Lustigkurren på Sophiahemmet

Idag kom min man hem efter att ha varit borta sen i tisdags morgon. Vi träffades på centralen och åkte till Sophiahemmet. Det är en stor fin gammal byggnad där de bevarat det gamla och fina. Svårt att tro att de gjorde IVF därinne. När vi väntat 10-15 minuter kom läkare Claes Gottlieb och hälsade på oss och sa nåt lustigt, som gjorde att både jag och min man förstod att han var en riktigt lustigkurre. Han började med att ställa några vanliga frågor om vad vi gör etc. Han frågade om vi försökt tajma in sexlivet, och vi svarade "ja". "Hur då?" undrade han då. Hur vi har sex eller...? Vårt svar "vi kör varannan dag från mensens slut" gav honom ingen chans att ge oss några pekpinnar. Däremot hoppades han att jag inte tempade längre eller kissade på sticka. Vi ljög. Jag tempar. Men jag vet ju vad han menar. Han pratade om våra journaler från Oktavia. Allt var normalt. Min mans spermaprov som jag var orolig för var bara bra. Alla mina värden var bra. Allt såg bra ut. Så ville han veta längd och vikt. Han räknade ut mitt BMI, "perfekt" var hans kommentar.

Sen ville han kolla om mina äggstockar var så fina som jag sa. Jag trodde inte att han skulle gör ultraljud så jag blev lite paff. Tog av mig kläderna och klättrade upp i gynstolen. Högt upp var den! Helt annat mot Oktavia där den är låg och läkaren dämpar belysningen för att göra det trivsamt. Äggstockarna såg bra ut, livmodern var fin och han upptäckte att jag ätit pergo. En blåsa var sprickfärdig och en var 17 mm. Slemhinnan var 8 mm. Jag har haft bättre men han tyckte det var bra.

Sen var det dags för min man att undersökas. Ingen annan läkare har gjort det tidigare. Testiklarna kollades med ultraljud och såg bara fina ut. Det visste ju jag redan... men nu har vi en läkares utlåtande på det oxå. Sen var det dags för fingret upp i ändan. Då kunde jag knappt hålla mig för skratt och var tvungen att titta bort. Det såg bra ut där oxå... :-)

Jag ställde alla mina frågor om TPO-ak och han förklarade att det inte fanns något samband mellan högt antal TPO-ak och missfall. Det visade bara att jag haft en Hashimoto - inflammation mot sköldkörteln. Dessa TPO-ak finns bara mot min sköldkörtel, inte någon annan stans i kroppen. Det tyckte jag var riktigt bra. Sen kan det ju vara något som det inte forskats om så att de inte vet allt än. Men jag väljer att lita på honom och min läkare på Oktavia. Claes tyckte att jag skulle sluta läsa så mycket på internet... "ta en lång paus nu" sa han när jag gick. Från läsandet och intenet alltså.

Han menade att våra chanser är att på fem år så har vi 80% chans att bli gravida. Jag tror den är större. Vi är inte oförklarligt barnlösa. Det finns en förklaring. Hypothyreos.

Det bästa var nog att han sa att kunde sätta sin hatt på att jag kommer föda ett barn eller flera. Hans doktorhatt. "Då kommer jag tillbaka när jag är 45 år så kan du äta upp den då, ifall det inte blev några barn", svarade jag. "Det går bra för då är jag så gammal och gaggig att jag inte märker att det är hatten jag äter" skrattade läkaren. Han var en riktig skämtnisse.

Jag hade förväntat mig att det skulle dras igång värsta grejen, att läkaren skulle föreslå insemination på en gång. Men han tyckte att vi kunde fundera och höra av oss när vi bestämt oss för vad vi ville göra. Han var ju ganska övertygad om att vi skulle lyckas hemma. "Kanske ikväll". Vi har säkrat denna ÄL. Jag tror jag hade den ikväll faktiskt. Får se imorgon på tempen.

Vi kör på med vår plan. Det blir inte någon insemination. Bara en kur pergo till, sen IVF.

Lyckat besök

... tycker i alla fall jag. Vul idag visade en blåsa på 21 mm och två på 13 mm. Min läkare sa att eftersom hon var läkare så var hon tvungen att avråda mig och min man från att ha samlag nu, men själv visste hon inte riktigt hur hon skulle gjort om hon var i min situation. De två blåsorna på 13 mm kan växa till sig på två dar så att de släpper oxå, men det var ovanligt att alla tre släppte. Troligtvis växer en av de två mindre till sig och släpper. Kanske. Mig kvittar det. Jag har svårt att tro att alla tre äggen skulle släppa, befruktas, fästa OCH fortsätta växa som de ska. Så vi kör på. Trolig ÄL imorgon eller på fredag. Tur att min man kommer hem imorgon!

