Ruvardag 3

Jag håller mig till standardbenämningarna. Jag "ruvar". Struntar i hur det låter eller inte låter. Jag bär på en liten prins eller prinsessa. Och förhoppningsvis så mår den efterlängtade lilla varelsen bra där inne.

Humöret går upp och ner. Hoppet pendlar hela tiden. Ska jag våga tro och hoppas eller ska jag ställa in mig på nästa försök redan nu? Läkaren sa att vi har 50% chans, det kan oxå innebära att med detta ägget, denna månaden är det 90% chans eller kanske bara 10%. Åh vad jag hoppas!

Annars mår jag bra. KÄnner mig inte trött av Crinone. Kanske har jag lite ömma bröst och så har jag lite molvärk som kommer och går, men det har jag haft sen ET. Kan omöjligen betyda något nu.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Har knappt hunnit tänka på det men idag när jag gick i solen och njöt så slog det mig att jag kommer att arbeta 8 till 17 varje dag hela sommaren. Förhoppningsvis får jag en vecka semester i juli. Men annars... jag ska JOBBA. Jag vill ju vara ledig, slappa, sitta i solen och dricka latte eller äta glass. Usch, jag vill inte jobba. Men om jag bortser från det så ser jag fram emot att börja. Jag ska ju faktiskt få jobba med det jag vill och det ska bli roligt!

Åh...

... jag hinner inte! Hinner inte blogga. Orkar inte.

Just nu håller vi på att renovera vårt kök och badrum, vilket innebär en massa springande på kakelbutiker, färgaffärer och IKEA. Mycket att planera, fixa och kolla.

Jag har vart i jobbsökarsvängen några veckor, lite drygt en månad sen jag skickade in ansökan så fick jag ett fast jobb, igår löneförhandlade jag och fick den lön jag begärde eftersom jag inte gav mig. Fick ett sting av dåligt samvete - ska vara snäll flicka, låta andra få som de vill - men det gick över fort. Jag har rätt till den lönen!

Vi har vart bortresta i helgen, hos vänner som inte har barn. Väldigt skönt.

I dagarna har jag ägglossning. Om man skulle ta och ge sig på ett sex-relaterat försök till graviditet, vilket vi tänker göra, så måste vi ligga i nu i dagarna. Och jag är trött. Och tror inte längre på sex = graviditet. Vill bara få komma igång med IVF nu. På torsdag är det dags för vul och då SKA cystan vara borta.

Annars blir jag riktigt trött.

Tiden flyger

och jag hinner inte med!

Det kan ju vara positivt men jag vill egentligen inte att mina dagar bara försvinner. De är ju mitt liv.

Ja, ja... Igår var jag på intervju. De grillade mig verkligen... Direkt efter ringer de från ett av de andra jobben och erbjuder mig fast tjänst. Det 3:e jobberbjudandet. Imorse, 8:47 exakt ringer de från intervjun igår och säger att de gärna vill att jag jobbar hos de och undrar hur jag tänker eftersom jag har andra erbjudanden. Wow! Jag fick det jobb jag allra helst ville ha. Kan det gå så bra. Kan det gå som man vill? Jag har inte märkt det de senaste två åren så jag var inte direkt inställd på det.

Hela dagen idag har jag vart ledsen, tvivlat, inte vetat om jag gjort rätt, valt rätt. I eftermiddag ringde de från det 5:e jobbet och erbjöd mig det oxå. Jag blev knappt glad. Är jag konstig? Jag har gått på fem intervjuer och får alla jobben. Hmm...

Jag har oxå funderat på när de ska komma på mig, när de ska inse att jag bluffar, låtsas vara vuxen. En av cheferna sa till min handledare att de fått intryck av att jag var "mogen och kunnig". Jag höll på att skratta högt. Jag är ju knappast vuxen!

Anledningen till att jag känner mig ledsen är nog för att spänningen släpper. Jag har ansträngt mig och hållt på med projekt "söka jobb" ett tag nu åsså går allt i lås, precis som jag vill. Luften åker ur mig och jag vet inte vad jag ska hålla i längre. Innan jag fick jobben så kunde jag glädja mig åt spänningen i att kanske få jobb. När jag väl fick det, kom inte den där känslan av eufori som jag föreställt mig.

Nu, efter några timmar hemma och ett träningspass på gymet så känns det genast mycket bättre.

Jag har fått jobb!

Fortsättning: cystan

Jag tror cystan försvann igår. Jag hoppas det så innerligt. Det började med att jag kände hugg i magen, så blev jag trött, yr, matt i hela kroppen, illamående och sen behövde jag akut gå på toaletten. Sen mådde jag mycket bättre. Det låter som att jag ätit nåt dåligt, men en av mina vänner på FL råkade ut för cystor och så mådde hon som jag. Sen var de borta. Så jag hoppas såklart.

Idag gjorde jag ett hembesök till en familj där kvinnan är 41 år. Det visade sig att hon blivit mamma igen, för två månader sen. Ganska otroligt. 41 år och mamma. Jag log och sa att bebisen var söt. Brydde mig faktiskt inte så mycket. Och det var skönt.

Imorgon ska jag på en andra intervju på jobbet jag vill ha. Hoppas de väljer mig. Det är 50% chans eftersom vi bara är två kvar, men det här med procent brukar inte fungera så bra för mig...

