Dumma, dumma jag... Jag gick upp 5:30 imorse för att testa. Orkade inte vänta längre. Så fort jag stoppat ner stickan i urinet så inser jag att jag inte vill veta än, jag vill ha hopp fortfarande. Men jag fortsätter, låter stickan vara i urinet 3 sek och lägger det på en plan yta... Inget streck, bara ett kontrollstreck. Som vanligt. Jag blir arg på mig själv som fick för mig att testa. Nu är det roliga slut...
Jag tar med mig testet in till sängen och lägger mig hos min man, vi kramas och gråter och så får jag för mig att titta på testet som jag hunnit slänga i min ilska. Nu visar det positivt. Två streck. Inte starkt men det syns! 20 minuter efter att jag stoppade ner det i kisset. 15 minuter för sent. Man ska inte bry sig om sånt, men jag vet inte NÄR det kom. Den kan ha kommit fram inom tidesramen för att gällas för ett positivt test.
Så nu är jag ett nervvrak, jag är så nervös, spänd och trött!
Min systers förlovning som jag skrev om tidigare har nu blivit bröllopsplaner... om ca 3 månader. Jag har väldigt svårt för det just nu. Jag hoppas det är behandlingen för jag vill kunna glädja mig fullt ut och visa det för henne. Nu sårar vi bara varandra med min smärta och hennes oförståelse. Så vill jag inte ha det.
Showing posts with label barnlöshet. Show all posts
Showing posts with label barnlöshet. Show all posts
Thursday, May 17, 2007
Thursday, April 26, 2007
Såklart...
Bara för att jag känner mig stark och glad och redo att ta tag i livet så kommer en smäll. Inte en stor smäll. Inget nämnvärt jobbigt eller tungt alls. Det bara slår till i alla fall.
Min mans vänner ringde igår kväll. De har ett barn på ett och ett halvt, ett på väg snart och började försöka sex månader innan oss. Vi träffas inte alls ofta, men de är nära vänner till min man. Självklart så svarar jag och hon frågar hur det är. Mina tankar letar febrilt efter att komma ihåg om de VET. Om de vet vad vi går igenom, men det enda mina tankar hittar är hennes barn och gravida mage. Hon frågade vidare hur det går med skola och jobb och jag svarar, försöker låta glad och positiv. Men jag frågar inte hur de har det. Jag visste att jag inte skulle klara av att höra om barnet som växer och magen som växer och det fina huset de köpt och blivit den perfekta lilla familjen. Så jag frågade inte.
Så frågar hon om de kan komma hit på lördag. Jag fick nästan i halsen, var tvungen att säga att jag skulle höra med min man. Visste inte hur jag skulle komma undan denna situation för jag kunde bara inte ljuga och säga att vi var upptagna sådär spontant. jag sa att vi skulle se och återkomma.
Nu vill min man berätta för de. Han känner att han inte kommer att må bra annars, att han bara undviker de och de är ju nära vänner... Men jag vill inte, orkar inte att ALLA i vår närhet vet vad vi går igenom. Förut ville jag berätta för andra. Jag ville få förståelse och kanske lite medlidande. Nu vet jag att jag får varken det ena eller andra utan bara oförståelse och klumpiga kommentarer. Och det vill jag inte ha.
Egentligen så är det inte en fruktansvärd situation, men den fick mig ändå att falla en liten bit ner i hålet. Kvällen blev förstörd, jag blev arg på mannen och ville "straffa" honom. Nu är det bättre. Jag ska på vul efter lunch och sen fika med en kompis så jag hoppas tankarna hittar andra banor att snurra i. Tex en fin äggskörd på vul:et.
Min mans vänner ringde igår kväll. De har ett barn på ett och ett halvt, ett på väg snart och började försöka sex månader innan oss. Vi träffas inte alls ofta, men de är nära vänner till min man. Självklart så svarar jag och hon frågar hur det är. Mina tankar letar febrilt efter att komma ihåg om de VET. Om de vet vad vi går igenom, men det enda mina tankar hittar är hennes barn och gravida mage. Hon frågade vidare hur det går med skola och jobb och jag svarar, försöker låta glad och positiv. Men jag frågar inte hur de har det. Jag visste att jag inte skulle klara av att höra om barnet som växer och magen som växer och det fina huset de köpt och blivit den perfekta lilla familjen. Så jag frågade inte.
