara gråta. Har vaknat flera gånger och tänkt i timmar på min syster. Jag har drömt om henne när jag äntligen lyckats somna. Jag är så arg på henne för att hon slängde ner mig i det svarta hålet när vi är mitt i en behandling av värsta sort. Hur kan hon göra så mot mig? Slänga lyckan i ansiktet på oss. Lyckan som vi inte har. Lyckan som vi aldrig får igen.

Fast vem är jag som har rätt att säga så... Hon måste ju få leva sitt liv.
Men det hindrar mig inte från att var arg.

Och ledsen.

Och gråtfärdig.

Spraydag 6

Jag har extremt ömma bröst och mensvärk som kommer och går. Det är nog mina enda symtom på sprayen. Mensvärken kom redan två dar innan jag började spraya. Undrar om kroppen visste vad som skulle hända. Brösten började ömma kanske på spraydag 2. Jag har hört att man kan ha sånna biverkningar, annars hade jag hoppats på nåt annat...

Min systers förlovning

Jag och min man åkte till mina föräldrar över påsk. Min syster och hennes pojkvän var också hos dem. På påskafton kommer min syster och hennes pojkvän tillbaka efter att ha varit ute på en utflykt. De strålar av lycka. De har förlovat sig.

Min värld rasar samman. Jag klarar av att le och gratulera en liten stund. Sen går jag och gömmer mig på mitt rum. Jag orkar inte se lyckan i deras ögon, höra fnittret och planerna om en lycklig framtid.

Jag blev rädd. Min egen sorg känns större när jag ser den rosaskimrande lyckan i deras ögon. De drömmer, planerar och fantiserar om en lycklig framtid. En framtid med barn. På samma sätt som vi gjorde för knappt 4 år sen. Vi har berövats den lyckan och sorgen känns värre när jag ser den hos de.

Jag är rädd för att de ska gifta sig och få barn innan oss.

Och när jag frågar min syster så säger hon ingenting. Ingenting. Allt är hemligt. Och visst får man ha det så, men jag tycker nånstans att hon skulle kunna ha lite förståelse för hur jag mår. Men hon vill göra som hon vill. Om hon bara kunde säga att de inte skulle gifta sig förräns nästa sommar så kunde jag vara glad för deras skull. Glädjas med de. Men det kan jag inte nu...

Och det gör mig ledsen. Min syster har förlovat sig och jag känner bara rädsla, ilska och sorg.

Vill önska er alla

en GLAD PÅSK!!

Imorgon börjar jag spraya - spännande!

Nu är jag trött och ska upp tidigt imorgon så jag skriver mer en annan dag.

Foto i min profil?

Kan någon hjälpa mig att lägga upp fotot i min profil igen? Den har inte fungerat på länge nu...

Jag trodde knappt att de fanns

Igår var jag på jobbet och skulle jobba natt. En kollega och jag satt och pratade, hon vet om vårt missfall i somras och hon undrade hur det går för oss (efter att ha pratat om en annan tjej på jobbet som är gravid och har mått jättedåligt under graviditeten). Ja, vad skulle jag säga? "Jag är osynligt gravid". Hon frågar lite om vi har svårt att bli gravida eller att behålla barnen. Varför ska jag vilja berätta det för henne? Men det gör jag. Och försöker få det att låta som att vi egentligen inte har några problem alls, vi måste bara ha lite tålamod. Lite glättigt, obekymrat, men med ett hugg i hjärtat...

SEN kom kommentarerna som jag inte trodde att folk verkligen sa - "ni borde åka på semester" och "har ni prövat att slappna av". Jag blev så arg att måste bita mig i tungan...

SEN kom berättelserna - "jag känner ett par som försökt i 10 år, så blev de insnöade i schweiz och då blev hon gravid, jag tror det var den psykiska spärren som släppte" varpå jag undrar om de inte åkt på semester nån gång tidigare under de 10 åren. "Jo, men nu blev de ju insnöade så de KUNDE inte göra annat". Det är helt otroligt att folk bara kan sitta och säga sånt.

Jag trodde inte att de fanns...

Efter de berättelserna kommer ju självklart berättelsen om hur lätt de själva haft det och hur det gått för alla andra i deras omgivning. NEJ, jag vill inte veta. Tack!

Jag borde kanske satsa på att bli insnöad i schweiz...

Fast det var snarare min kollega som var insnöad, men tyvärr kommer hon nog aldrig att upptäcka det.

YES!

När jag var på väg till läkaren idag var jag yr och mådde illa. Jag var nervös. Försökte intala mig att det inte var nåt jag kunde göra, men jag ville för allt i världen inte sätta mig i den där stolen och få ett negativt besked!

När jag kom in till min underbara L berättar hon att alla värden var bra, cystan var inte hormonellt aktiv. När det blev dags för vul så var cystan borta! Det fanns bara en vanlig äggblåsa som var stor och fin och skulle släppa snart. Så glad! Vilken befrielse! Nu är det dags. Vi ska göra IVF. Wow!