Sophiahemmet och anställningsintervju

Idag ringde Cecilia från Sophiahemmet och erbjöd oss en återbudstid. Så på torsdag ska vi dit. Sådär bara. Vi har tänkt att be om en andra åsikt och höra vad de tycker att vi ska göra. Rekommenderar de insemination starkt så kanske vi gör det innan ivf. Vi får se. Ska mest bli spännande att se vad de säger.


Idag var 6:e kurstillfället på adoptionskursen, men vi orkade inte gå. Vi ska ju ändå göra IVF nu och vi har gått fem gånger av sju. Nästa gång ska vi ju såklart gå. Dessutom har jag eller kan ha ÄL snart. Behöver energin till lite annat. Jag äter ju trots allt pergo och det vill jag ju inte göra helt i onödan.


I helgen sökte jag sju (!!) jobb och imorse runt tiotiden ringer en av cheferna och frågar om jag kan komma på anställningsintervju! Wow!! Min första intervju! Det känns i alla fall som en riktigt uppmuntran.

Att mixtra på egen hand

För er som kanske blir oroliga eller kanske till och med arga för att jag gör lite som jag vill med tabletterna...

Min läkare kommer som hon alltid gör att låta mig göra ett vul på dag 12 ungefär. Då kommer jag att få veta hur många äggblåsor jag har och om det finns risk för flerbörd. På så sätt kan jag undvika risker.

Det är inte svårare än så.


Jag förstår ändå om andra blir arg på mig för det har jag själv blivit på andra som mixtrat själva. MEN som tur är så kollar min läkare upp mig noggrant.

Ni behöver inte vara oroliga.


Och, ja, jag har haft en alldeles alldeles underbar alla hjärtans dag.

Pergokur 4

Imorse knaprade jag i mig den första av fem tabletter. En oerhört liten behandling i jämförelse med vad som ska komma. Min läkare ville ge mig en halv tablett om dagen, men jag övertygade henne om att jag kunde ta en hel och nu i all tysthet så tar jag en och en halv här hemma. Jag fick två blåsor av dubbel dos så det är nog ingen fara och jag kommer att gå på vul och kolla upp de små blåsorna. Hoppas att något ägg är bra denna gången. Är så less på allt detta nu!

Vi har funderat några dar hit och dit om vi verkligen ska gå till Sophiahemmet oxå. Vi hade tänkt att gå fit för en "second opinion" och kanske göra insemination där innan det blev dags för IVF. Nu vet jag inte om vi hinner med någon insemination innan eftersom IVF blir tidigare än vi tänkt oss. Och så känner jag att det kan räcka med att springa till doktorn för pergon, och sen ivf. Skönt att ta det lite lugnt innan karusellen sätts igång. Det enda skulle väl va att få min man att lämna ett till spermaprov, men det gör han ju ändå när vi gör ivf. Skulle han lämna ett nu som var jättedåligt så kanske vi bara mår dåligt fram tills vi gör ivf. Då är det bättre att vänta och se hur det blir då. Hans första (och enda) prov var ju bra enligt Huddinge, så det är väl bara att lita på det.


Idag är det ju alla hjärtans dag oxå. Jag och min man ska göra en mysig middag hemma. Han kommer hem relativt tidigt för en gång skull. Åsså har vi köpt en minivariant av vår underbart goda bröllopstårta. Ser fram emot ikväll!

Spermaprov

Min man lämnade inget spermaprov imorse som han skulle.
Vi missade burken. Nytt försök på onsdag...

Spermaburk eller specialkondom?

Idag var jag till Sophiahemmet och hämtade spermaburken till min mans prov. På anvisningarna man fick i den bruna papperspåsen stod det att man kunde köpa en specialkondom i plast om man ville. Jag tänkte att min man skulle bli glad eftersom han hatar att göra det själv, men icke då! Han tyckte vi skulle försöka hemma själva i alla fall. Men det är klart att han räknar starkt med min hjälp. Det tycker jag om :-)

Så på fredag har jag tagit studietid på förmiddagen för att hjälpa min man att lämna spermaprov. Tänk om min handledare visste det!

Jag funderar mycket på hur eller OM jag ska berätta för min handledare vad vi ska göra. Jag kommer att vara borta ungefär en gång i veckan nu när jag börjar med pergo i mitten av februari, läkarbesök på Sophiahemmet, vul på dag 14, mera Sophiahem, insemination (?), kurator. Ska jag säga som det är eller hitta på massa ursäkter...