Grrr

Mensen kom idag. Suck suck suck. På fredag träffar jag läkaren för vul inför pergokur 5. Vi ska planera ivf oxå. Det känns bra, men så oerhört stort och skrämmande. Jag vill inte hoppas men hur ska man kunna göra en ivf utan att hoppas?

Nu har jag gått på alla FEM intervjuer. Jag har blivit erbjuden ett sommarvikariat, april-aug. Jag tror inte jag kan ta det. Tänk OM jag blir gravid på vår första ivf (fast varför skulle jag?), då står jag med mage i augusti och kan inte få nåt jobb. Vem vill anställa en gravid kvinna. De andra fyra jobben är fasta/långtidsvikariat. Jag VILL HA ett fast jobb. Imorgon ska jag ringa runt till de ställen jag vart på intervjuer och kolla läget. Någon kanske kan säga att "nej, du har ingen chans" så får jag kanske en bra bild av hur jag ligger till.

Ibland har jag svårt att fatta att jag mitt i allt elände kan gå på jobbintervju efter jobbintervju och le, vara glad, stark, optimistisk och se ut som att livet leker. Tänk om de visste. Tänk om de visste att jag planerar att bli gravid så snart som möjligt. Tänk om jag visste om det skulle lyckas nån gång...

Nu längtar jag mest till i höst då jag och maken åker på semester. Någon sommarsemester blir det nog inte för vår del. Jag ska jobba. Mitt första riktiga jobb.

Allt och inget

Nu är det helt plötsligt mars och en hel vecka sen jag skrev sist... Inget och massor har hänt. I helgen var jag och min man och hälsade på hans föräldrar. Det var helt ok. Vi slapp träffa systerdottern som precis fått barn, en månad innan jag skulle ha fått. Hans föräldrar undviker att prata barn med oss. Jag tror inte att de törs och det är skönast så tycker jag oxå.

Innan helgen började jag och mannen fundera igen på om vi verkligen skulle göra IVF nu. "Det är så mycket pengar", "Vi borde ju ha chans att lyckas iaf", "Det är säkert jobbigare att misslyckas med ivf än vanliga försök (pergo, insemination)", lät våra argument tills vi kom fram till att "Nej, vi vill inte vänta längre, vi vill ha barn nu". Och så blev vi fast beslutna att göra IVF trots allt. Och det känns så skönt, även om IVF inte är en garanti för barn...

I söndags kom min mamma och vi gick på stan hela måndagen. Hade det riktigt skönt. I tisdags kom pappa. De åkte utomlands idag och sov över hos oss. Igårkväll bjöd vi min syster och hennes pojkvän och mina föräldrar på middag och hade det trevligt och idag är det onsdag och dagarna bara försvinner. Snart är det vår och jag VILL INTE! Jag vill inte ha en sommar till utan bebis. Men den kommer.

Jobbintervjuerna rullar in. Nu har jag blivit kallad till fyra stycken! Det känns otroligt bra. Ett ska jag ha i alla fall.

Sophiahemmet och anställningsintervju

Idag ringde Cecilia från Sophiahemmet och erbjöd oss en återbudstid. Så på torsdag ska vi dit. Sådär bara. Vi har tänkt att be om en andra åsikt och höra vad de tycker att vi ska göra. Rekommenderar de insemination starkt så kanske vi gör det innan ivf. Vi får se. Ska mest bli spännande att se vad de säger.


Idag var 6:e kurstillfället på adoptionskursen, men vi orkade inte gå. Vi ska ju ändå göra IVF nu och vi har gått fem gånger av sju. Nästa gång ska vi ju såklart gå. Dessutom har jag eller kan ha ÄL snart. Behöver energin till lite annat. Jag äter ju trots allt pergo och det vill jag ju inte göra helt i onödan.


I helgen sökte jag sju (!!) jobb och imorse runt tiotiden ringer en av cheferna och frågar om jag kan komma på anställningsintervju! Wow!! Min första intervju! Det känns i alla fall som en riktigt uppmuntran.

Dag 31

Mensen brukar komma på dag 29-35 så än är det många dagar kvar innan hoppet kan få en möjlighet att tändas. Jag räknar med att mensen kommer på söndag eller måndag. Då ska jag ringa min läkare L för att boka tid för ultraljud på dag 14 och så ska hon göra en bättre planering av vårt ivf i april.

Annars mår jag ganska bra. Just nu. Imorse var jag ledsen och ville inte va på jobbet. På förmiddagen pratades det för mycket om gravida kvinnor... Men så på eftermiddagen så blev jag gladare. Varför vet jag inte. Men det är så humöret är. Upp och ner. Nu har jag vart och tränat och mår bra av det. Myser en stund framför datorn och TV:n med en äggmacka och en kopp te. Och väntar på att min man ska komma hem.

Jag älskar honom över allt annat.

18 DPO...

8.05
Usch... nu är det min tur att bli riktigt ledsen. Jag gjorde ett test imorse som var ett fett minus. Inget annat. Jag hade börjat hoppats eftersom mensen inte kom igår, min sista bim-dag. Så nu är det bara att vänta in den lilla fula mensen.

Nu ska jag på anställningsintervju. Ett kuratorsjobb som efter studierna blir drygt halvtid. Nu första halvåret är det 12 timmar i veckan. Får se hur det blir...

17:40
Skitmensen kom. Jag vill inte vara med längre.