Skyndade mig till apoteket och hämtade ut recepten, apotekaren som hjälpte mig var höggravid, men hon var trevlig så jag förlät henne.

Denna påsken kommer att börja bra. Jag börjar spraya på skärtorsdag.

Vul imorgon

Imorgon är det dags för cyst-vul. Kolla om cystan är borta så jag kan få börja spraya. Är inte så nervös, det finns ju inget jag kan göra. Men jag hoppas. För jag vill så gärna. Jag vill ha chansen att bli gravid. För vanliga "försök" räknas inte längre. Och jag har hopp. jag känner mig glad och hoppfull när jag tänker på att vi ska göra ivf. Fast jag tänker att vi inte kommer att lyckas på första försöket. Kanske andra. Men jag hoppas. Innerligt.


Idag när jag och min handledare var på väg hem från ett besök frågade hon hur det går för oss. Jag log, berättade om cystan, om vårt försök, hur hela processen går till och hon var fascinerad och intresserad. Det känns konstigt att prata om det här med barnlösheten så känslolöst. Men det är skönt. Som att det gäller nån annan. Fast när de pratar förvärkar på fikat, då är det inte lika roligt. Eller när den gravida 36-åringen som inte ville ha fler barn kommer till kontoret. Men jag står ut för jag tror att det är vår tur snart.

Naivt kanske, men jag mår bra.

Åh...

... jag hinner inte! Hinner inte blogga. Orkar inte.

Just nu håller vi på att renovera vårt kök och badrum, vilket innebär en massa springande på kakelbutiker, färgaffärer och IKEA. Mycket att planera, fixa och kolla.

Jag har vart i jobbsökarsvängen några veckor, lite drygt en månad sen jag skickade in ansökan så fick jag ett fast jobb, igår löneförhandlade jag och fick den lön jag begärde eftersom jag inte gav mig. Fick ett sting av dåligt samvete - ska vara snäll flicka, låta andra få som de vill - men det gick över fort. Jag har rätt till den lönen!

Vi har vart bortresta i helgen, hos vänner som inte har barn. Väldigt skönt.

I dagarna har jag ägglossning. Om man skulle ta och ge sig på ett sex-relaterat försök till graviditet, vilket vi tänker göra, så måste vi ligga i nu i dagarna. Och jag är trött. Och tror inte längre på sex = graviditet. Vill bara få komma igång med IVF nu. På torsdag är det dags för vul och då SKA cystan vara borta.

Annars blir jag riktigt trött.

Tiden flyger

och jag hinner inte med!

Det kan ju vara positivt men jag vill egentligen inte att mina dagar bara försvinner. De är ju mitt liv.

Ja, ja... Igår var jag på intervju. De grillade mig verkligen... Direkt efter ringer de från ett av de andra jobben och erbjuder mig fast tjänst. Det 3:e jobberbjudandet. Imorse, 8:47 exakt ringer de från intervjun igår och säger att de gärna vill att jag jobbar hos de och undrar hur jag tänker eftersom jag har andra erbjudanden. Wow! Jag fick det jobb jag allra helst ville ha. Kan det gå så bra. Kan det gå som man vill? Jag har inte märkt det de senaste två åren så jag var inte direkt inställd på det.

Hela dagen idag har jag vart ledsen, tvivlat, inte vetat om jag gjort rätt, valt rätt. I eftermiddag ringde de från det 5:e jobbet och erbjöd mig det oxå. Jag blev knappt glad. Är jag konstig? Jag har gått på fem intervjuer och får alla jobben. Hmm...

Jag har oxå funderat på när de ska komma på mig, när de ska inse att jag bluffar, låtsas vara vuxen. En av cheferna sa till min handledare att de fått intryck av att jag var "mogen och kunnig". Jag höll på att skratta högt. Jag är ju knappast vuxen!

Anledningen till att jag känner mig ledsen är nog för att spänningen släpper. Jag har ansträngt mig och hållt på med projekt "söka jobb" ett tag nu åsså går allt i lås, precis som jag vill. Luften åker ur mig och jag vet inte vad jag ska hålla i längre. Innan jag fick jobben så kunde jag glädja mig åt spänningen i att kanske få jobb. När jag väl fick det, kom inte den där känslan av eufori som jag föreställt mig.

Nu, efter några timmar hemma och ett träningspass på gymet så känns det genast mycket bättre.

Jag har fått jobb!

Fortsättning: cystan

Jag tror cystan försvann igår. Jag hoppas det så innerligt. Det började med att jag kände hugg i magen, så blev jag trött, yr, matt i hela kroppen, illamående och sen behövde jag akut gå på toaletten. Sen mådde jag mycket bättre. Det låter som att jag ätit nåt dåligt, men en av mina vänner på FL råkade ut för cystor och så mådde hon som jag. Sen var de borta. Så jag hoppas såklart.