Chefen för enheten där jag praktiserar berättade en fruktansvärd sak igår. De ska anställa en höggravid timvikarie fram till april! Jag trodde inte mina öron. Ville försvinna snabbt ur rummet. Men gissa vad?! Istället säger jag "Va bra! Tänk att du hittade någon som kan komma så snabbt! Det var ju bra". Usch, vill inte ha en gravid människa där som ska ha ungefär när jag skulle fått. Det kanske var hon som tog mitt barn.

Väntar fortfarande på ÄL. ÄL-sekretet har lyst med sin frånvaro denna månaden, men äggstockarna har ömmat. Kanske har den varit...

Så här ska vi göra

Efter många om och men och funderingar och lite tjafs har vi nog kommit fram till en detaljplan. Jag behöver en sån, annars blir jag galen.

Dec-Jan: Vi kör "naturligt" sex, utan behandling. Pausmånader från pergo.

Feb-Mars: Vi kör "hormonpreparerat" sex, med pergo i två månader.

April: Vi åker till Brasilien i två veckor och kan inte köra en sista pergokur, men i slutet av april börjar vi spraya.

Maj: IVF eller som min man kallar det; "onaturligt" sex.

Så nu ska vi spara och hoppas på mycket pengar tillbaka på skatten så vi kan köpa trepack ivf. Jag är så less på detta nu...

En plan

Nu har vi oxå en plan. Som så många andra måste jag oxå ha en plan för hur vi ska gå vidare. Både jag och min man kände idag att det är biologiska barn vi vill satsa på först och vi är beredda att satsa. Vi vill göra ivf privat tidigast i februari, men kanske i april/maj. Då har vi ju ändå gett kroppen en chans att fixa detta själv. Men så som vi mår nu så orkar vi inte hålla på och försöka hur länge som helst. Det känns bra. Om någon vecka är det dags för ÄL-sex och vi kommer att må bättre.

Idag har varit en skit-dag. Ville inte alls vara på praktiken och blev (tyvärr) inte glad åt en kompis som plussade efter ivf. Hon plussade och jag fick mens. På samma dag. Det var inte en bra dag. En del av mig är glad för hennes skull. Men det gör ju så ont i hela kroppen när det bara blöder och blöder och aldrig blir bebis för oss...

18 DPO...

8.05
Usch... nu är det min tur att bli riktigt ledsen. Jag gjorde ett test imorse som var ett fett minus. Inget annat. Jag hade börjat hoppats eftersom mensen inte kom igår, min sista bim-dag. Så nu är det bara att vänta in den lilla fula mensen.

Nu ska jag på anställningsintervju. Ett kuratorsjobb som efter studierna blir drygt halvtid. Nu första halvåret är det 12 timmar i veckan. Får se hur det blir...

17:40
Skitmensen kom. Jag vill inte vara med längre.

16 DPO - ingen mens än...

Ingen mens än. Typiskt... Varför ska kroppen få mig att hoppas. Idag har jag kännt i magen nästan hela dagen och det brukar ju alltid vara stilla dagen innan mensen kommer. Kanske kommer den senare? Jag har inte börjat hoppats på riktigt än. Lite mer hopp fick jag ju när jag har molvärken idag oxå, stilla, lite i bakgrunden. Men min kropp brukar hitta på ett nytt PMS-symtom varje månad så den kommer nog imorgon. SKIT! Imorgon ska jag vara på min praktikplats från 8:30-17:30 och det är inte kul med en grym mensvärk.

När jag gick hem idag såg jag att de hade vår bröllopstårta i tårtbitvariant på bageriet och det hade ju passat bra att jag plussade nu och köpte en sån för att fira. En stund for tanken igenom mitt huvud - gå hem, testa, gå ut och köp tårtbit. För jag är ju gravid, JU! Men så slog förnuftet in och jag gick hem och drack massa vatten. Här ska INTE testas! För mensen kommer imorgon.

14 DPO

Usch, nu börjar jag ha koll på dagarna, vilken dag efter ägglossning som jag är på idag. Vill inte ha koll. Vill vara lyckligt ovetande om vad som väntar. Idag är det alltså 14 dar sen ägglossning. Det innebär att mensen kommer absolut tidigast imorgon, men troligast på måndag eller tisdag. Den lilla mensvärken har kommit igång som vanligt. Det stora kruxet är dock att jag hade likadan "mensvärk" när jag var gravid och var helt övertygad om att mensen skulle komma, vilket den inte gjorde. Så nu kan jag, varje månad, lura mig själv till att tro att det är DEN värken jag känner. Den känns så likadan! När jag var gravid så ömmade brösten precis som annars innan BIM, bara det att de fortsatte och fortsatte och blev ömmare efter BIM än annars. Men inte innan BIM. Så jag har egentligen inga tecken att gå på, inga "det känns annorlunda" behövs för min del. Det får gärna kännas precis likadant, bara jag slipper uppehållet på en dag, då det brukar vara lugnet före stormen. Dagen efter kommer alltid mensen. jag hoppas jag har mensvärk varje dag framöver nu! Jag vill så gärna ha bebis!