Så frågar hon om de kan komma hit på lördag. Jag fick nästan i halsen, var tvungen att säga att jag skulle höra med min man. Visste inte hur jag skulle komma undan denna situation för jag kunde bara inte ljuga och säga att vi var upptagna sådär spontant. jag sa att vi skulle se och återkomma.
Nu vill min man berätta för de. Han känner att han inte kommer att må bra annars, att han bara undviker de och de är ju nära vänner... Men jag vill inte, orkar inte att ALLA i vår närhet vet vad vi går igenom. Förut ville jag berätta för andra. Jag ville få förståelse och kanske lite medlidande. Nu vet jag att jag får varken det ena eller andra utan bara oförståelse och klumpiga kommentarer. Och det vill jag inte ha.
Egentligen så är det inte en fruktansvärd situation, men den fick mig ändå att falla en liten bit ner i hålet. Kvällen blev förstörd, jag blev arg på mannen och ville "straffa" honom. Nu är det bättre. Jag ska på vul efter lunch och sen fika med en kompis så jag hoppas tankarna hittar andra banor att snurra i. Tex en fin äggskörd på vul:et.
Tuesday, April 24, 2007
Sprutdag 6
Jag mår mycket bättre nu. Huvudvärken är borta och jag sover bra på nätterna. Jag tycker det är kul att spruta mig i magen och jag känner bara lite lite i äggstockstrakten. Jag undrar lite om det växer över huvud taget där inne, men jag orkar inte oroa mig. Det är ju verkligen inget jag kan påverka.
I veckan har jag fikat med en ny vän från Familjeliv. Hon är gravid i vecka 29 så jag var lite nervös innan, men vi hade mycket att prata om och tiden flög iväg. Det var riktigt kul! På vägen hem idag stötte jag på en annan tjej jag lärt känna via nätet (Familjeliv där oxå) som oxå är väldigt gravid och det var helt ok att hälsa på henne. Jag har inte haft någon kontakt med henne sen hon blev gravid, orkade inte. Men jag börjar känna mig stark. Förut när jag började må bra kunde jag börja undra när jag skulle falla. Ner i det svarta hålet. Nu orkar jag inte fundera över det. Händer det så händer det. Då får jag ta det då. Inte nu. Nu ska jag vara stark, positiv och känna all den livskraft jag faktiskt känner.
På torsdag ska jag på vul för att kolla äggblåsor och lämna blodprov och kanske få datum för äggplock.
I veckan har jag fikat med en ny vän från Familjeliv. Hon är gravid i vecka 29 så jag var lite nervös innan, men vi hade mycket att prata om och tiden flög iväg. Det var riktigt kul! På vägen hem idag stötte jag på en annan tjej jag lärt känna via nätet (Familjeliv där oxå) som oxå är väldigt gravid och det var helt ok att hälsa på henne. Jag har inte haft någon kontakt med henne sen hon blev gravid, orkade inte. Men jag börjar känna mig stark. Förut när jag började må bra kunde jag börja undra när jag skulle falla. Ner i det svarta hålet. Nu orkar jag inte fundera över det. Händer det så händer det. Då får jag ta det då. Inte nu. Nu ska jag vara stark, positiv och känna all den livskraft jag faktiskt känner.
På torsdag ska jag på vul för att kolla äggblåsor och lämna blodprov och kanske få datum för äggplock.
Monday, April 16, 2007
Att förstå och att visa förståelse
Min syster sa en bra sak idag.
Vi måste få gå igenom det jobbiga, tunga och smärtsamma i våra liv. Ingen kan ta det ifrån oss. Det går inte att göra vår vardag lättare genom snabba, enkla lösningar. Det bästa någon kan göra för oss är att låta oss gå igenom det vi gör. Och det bästa sättet andra kan hjälpa oss på är att visa förståelse. Det är omöjligt för andra som inte gått igenom det vi gör att förstå, men det går att visa förståelse. Jag har ett bra exempel på det.
En av min mans vänner tyckte att vi skulle prata med ett par som håller på med rådgivning så vi kunde må bra och börja träffa folk och vara sociala igen. (Han vill med andra ord ge oss en snabb enkel lösning). En annan vän bjöd oss till en fest med bara barnfamiljer. Vi tackade nej (som vanligt) och vännen sa "Jag förstår. Det kommer en tid då ni kommer att kunna vara med igen". Den första vännen har själv varit barnlös men har nu adopterat. Den andra vännen har inte varit barnlös men visar en helt annan förståelse. Det är ganska otroligt!