Idag gjorde jag ett hembesök till en familj där kvinnan är 41 år. Det visade sig att hon blivit mamma igen, för två månader sen. Ganska otroligt. 41 år och mamma. Jag log och sa att bebisen var söt. Brydde mig faktiskt inte så mycket. Och det var skönt.

Imorgon ska jag på en andra intervju på jobbet jag vill ha. Hoppas de väljer mig. Det är 50% chans eftersom vi bara är två kvar, men det här med procent brukar inte fungera så bra för mig...

Cysta och BF idag...

Ingen rolig dag idag. På vul upptäcktes en stor FET cysta. Det blir ingen pergo denna månad, vilket inte gör nånting, men om cystan inte försvinner blir det inte ivf heller. SUCK. Jag fick ta blodprover oxå för om cystan inte är hormonellt aktiv så går det bra att börja spraya, tror jag. Läkaren ska ringa och boka prel ÄP v18 iaf. VILL så gärna komma igång nu!

Dessutom skulle jag ha fått min bebis idag, om den stannat kvar. Och inte har jag blivit gravid än. Det blir nog värre om jag inte är gravid den dagen jag plussade förra året. 15 juli.

Grrr

Mensen kom idag. Suck suck suck. På fredag träffar jag läkaren för vul inför pergokur 5. Vi ska planera ivf oxå. Det känns bra, men så oerhört stort och skrämmande. Jag vill inte hoppas men hur ska man kunna göra en ivf utan att hoppas?

Nu har jag gått på alla FEM intervjuer. Jag har blivit erbjuden ett sommarvikariat, april-aug. Jag tror inte jag kan ta det. Tänk OM jag blir gravid på vår första ivf (fast varför skulle jag?), då står jag med mage i augusti och kan inte få nåt jobb. Vem vill anställa en gravid kvinna. De andra fyra jobben är fasta/långtidsvikariat. Jag VILL HA ett fast jobb. Imorgon ska jag ringa runt till de ställen jag vart på intervjuer och kolla läget. Någon kanske kan säga att "nej, du har ingen chans" så får jag kanske en bra bild av hur jag ligger till.

Ibland har jag svårt att fatta att jag mitt i allt elände kan gå på jobbintervju efter jobbintervju och le, vara glad, stark, optimistisk och se ut som att livet leker. Tänk om de visste. Tänk om de visste att jag planerar att bli gravid så snart som möjligt. Tänk om jag visste om det skulle lyckas nån gång...

Nu längtar jag mest till i höst då jag och maken åker på semester. Någon sommarsemester blir det nog inte för vår del. Jag ska jobba. Mitt första riktiga jobb.

Less och trött på det!

Nu är jag less på det här. Less på att aldrig kunna glädjas och njuta av livet. Less på att inte vilja ha soligt och varmt.

Igår fick vi ett inbjudningskort till ett bröllop. Paret i fråga har vart tillsammans sen okt/nov och ska gifta sig om TVÅ månader! Vi visste inte ens att de förlovat sig och misstänker starkt att tjejen är gravid. Självklart vägrar vi sånna bröllop. Men jag blir så less på att inte kunna glädja mig över vår vän som äntligen ska gifta sig! Jag kan inte. Jag blir bara ledsen och nere... SKIT!

Väntar på mensen nu. Testade imorse för att inte hoppas längre. Självklart blev det negativt. Jag har ju inte BIM förräns om ett par dar, men jag är ganska säker på att mensen kommer. Det betyder att det är tre veckor kvar tills jag börjar spraya. Jag längtar och ser fram emot det med bävan, oro och lite hopp. Tänk om.

Imorgon börjar vi renovera köket och toan i vår lägenhet. Inte vi såklart utan bygg-gubbarna. Förhoppningsvis blir det klart innan påsk och förhoppningsvis kanske jag har ett jobb innan påsk. Jag vill så gärna!! Har fått en till intervju, men bara för ett sommarvik. Vill ju faktiskt ha ett fast jobb :-)

Idag är en ledsen dag när solen skiner ute. Inne är det grått och regnigt...

Allt och inget

Nu är det helt plötsligt mars och en hel vecka sen jag skrev sist... Inget och massor har hänt. I helgen var jag och min man och hälsade på hans föräldrar. Det var helt ok. Vi slapp träffa systerdottern som precis fått barn, en månad innan jag skulle ha fått. Hans föräldrar undviker att prata barn med oss. Jag tror inte att de törs och det är skönast så tycker jag oxå.