Vill inte ha mens!

På allmän begäran av söta Tingeling så uppdaterar jag min blogg :-)

Jag mår bra. Så länge jag inte tänker på alla vänner som är eller snart blir gravida och har hundra små bebisar hemma redan, så mår jag bra. Jag tycker att kroppen är ovanligt symtomlös. Inte fri för jag skulle gärna ha alla symtom i världen. Jag är på DPO 11 idag, av 15-16. Imorgon brukar molvärken sätta igång för att sedan hålla i tills dagen innan mens. Då är det stilla. Fast de senaste månaderna har jag haft mol"värk" sedan mycket tidigare i cykeln. ja, ja... det är bara att vänta och se.

Idag köpte jag lite julklappar. En månad innan jul! Men mest av allt tänkte jag på vår lilla Brasilien-bebis som vi kan hämta nästa höst. OM vi blir godkända. OM vi bestämmer oss för adoption. Vi pratade om det igårkväll, jag och A. Tänk om jag blir gravid NU, då kommer jag att vara i vecka 10 när föräldrautbildningen börjar och tänk om vi då säger att vi inte vill göra den, då får jag säkert missfall. Det känns inte riktigt rätt att gå utbildningen med en vecka16-mage, som den kommer att va i slutet av utbildningen. Men jag tror faktiskt att jag slipper det problemet... tyvärr.

Nu är det alltså fem, sex dar tills mensen kommer... usch, vill inte!

Vi har oxå bestämt oss för att ta två månader uppehåll från behandling nu och fortsätta med pergo i feb-april. Det är billigare än sprutor och jag har ju egen ÄL så vi kanske struntar i det över huvud taget, men det tvivlar jag på om jag känner oss rätt. KAN vi göra något, måste vi göra det!

Kommentarer!

Va roligt! Jag har fått kommentarer på min blogg! Jag finns alltså.

Jag funderade ett tag på vart jag ska svara er som skriver kommentarer, i min blogg, i er blogg eller som ett inlägg. Näe, det blev lite både och faktiskt.


Min stora fundering just nu är inte hur jag ska svara på inlägg. Snarare behandling eller icke-behandling. Pergo? Puregon? IVF? Vi har försökt få barn i 20 månader nu. De första 11 månaderna var mina sköldkörtel-värden för höga för att det skulle bli en graviditet. 3-4 månader efter att värdena blivit bra blev jag gravid, men fick missfall. Nu får jag pergo av min läkare, som tycker att det egentligen är onödigt men kan bättra på chanserna eftersom jag reagerar så bra på de. Jag frågade om puregon och "visst, det kan du få nästa månad om du vill". Usch! Jag vill inte bestämma själv. Jag vill att läkaren säger åt mig vad jag ska göra. Men hon hade nog sagt att vi inte behövde behandling. Så nu är jag på min tredje dos pergo. Borde man inte ha blivit gravid då om man blivit det spontant tidigare? Nja, kanske inte.

Så. Mina alternativ:
- uppehåll från behandling dec-jan, sedan två-tre mån pergo till och sedan kanske göra ivf i maj/juni
- uppehåll i dec och sedan puregon
- ivf så snart som möjligt för att slippa eländet

Ja... är det någon som har ett bra förslag? Någon som kan agera läkare åt mig? Näe, det räcker med amatörkommentarer om ni vill förstås :-)

Samtidigt går vi vidare med adoptionsprocessen. Ingen ide att förlora någon tid. I jan-feb ska vi gå föräldrautbildningen och i mars börjar vår hemutredning troligtvis. Om vi sedan väljer att skicka papper eller inte, ja, det får vi se. Tills augusti 2007 måste vi vänta iaf, pga min klantiga fortkörning för 4.5 år sen.

Vul dag 14, kurator och MIA - adoption

Oj oj oj... Nu har det hänt en del sen sist.

