Vi väntar ett litet mirakel!

Ultraljudet idag gick jättebra! Barnmorskan tyckte att det var en fin bebis och gissa om jag är såld. Totalt förälskad! Allt såg bra ut och den sov så sött tills den väcktes och sträckte lite på sig och vinkade några gånger. Mysigt!

Urinvägsinfektion och gynakuten

Redan i fredags började det svida och göra ont så jag nästan grät när jag kissade, men eftersom jag skulle till min husläkare på måndagen så tänkte jag vänta med att lämna prover tills dess. Vilket jag gjorde oxå. Igår efter lunch började jag få ont i ländryggen och det hjälpte varken att gå, sitta eller stå. Det blev bara värre och värre. Fällde några tårar av smärtan när jag pratade med min man.

Jag är inte den som ringer sjukvårdsupplysningen eller min barnmorska i onödan, men nu fick min man mig att ringa. Jag tänkte att det kanske kunde vara foglossning och då kanske hon hade några tips. Barnmorskan ringde upp mig efter 17:00 och när jag berättade hur jag mådde; ONT i ländryggen och uppåt, mycket molvärk och troligtvis uvi igen, så blev hon allvarlig och tyckte att jag skulle åka in till gynakuten på en gång. Min läppar började darra och jag tror jag fällde en tår men så bet jag ihop. Åkte hem, packade lite frukt och mackor och tog tunnelbanan till gynakuten, med smärta och utan min man. Han skulle komma senare eftersom han var på jobb. När jag sitter i den gamla högljudda vagnen så känner jag tre små underbara sparkar. Precis som att bebisen vill säga att "jag lever, var inte orolig"! Det var fantastiskt.

Väl på gynakuten blev jag mottagen av en gullig kvinna och började storgråta på en gång. Hon sa att hon var van, och det var ju skönt. Så fick jag sätta mig i väntrummet och till slut kom min man och en vän till mig. Men jag var spänd och troligtvis gjorde det smärtan ännu värre.

När jag äntligen fick träffa läkaren visade det sig att det troligtvis är urinvägsinfektionen (som jag har fått igen!) som gått upp i ryggen och gör ont. Hon kände och klämde men njurarna gjorde inte ont så det var som tur var inte njurbäckeninflammation. Sen skulle vi titta på bebisen. Jag blev nervös. Men det första vi ser är hjärtat och huvudet och den fina detaljerade ryggraden OCH benen som sprattlar. Det var helt otroligt! Jag grät och skrattade så magen bara guppade upp och ner. Det var underbart.

Men nu ska jag äta penicillin och ta det lugnt några dar. Det gör fortfarande ont i ryggen så det är skönast att ligga ner. Men min bebis lever! Det är ett under!

Rörelser?!

Jag måste skriva ner detta så jag minns... I vecka 16 tyckte jag att jag kände som att en såpbubbla sprack i magen, kanske var det bebisen. Förra veckan, i vecka 17 kände jag små buffar och sen i lördags har jag kännt de små buffarna varje dag. Idag är jag i vecka 18 och jag hoppas att det är bebisen jag känner och inte nåt jag inbillar mig. Jag hade ju bestämt mig för att inte känna efter men så plötsligt känner jag något jag inte kännt förut och fylls av bubblande glädje och lycka. Jag har en bebis i min mage och den lever!

De senaste två dagarna har jag drabbats av morgonillamående. Urk! Jag som mest mådde illa på eftermiddagar och kvällar tidigare. Ska jag fortsätta må illa? Som tur är går det över ganska snabbt.

Om 9 dagar är det dags för UL! Längtar och bävar.