Innan helgen började jag och mannen fundera igen på om vi verkligen skulle göra IVF nu. "Det är så mycket pengar", "Vi borde ju ha chans att lyckas iaf", "Det är säkert jobbigare att misslyckas med ivf än vanliga försök (pergo, insemination)", lät våra argument tills vi kom fram till att "Nej, vi vill inte vänta längre, vi vill ha barn nu". Och så blev vi fast beslutna att göra IVF trots allt. Och det känns så skönt, även om IVF inte är en garanti för barn...

I söndags kom min mamma och vi gick på stan hela måndagen. Hade det riktigt skönt. I tisdags kom pappa. De åkte utomlands idag och sov över hos oss. Igårkväll bjöd vi min syster och hennes pojkvän och mina föräldrar på middag och hade det trevligt och idag är det onsdag och dagarna bara försvinner. Snart är det vår och jag VILL INTE! Jag vill inte ha en sommar till utan bebis. Men den kommer.

Jobbintervjuerna rullar in. Nu har jag blivit kallad till fyra stycken! Det känns otroligt bra. Ett ska jag ha i alla fall.

En väns reaktion på vår barnlöshet

En gång skrev en vän ett brev till mig att hon blev arg på mig när jag är liten och skör. Hon ville att jag skulle vara stark och drömma, leva livet som alla andra. Jag har tänkt mycket på det. Om någon hade en dröm, en passion, hade hon då sagt åt personen att "ge upp, strunta i det, gör nåt annat" om den hade stött på motstånd? Hade hon sagt att personen skulle göra nåt annat och inte tänka så mycket på det så skulle det säkert bli så en dag? Jag tror inte det. Min och min mans dröm just nu är att få bli föräldrar. Som alla andra. Visst vill vi göra något meningsfullt med våra liv, kanske åka ut i mission och annat spännande. Men just nu är vår dröm, vår längtan, vår passion att få bli föräldrar. Nästa steg i livet är just detta. Och hur ska vi kunna hoppa över det steget? Ska vi börja drömma om något bara för att? Till vilket syfte? Jag förstår att hon ÖNSKAR att vi kunde det, att vi kunde må bra under resans gång. Men hur är det tänkt att man ska må bra om man går igenom en kris värre än att förlora ett barn?

Färdigutbildade

Igår var sista tillfället på vår adoptionskurs. Den lagstadgade av komunnen angivna kursen, som det så fint heter. I vår stadsdel är det för tillfället ingen kö för hemutredning så vi kan om vi vill, ringa idag och säga att vi vill starta hemutredningen. Det känns lite hissnande. Vi är ju inte alls där än. Men både jag och min man kände när vi satt på kursen att "vi måste ju göra hemutredning nu! Vi får inte missa den här chansen!" Men när vi gick därifrån och pratade om det hela så insåg vi ju att vi inte alls är redo för att adoptera än. Vi kanske kan satsa på det om ett år. Först blir det nog ett år av IVF och annat. Om det inte lyckas tror jag att vi är redo för att adoptera då. Om ett år. Jag som inte ville att tiden inte skulle rinna iväg så här. Men man kan inte gå före sig själv. Vi måste göra det vi känner är rätt just nu.

Lustigkurren på Sophiahemmet

Idag kom min man hem efter att ha varit borta sen i tisdags morgon. Vi träffades på centralen och åkte till Sophiahemmet. Det är en stor fin gammal byggnad där de bevarat det gamla och fina. Svårt att tro att de gjorde IVF därinne. När vi väntat 10-15 minuter kom läkare Claes Gottlieb och hälsade på oss och sa nåt lustigt, som gjorde att både jag och min man förstod att han var en riktigt lustigkurre. Han började med att ställa några vanliga frågor om vad vi gör etc. Han frågade om vi försökt tajma in sexlivet, och vi svarade "ja". "Hur då?" undrade han då. Hur vi har sex eller...? Vårt svar "vi kör varannan dag från mensens slut" gav honom ingen chans att ge oss några pekpinnar. Däremot hoppades han att jag inte tempade längre eller kissade på sticka. Vi ljög. Jag tempar. Men jag vet ju vad han menar. Han pratade om våra journaler från Oktavia. Allt var normalt. Min mans spermaprov som jag var orolig för var bara bra. Alla mina värden var bra. Allt såg bra ut. Så ville han veta längd och vikt. Han räknade ut mitt BMI, "perfekt" var hans kommentar.

Sen ville han kolla om mina äggstockar var så fina som jag sa. Jag trodde inte att han skulle gör ultraljud så jag blev lite paff. Tog av mig kläderna och klättrade upp i gynstolen. Högt upp var den! Helt annat mot Oktavia där den är låg och läkaren dämpar belysningen för att göra det trivsamt. Äggstockarna såg bra ut, livmodern var fin och han upptäckte att jag ätit pergo. En blåsa var sprickfärdig och en var 17 mm. Slemhinnan var 8 mm. Jag har haft bättre men han tyckte det var bra.

