Nu är han här!

Vårt mirakel kom 2.35 lördag den 5 jan. Han vägde 2915 och är 49 cm lång. Han är faktiskt världens sötaste bebis men såå liten och smal - han hade ju inte så lång tid att bygga upp underhusfett, men han mår bra.

Jag blev igångsatt med gel den 4:e januari. Den gav på en gång smärtsamma värkar på minst 60 sek med 1-2 minuters mellanrum. Jag och mannen andades på och undrade lite hur det skulle bli när det hela egentligen började. Vid första undersökningen hade inte ens livmodertappen blivit utplånad/mogen och bebisen lågt så långt ner i bäckenbotten att värkarna inte gjorde nån nytta. Jag fick fortsätta några timmar till men hade så ont så vid 23-tiden fick vi åka ner till förlossningen för att kunna få smärtlindring. Lustgas, tänkte jag...
Väl där undersöks jag och bebisen ligger nu längre upp och jag är knappt öppen alls. Värkarna gjorde ingen nytta så jag fick Bricanyl för att slå ut värkarna. Efter några omgångar Bricanyl som inte hjälpte beslutades att jag skulle få eda. Dels behövde jag vila men även bebisen behövde det. EDAn var fantastisk, gick jättebra att lägga och tog bort värkarna på en gång! Men efter 15 minuter på ctg:n ser barnmorskan att hans hjärtljud är påverkade, går ner för mycket i samband med värk så det blir beslut om kejsarsnitt. När det väl beslutats går allt jättefort. Jag skjutsas ner i min säng fort fort, när vi kommer till operations-salen står en massa folk redo.

Mitt i allt som skull kunna vara skrämmande och kaotiskt så hinner min underbara BM förklara vad som kommer att hända, att bebisen troligtvis inte kommer att skrika och att de kommer att ta honom till rummet intill med barnläkaren på en gång.
Allt detta gjorde att jag inte kände mig orolig utan lugn och trygg. När sen vår son kom så skrek han det första han gjorde men sen försvann de fort och jag hann bara se en blå livlös bebis... det var han ju inte men han var ju blå och hade stängda ögon... Min man följde med in till barnläkaren och jag blev ihopsydd. Vår son hade lättare andningssvårigheter och slem, fostervatten i lungorna som sögs ut. Han fick vara på neonatal-avdelningen i 14 timmar innan vi fick honom för gott. Han hade oxå haft lite svårt att hålla värmen. Men när vi sen fick honom mmådde han bara bra. Under tiden på BB har han sugit och sugit på brösten så amningen har kommit igång och det känns jätteskönt!

Det är lite lustigt för de två saker jag var räddast för innan förlossningen var just EDA och kejsarsnitt men när det väl blev aktuellt så tänkte jag enbart på min son och vad som var bäst för honom och jag var aldrig rädd.

Nu är vi hemma och njuter av vår älskade son!