Jag vill inte glömma det jag går igenom så att jag blir oförstående.
Vi måste få gå igenom det jobbiga, tunga och smärtsamma i våra liv. Ingen kan ta det ifrån oss. Det går inte att göra vår vardag lättare genom snabba, enkla lösningar. Det bästa någon kan göra för oss är att låta oss gå igenom det vi gör. Och det bästa sättet andra kan hjälpa oss på är att visa förståelse. Det är omöjligt för andra som inte gått igenom det vi gör att förstå, men det går att visa förståelse. Jag har ett bra exempel på det.
En av min mans vänner tyckte att vi skulle prata med ett par som håller på med rådgivning så vi kunde må bra och börja träffa folk och vara sociala igen. (Han vill med andra ord ge oss en snabb enkel lösning). En annan vän bjöd oss till en fest med bara barnfamiljer. Vi tackade nej (som vanligt) och vännen sa "Jag förstår. Det kommer en tid då ni kommer att kunna vara med igen". Den första vännen har själv varit barnlös men har nu adopterat. Den andra vännen har inte varit barnlös men visar en helt annan förståelse. Det är ganska otroligt!
Jag vill inte glömma det jag går igenom så att jag blir oförstående.
Mitt humör leker med mig
På väg hem från fikat idag så tänkte jag att jag till och med skulle klara av om min syster blir gravid innan mig. Jag skulle inte dö och gå under. Jag skulle kanske till och med efter en tids avgrundssorg kunna glädja mig åt hennes lycka. Och när det slog mig vad jag tänkte blev jag rädd. Rädd för att det skulle bli så bara för att jag på nåt sätt accepterade det.
Men samtidigt befriande, jag skulle inte längre vara bunden vid min sorg. Istället skulle jag vara fri. Fri att leva det liv jag längtar efter. Det liv där jag kan vara jag och inte ständigt vara på min vakt. På nått sätt så har jag en skyddsmur runt mig nu, som i kriser inte hjälper ett dugg. Man kan gott börja undra varför jag har den över huvud taget. Jag måste ju tro att den hjälper.
Jag kände mig också glad. Tänk att kunna glädjas åt att en annan människa blir gravid utan att få det där hugget i hjärtat. Jag kommer att vara där en dag. Om det så är med min Etiopienbebis eller en biologisk bebis. Jag kommer att vara där. En dag kommer jag att vara jag igen. Glädjas. Leva.
Och inte ständigt leva med denna rädsla och sorg.
Men samtidigt befriande, jag skulle inte längre vara bunden vid min sorg. Istället skulle jag vara fri. Fri att leva det liv jag längtar efter. Det liv där jag kan vara jag och inte ständigt vara på min vakt. På nått sätt så har jag en skyddsmur runt mig nu, som i kriser inte hjälper ett dugg. Man kan gott börja undra varför jag har den över huvud taget. Jag måste ju tro att den hjälper.
Jag kände mig också glad. Tänk att kunna glädjas åt att en annan människa blir gravid utan att få det där hugget i hjärtat. Jag kommer att vara där en dag. Om det så är med min Etiopienbebis eller en biologisk bebis. Jag kommer att vara där. En dag kommer jag att vara jag igen. Glädjas. Leva.
Och inte ständigt leva med denna rädsla och sorg.
Min underbara syster
Jag har precis fikat med min syster. Min syster som är nyförlovad. Min syster som jag älskar, trots att jag blir arg och det gör ont. Jag bävade en hel del innan jag bestämde mig för att fråga om hon ville ta en fika i solen med mig. Men jag gjorde det och hon blev jätteglad.
Och det var bra. Så bra att få prata med varann om hur påsken blev, hur hon kände det och hur jag kände det. Jag satt där på cafeét, kisade i solen och grät floder.
Fast jag var inte ledsen. Men jag grät. Och grät.
Jag förklarade att jag är glad för deras skull, att hon måste få leva sitt liv oavsett hur jag mår och att jag tycker om henne väldigt mycket. Jag hade fått för mig att min söta syster inte ville att jag skulle vara med i planeringen av deras bröllop. Hon undrade vart jag fått den befängda idén från. "Det är klart jag vill ha med dig!" utbrast hon och jag blev lycklig. Jag älskar bröllop.
Egentligen.