Sen var det dags för min man att undersökas. Ingen annan läkare har gjort det tidigare. Testiklarna kollades med ultraljud och såg bara fina ut. Det visste ju jag redan... men nu har vi en läkares utlåtande på det oxå. Sen var det dags för fingret upp i ändan. Då kunde jag knappt hålla mig för skratt och var tvungen att titta bort. Det såg bra ut där oxå... :-)

Jag ställde alla mina frågor om TPO-ak och han förklarade att det inte fanns något samband mellan högt antal TPO-ak och missfall. Det visade bara att jag haft en Hashimoto - inflammation mot sköldkörteln. Dessa TPO-ak finns bara mot min sköldkörtel, inte någon annan stans i kroppen. Det tyckte jag var riktigt bra. Sen kan det ju vara något som det inte forskats om så att de inte vet allt än. Men jag väljer att lita på honom och min läkare på Oktavia. Claes tyckte att jag skulle sluta läsa så mycket på internet... "ta en lång paus nu" sa han när jag gick. Från läsandet och intenet alltså.

Han menade att våra chanser är att på fem år så har vi 80% chans att bli gravida. Jag tror den är större. Vi är inte oförklarligt barnlösa. Det finns en förklaring. Hypothyreos.

Det bästa var nog att han sa att kunde sätta sin hatt på att jag kommer föda ett barn eller flera. Hans doktorhatt. "Då kommer jag tillbaka när jag är 45 år så kan du äta upp den då, ifall det inte blev några barn", svarade jag. "Det går bra för då är jag så gammal och gaggig att jag inte märker att det är hatten jag äter" skrattade läkaren. Han var en riktig skämtnisse.

Jag hade förväntat mig att det skulle dras igång värsta grejen, att läkaren skulle föreslå insemination på en gång. Men han tyckte att vi kunde fundera och höra av oss när vi bestämt oss för vad vi ville göra. Han var ju ganska övertygad om att vi skulle lyckas hemma. "Kanske ikväll". Vi har säkrat denna ÄL. Jag tror jag hade den ikväll faktiskt. Får se imorgon på tempen.

Vi kör på med vår plan. Det blir inte någon insemination. Bara en kur pergo till, sen IVF.

Lyckat besök

... tycker i alla fall jag. Vul idag visade en blåsa på 21 mm och två på 13 mm. Min läkare sa att eftersom hon var läkare så var hon tvungen att avråda mig och min man från att ha samlag nu, men själv visste hon inte riktigt hur hon skulle gjort om hon var i min situation. De två blåsorna på 13 mm kan växa till sig på två dar så att de släpper oxå, men det var ovanligt att alla tre släppte. Troligtvis växer en av de två mindre till sig och släpper. Kanske. Mig kvittar det. Jag har svårt att tro att alla tre äggen skulle släppa, befruktas, fästa OCH fortsätta växa som de ska. Så vi kör på. Trolig ÄL imorgon eller på fredag. Tur att min man kommer hem imorgon!

Endorfiner, eller?

Jag trodde att träning skulle utlösa endorfiner. Jag trodde man skulle må bra och känna sig tillfreds av att röra på sig. Jag trodde fel. Halvvägs in i passet idag blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Jag fick liksom tid att tänka. Jag vill inte tänka. I alla fall inte det som gör mig ledsen. På alla i vår bekantskapskrets som blir gravida. Visst kan de få bli det. Men min sorg och smärta blir så mycket starkare när jag blir påmind vart jag än går.

Just när jag tränar så brukar jag börja tänka och fundera över livet. Det är inte bra. Just nu vill jag uppfylla min tid med så mycket som möjligt att jag inte hinner tänka. På tunnelbanan läser jag deckare, på praktiken fyller jag min tid med jobb, hemma tittar jag på spännnade tv-serier. På helgerna blir jag ledsen. Då har jag tid att tänka igen.

Dumma dumma tankar.

Tankar på om det nånsin blir vår tur. Tankar på hur andra lyckligt bestämmer sig för att bli tre och fortsätter lyckliga. Hur andra inte behöver kämpa och kämpa så för ett barn som vi gör. Hur naiv och lyckligt ovetande jag var för två år sen då jag trodde att livet skulle bli som en dans.

Sophiahemmet och anställningsintervju

Idag ringde Cecilia från Sophiahemmet och erbjöd oss en återbudstid. Så på torsdag ska vi dit. Sådär bara. Vi har tänkt att be om en andra åsikt och höra vad de tycker att vi ska göra. Rekommenderar de insemination starkt så kanske vi gör det innan ivf. Vi får se. Ska mest bli spännande att se vad de säger.


Idag var 6:e kurstillfället på adoptionskursen, men vi orkade inte gå. Vi ska ju ändå göra IVF nu och vi har gått fem gånger av sju. Nästa gång ska vi ju såklart gå. Dessutom har jag eller kan ha ÄL snart. Behöver energin till lite annat. Jag äter ju trots allt pergo och det vill jag ju inte göra helt i onödan.