I fredags var jag på vul igen. Dag 14. Då hade äggblåsan växt till sig rejält! Den var nu 19 mm stor och slemhinnan var 11 mm tjock. "Du har reagerat idealt på behandlingen" sa min söta läkare. Det har jag ju gjort förut oxå men inget hänt, men på nåt sätt känns det bra iaf, att hon säger så. Ägglossningen var nog i fredags eller lördags tror jag. Jag hade iaf ONT då.

Idag var det dags för kuratorbesök. Jag var riktigt nervös innan och ville inte gå. Men vilken underbar kvinna hon visade sig vara. Så lugn och förtroendeingivande. Det kändes som att jag kunde sitta där hela dagen. Ta med mig henne överallt. När jag bokade tiden sa de att det var 40 minuter. Kuratorn sa en timme. Denna timme blev sedan 90 minuter och vi var inte klara då heller så jag fick en ny tid om 2.5 veckor. Det är ganska härligt att få sitta och prata om sig själv så länge, med någon som är så intresserad och ställer frågor om mig, mig och bara mig.

Det bästa var nog att få bekräftat att jag inte är konstig som tänker elaka tankar om gravida eller mammor, att det inte är konstigt att vi inte orkar träffa folk eller att vi mår dåligt just nu. Hon tyckte att jag var riktigt stark som gick till kyrkan igår och att det gick bra. Hon menade att det var ett steg mot att må bättre, att våga göra något man vill men är rädd för. Hon tyckte att jag skulle möta smärtan ibland, att träffa de personer jag inte orkar med men ha ett skydd för att klara av det, ett sätt att hantera det på. Tex gå på toaletten och gråta om det blir för jobbigt. Hon menade inte att det skulle vara lätt, men kanske bra?

Jag undrar om hon menade att jag verkligen måste träffa de jag tycker det är allra jobbigast att träffa? Hon sa att jag gjorde det bra som hittade sätt att klara av det jobbiga, att jag bad min man att inte lämna mig när vi var i kyrkan tex. Hon frågade hur jag hanterar ilskan, eller vad jag gör med den och jag vet inte. Jag skriver, men annars tänker jag mest elaka tankar eller försöker tänka på annat. Det är viktigt att känna in vad jag behöver, vad som är bra för mig, hur jag ska göra för att hantera en jobbig sak.

Jag tror hon menade att det inte finns så mycket att göra för att komma ur detta, mer än att göra som jag gjorde igår, när jag gick till kyrkan. Något jag ville men var rädd för. Och det ville jag kanske för att de inte ska glömma bort mig och för gemenskapens skull. Och att jag klarade av det gav mig styrka. DET är bra. Hon antydde att jag hade hittat en slags vila eller nåt liknande där jag mådde ganska bra. Och det gör jag ju alltid när mensen är över och vi som bäst håller på att tillverka bebis...

Ska bli skönt att gå till henne igen. Just nu när jag sitter här och skriver känns det som att jag inte blev klokare av att prata med henne, men det var väldigt bra när jag var där. Det var väl ett första samtal.


MIA - adoption
Innan jag gick till kuratorn ringde någon från MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner. jag hade mailat de och frågat om vi kunde ha särskilda skäl för att få göra en enskild adoption i Brasilien. Enligt vad jag skrivit så menade han att vi hade det, MEN att det var svårt. Han visste inte om någon enskild adoption gått igenom just för att de i Brasilien inte verkar veta hur de ska gå till väga. De arbetar enligt Haag-konventionen och då är reglerna ganska strikta när det gäller förfarandet. Så det kanske kan gå, kanske inte. Men det känns bra att vi FÅR.

När jag kom hem idag så låg ett brev från Rikspolisstyrelsen och väntade. Jag har visst en anmärkning i belastningsregistret, en fortkörning för 4.5 år sen. Hoppas det inte stjälper en eventuell adoption.

Jag var tvungen att fråga på AC om detta skulle kunna förhindra vår adoption. Detta svarade de: Så länge anmärkningen finns kvar i belastningsregistret så blir det svårt att kunna skicka ansökan till något land. För många länder så är det inte bara förseelsen i sig som man ser till, utan det faktum att man brutit mot sitt lands lagar. För att få veta om/hur länge anmärkningen är kvar, kontakta polisen direkt.

Usch vad nervös jag blev! Kollade genast upp polisens hemsida där det står att en anmärkning om penningbot försvinner efter fem år. Det är i aug nästa år, några månader efter att vi kommer att vara klara med hemutredning och inslamlande av papper. Puh!

Vi har iaf haft en lugn och skön helg, då vi bara slappade en hel massa. Förutom igår då vi gick till kyrkan och blev rejält trötta av all anspänning. Men det gick bra och var faktiskt trevligt att träffa folk igen.