I helgen sökte jag sju (!!) jobb och imorse runt tiotiden ringer en av cheferna och frågar om jag kan komma på anställningsintervju! Wow!! Min första intervju! Det känns i alla fall som en riktigt uppmuntran.

Typiskt mig

Jag berättade för min handledare på praktiken idag att jag kommer att vara borta på en del läkarbesök framöver. Men innan jag fick fram att det handlade om barnlöshet och fertilitetsbehandlingar så började läppen darra och tårarna trilla. Hon blev alldeles sådär medkännande och jag blev less på mig själv. Jag vill inte att hon ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta sakligt att och varför jag kommer att vara borta en del. Men icke.

Hon tog det väldigt bra iallafall. Hon hade faktiskt misstänkt att det var nåt sånt eftersom jag en gång pratade om en läkartid för mig och min man. Annars hade hon ingen aning. Hon tyckte att allt fungerade så bra för mig på praktiken så det var verkligen inget man kunde misstänka. Skönt. Jag KAN spela teater.


Jag har mått lite illa denna veckan på förmiddagarna. Vet inte om pergon är så tidsstyrd att det känns mest när man tagit den. Ja, ja, idag är det dag 7 och jag har två pergo-dagar kvar. Eftersom jag alltid tar medicin på morgonen för sköldkörteln så känns det verkligen inte betungande att ta en extra tablett.


Nu är det äntligen helg! Jag har längtat som ett barn efter julafton. Äntligen få vara med min man. Hos honom hämtar jag styrka. Hos honom kan jag slappna av. Äntligen.

Att mixtra på egen hand

För er som kanske blir oroliga eller kanske till och med arga för att jag gör lite som jag vill med tabletterna...

Min läkare kommer som hon alltid gör att låta mig göra ett vul på dag 12 ungefär. Då kommer jag att få veta hur många äggblåsor jag har och om det finns risk för flerbörd. På så sätt kan jag undvika risker.

Det är inte svårare än så.


Jag förstår ändå om andra blir arg på mig för det har jag själv blivit på andra som mixtrat själva. MEN som tur är så kollar min läkare upp mig noggrant.

Ni behöver inte vara oroliga.


Och, ja, jag har haft en alldeles alldeles underbar alla hjärtans dag.

Pergokur 4

Imorse knaprade jag i mig den första av fem tabletter. En oerhört liten behandling i jämförelse med vad som ska komma. Min läkare ville ge mig en halv tablett om dagen, men jag övertygade henne om att jag kunde ta en hel och nu i all tysthet så tar jag en och en halv här hemma. Jag fick två blåsor av dubbel dos så det är nog ingen fara och jag kommer att gå på vul och kolla upp de små blåsorna. Hoppas att något ägg är bra denna gången. Är så less på allt detta nu!

Vi har funderat några dar hit och dit om vi verkligen ska gå till Sophiahemmet oxå. Vi hade tänkt att gå fit för en "second opinion" och kanske göra insemination där innan det blev dags för IVF. Nu vet jag inte om vi hinner med någon insemination innan eftersom IVF blir tidigare än vi tänkt oss. Och så känner jag att det kan räcka med att springa till doktorn för pergon, och sen ivf. Skönt att ta det lite lugnt innan karusellen sätts igång. Det enda skulle väl va att få min man att lämna ett till spermaprov, men det gör han ju ändå när vi gör ivf. Skulle han lämna ett nu som var jättedåligt så kanske vi bara mår dåligt fram tills vi gör ivf. Då är det bättre att vänta och se hur det blir då. Hans första (och enda) prov var ju bra enligt Huddinge, så det är väl bara att lita på det.


Idag är det ju alla hjärtans dag oxå. Jag och min man ska göra en mysig middag hemma. Han kommer hem relativt tidigt för en gång skull. Åsså har vi köpt en minivariant av vår underbart goda bröllopstårta. Ser fram emot ikväll!

Dag 33

och mensen kom. Jag hade väl räknat med det. Men jag undrar oxå varför det inte vill ta sig. Jag undrar om jag under hela tiden när jag hade en obehandlad Hypotyreos kunde bli gravid. Jag hade ju ägglossning. Isåfall tog det 14 månader att bli gravid den gången. Om jag nu kunde bli gravid först när värden gått ner till ungefär 6.34 (ref. värde 0.4-4.0) så tog det sex månader. Från det att värdena var helt bra tog det fyra månader. Detta var det sjätte försöket efter missfallet. Nu börjar försök sju. Och pergokur nummer fyra. Två månader till IVF. Tålamod? Nej, det har jag tappat bort på vägen. NU är det bebis som gäller.

Jag vill veta om vi hade osannolik tur förra gången jag blev gravid. En tur man bara har en gång i livet och det var vår chans. Eller kommer den tillbaka?

Nu ska jag njuta av helgen och min underbara man.

Dag 31

Mensen brukar komma på dag 29-35 så än är det många dagar kvar innan hoppet kan få en möjlighet att tändas. Jag räknar med att mensen kommer på söndag eller måndag. Då ska jag ringa min läkare L för att boka tid för ultraljud på dag 14 och så ska hon göra en bättre planering av vårt ivf i april.

Annars mår jag ganska bra. Just nu. Imorse var jag ledsen och ville inte va på jobbet. På förmiddagen pratades det för mycket om gravida kvinnor... Men så på eftermiddagen så blev jag gladare. Varför vet jag inte. Men det är så humöret är. Upp och ner. Nu har jag vart och tränat och mår bra av det. Myser en stund framför datorn och TV:n med en äggmacka och en kopp te. Och väntar på att min man ska komma hem.

Jag älskar honom över allt annat.

Spraystart i slutet på mars

Då börjar vi vår IVF-resa. Min mans kommentar när vi satt hos läkaren var ganska rolig. Helt glatt säger han; "Det här känns ju bra!". Efteråt undrade han om man inte borde varit lite mer pessimistisk och ledsen när man tar kontakt med läkare för att göra ivf. Det kändes mest kul och bra.

Läkaren undrade om vi ville börja på en gång, men så bråttom ska vi inte ha. Två kurer till med pergo blir det och SEN gör vi IVF. "Eventuellt" sa hon, vår käre läkare. Flera gånger. "Om ni inte blir gravid innan" och "INGA fel har hittats på er och ni har blivit gravida förut" fick vi oxå höra några gånger. Det kändes positivt, men vi vill göra detta ändå. Vi orkar inte vänta och må sämre och sämre hela tiden. Vi vill ha barn NU! Om det sen tar några IVFer så får vi väl leva med det...

Det känns ialla fall spännande.

Dessutom får jag äta två kurer pergo innan sprayandet börjar. Hoppas såklart att det ska ta sig innan, men har noll förhoppningar.

Vänners barnskaffande

Jag blir förvånad över mig själv ibland. Nu har tre par av våra vänner blivit gravida med eller fått sitt andra barn under den tid jag och min man har längtat och försökt. När jag tänker på det känns det som att det hela bara är en repris på 2005. Vadå ANDRA barnet? Vi är ju på första än så länge.

Det är också ganska otroligt att fyra par av våra vänner skaffar sitt andra barn så tätt. Är de inte nöjda med det första? Måste de skaffa ett till för att kompensera det?

För det kan ju inte vara så att det är alldeles fantastiskt att få och ha barn…

Lite av varje

Hon är varken fet, ful eller gammal. Den gravida kvinnan på mitt jobb. Snarare söt och trevlig. Men hon är iaf över 30 så det går bra. Dessutom sitter ju hon mest på sitt kontor och jag på mitt. Så jag överlever.

Min mans systerdotter fick barn igår. Hon är 24 år tror jag. Men de gav barnet ett så fult namn så det gör inget att de fick barn. Mitt barn kommer däremot att bli perfekt med ett underbart vackert namn.

Imorgon ska jag och min man till läkaren och prata IVF. Längtar. Konstigt att man över huvud taget kan längta till nåt sånt.

Åsså har jag köpt träningskort och börjat träna.

Konstiga vägar

Det är väldigt kul att ha en besöksräknare där man kan se hur folk har hittat min sida.

De flesta går in från sina egna bloggar, men några har hittat hit på mystiska sätt.

T.ex.

"Vad är penningbot"

eller kanske inte lika konstigt:

"gravid och ont i huvudet och yr"

Penningboten var kul iaf. på den sökningen kom min sida som nummer 3. Som att jag skriver så mycket om det!

Spermaprov

Min man lämnade inget spermaprov imorse som han skulle.
Vi missade burken. Nytt försök på onsdag...

JAAA!

Vi har fått tid hos min läkare för att prata IVF. Min kurator och tjejen i receptionen sa att det var sååå svårt och säkert skulle dröja länge. Men söta lilla läkaren ringde upp mig idag och erbjöd en tid redan på onsdag nästa vecka! WOW! Spännande!


En tråkig sak är att resan till Brasilien troligtvis inte blir av. Då jag och min man skulle vara reseledare/tolk. För få anmälningar. Men än kan folk anmäla sig så det finns fortfarande hopp. Vi skulle så väl behöva den resan innan ivf-resan börjar. Kanske hoppar vi på IVF-resan tidigare om vi inte åker till Brasilien.


Äcklkiga feta damen börjar jobba på min praktik på måndag, äckligt gravid. Jag hoppas att hon är fet och ful och gammal. Då kan jag stå ut med henne. Hoppas att hon får fruktansvärda foglossningar oxå. Snart. Så vi kan få frid igen på arbetet. Hi hi. Ni vet vad jag menar.

Besöksräknare

Mixtrar lite med bloggen

Nu har jag lagt till en besöksräknare. Det ser väldigt fånigt ut än så länge med bara tre besökare. Men jag vet ju inte hur många som vart här innan jag la till den. Nu ska jag hålla koll på er i alla fall!

Glad

Jag är konstig.

Och velig.

Fast jag har inte ändrat mig.

Jag träffade min syster idag. Vi tränade tillsammans och efteråt berättade jag lite om gårdagens adoptionskurs och blev alldeles glad innuti. När jag gick hemåt såg jag mig själv med min bruna Etiopien bebis och var L Y C K L I G. Så kom jag på mig själv. Vi har ju en plan nu. Vi har bestämt oss. Mina tankar och känslor går verkligen upp och ner och hit och dit. Jag vet inte vad jag kommer att tycka eller vilja imorgon. Just därför är det bra att hålla fast vid Planen. Inte adoptera ett barn för att det känns bra just idag. En dag. Näe, då ska det kännas bra hela tiden.

Idag träffade jag oxå kuratorn för sista gången. Och det känns oxå bra. Nu låter det som att jag mår bra. Men så enkelt är ju inte livet. Både jag och kuratorn kände att jag klarar av mina tankar själv. Även om de är väldigt påfrestande.

Apropå planer så har vi till och med en plan för nästa jul.

Vi ska bort. Utomlands.

För jag räknar inte med att vara lycklig då heller...

Vi har bestämt oss...

I alla fall för nu.

Just nu är vår plan att satsa på ett biologiskt barn först. Jag skrev det för ett tag sen, en plan för våren och den planen står faktiskt kvar. Vi tänker gå adoptionskursen nu, men inte gå vidare med hemutredning förräns vi gjort de behandlingar vi känner att vi vill. När vi avslutat behandlingar går vi vidare med adoption om det inte blir något barn. Hur många behandlingar vi tänker göra är omöjligt att säga innan vi ens börjat. Men nu har vi bestämt att det är så här vi gör. I början på februari ska jag meddela min läkare att vi gör ivf i maj.

Spermaburk eller specialkondom?

Idag var jag till Sophiahemmet och hämtade spermaburken till min mans prov. På anvisningarna man fick i den bruna papperspåsen stod det att man kunde köpa en specialkondom i plast om man ville. Jag tänkte att min man skulle bli glad eftersom han hatar att göra det själv, men icke då! Han tyckte vi skulle försöka hemma själva i alla fall. Men det är klart att han räknar starkt med min hjälp. Det tycker jag om :-)

Så på fredag har jag tagit studietid på förmiddagen för att hjälpa min man att lämna spermaprov. Tänk om min handledare visste det!

Jag funderar mycket på hur eller OM jag ska berätta för min handledare vad vi ska göra. Jag kommer att vara borta ungefär en gång i veckan nu när jag börjar med pergo i mitten av februari, läkarbesök på Sophiahemmet, vul på dag 14, mera Sophiahem, insemination (?), kurator. Ska jag säga som det är eller hitta på massa ursäkter...

Chefen för enheten där jag praktiserar berättade en fruktansvärd sak igår. De ska anställa en höggravid timvikarie fram till april! Jag trodde inte mina öron. Ville försvinna snabbt ur rummet. Men gissa vad?! Istället säger jag "Va bra! Tänk att du hittade någon som kan komma så snabbt! Det var ju bra". Usch, vill inte ha en gravid människa där som ska ha ungefär när jag skulle fått. Det kanske var hon som tog mitt barn.

Väntar fortfarande på ÄL. ÄL-sekretet har lyst med sin frånvaro denna månaden, men äggstockarna har ömmat. Kanske har den varit...

Ivf eller adoption?

Jag borde börja träna. Men jag orkar aldrig. Jag äter nyttigt i alla fall. Men jag vet inte hur många dagar jag orkar.

Vi var på andra kurstillfället på adoptionskursen igår. Ledarna pratade om att sorgen över att det inte blivit något barn måste vara klar och bearbetad när man adopterar. Men OM man som vi tänker att vi adopterar först och försöker få biologiska barn sedan - hur ska man då bearbeta? Och vilken sorg? Idag tänkte jag lite igen på hur det skulle kännas ifall det inte blir biologiska barn. Jag har inte levt i den tanken. Jag har levt med ett hopp. Det kommer att gå en dag. Men att tänka att det aldrig blir - det är ju en helt annan resa. Den orkar jag inte göra nu.

Nu måste jag fundera över om jag vill göra ivf eller adoptera först och när jag vill göra ivf och om vi ska göra insemination i väntan på ivf. Jag blir matt bara jag tänker på allt jag måste ta ställning till.

Vi har fått tid på Sophiahemmet den 22 februari. Då ska vi diskutera behandling (insemination). IVF gör vi i Uppsala på Linné.

Suck.