Jag önskar bara att de inte var förknippade med en oro. Oron att få ett graviditetsbesked. Men min syster ska gifta sig (när vet de inte än - tack och lov) och jag vill vara glad och glädja mig med de!
Och det var bra. Så bra att få prata med varann om hur påsken blev, hur hon kände det och hur jag kände det. Jag satt där på cafeét, kisade i solen och grät floder.
Fast jag var inte ledsen. Men jag grät. Och grät.
Jag förklarade att jag är glad för deras skull, att hon måste få leva sitt liv oavsett hur jag mår och att jag tycker om henne väldigt mycket. Jag hade fått för mig att min söta syster inte ville att jag skulle vara med i planeringen av deras bröllop. Hon undrade vart jag fått den befängda idén från. "Det är klart jag vill ha med dig!" utbrast hon och jag blev lycklig. Jag älskar bröllop.
Egentligen.
Jag önskar bara att de inte var förknippade med en oro. Oron att få ett graviditetsbesked. Men min syster ska gifta sig (när vet de inte än - tack och lov) och jag vill vara glad och glädja mig med de!
Wednesday, April 11, 2007
Spraydag 7
Och huvudvärken har kommit. Och tröttheten. Seg i kroppen.
Men jag har tränat och pluggat och mår lite bättre än i morse. Jag älskar min syster och vill kunna glädja mig med henne. Jag kommer nog att kunna göra det. En dag. Och lite mer ikväll än imorse.
Ibland förstår jag inte hur jag kunde reagera som jag gjorde. MIn syster har förlovat sig!
Det är dock fortfarande med blandade känslor jag skriver det. Men jag kan känna lite glädje och det är ett steg framåt.
Men jag har tränat och pluggat och mår lite bättre än i morse. Jag älskar min syster och vill kunna glädja mig med henne. Jag kommer nog att kunna göra det. En dag. Och lite mer ikväll än imorse.
Ibland förstår jag inte hur jag kunde reagera som jag gjorde. MIn syster har förlovat sig!
Det är dock fortfarande med blandade känslor jag skriver det. Men jag kan känna lite glädje och det är ett steg framåt.
Ledsen
Jag är ledsen idag. Nere. Vill bara gråta. Har vaknat flera gånger och tänkt i timmar på min syster. Jag har drömt om henne när jag äntligen lyckats somna. Jag är så arg på henne för att hon slängde ner mig i det svarta hålet när vi är mitt i en behandling av värsta sort. Hur kan hon göra så mot mig? Slänga lyckan i ansiktet på oss. Lyckan som vi inte har. Lyckan som vi aldrig får igen.
Fast vem är jag som har rätt att säga så... Hon måste ju få leva sitt liv.
Men det hindrar mig inte från att var arg.
Och ledsen.
Och gråtfärdig.
Fast vem är jag som har rätt att säga så... Hon måste ju få leva sitt liv.
Men det hindrar mig inte från att var arg.
Och ledsen.
Och gråtfärdig.
Monday, April 09, 2007
Min systers förlovning
Jag och min man åkte till mina föräldrar över påsk. Min syster och hennes pojkvän var också hos dem. På påskafton kommer min syster och hennes pojkvän tillbaka efter att ha varit ute på en utflykt. De strålar av lycka. De har förlovat sig.
Min värld rasar samman. Jag klarar av att le och gratulera en liten stund. Sen går jag och gömmer mig på mitt rum. Jag orkar inte se lyckan i deras ögon, höra fnittret och planerna om en lycklig framtid.
Jag blev rädd. Min egen sorg känns större när jag ser den rosaskimrande lyckan i deras ögon. De drömmer, planerar och fantiserar om en lycklig framtid. En framtid med barn. På samma sätt som vi gjorde för knappt 4 år sen. Vi har berövats den lyckan och sorgen känns värre när jag ser den hos de.
Jag är rädd för att de ska gifta sig och få barn innan oss.
Och när jag frågar min syster så säger hon ingenting. Ingenting. Allt är hemligt. Och visst får man ha det så, men jag tycker nånstans att hon skulle kunna ha lite förståelse för hur jag mår. Men hon vill göra som hon vill. Om hon bara kunde säga att de inte skulle gifta sig förräns nästa sommar så kunde jag vara glad för deras skull. Glädjas med de. Men det kan jag inte nu...
Och det gör mig ledsen. Min syster har förlovat sig och jag känner bara rädsla, ilska och sorg.
Min värld rasar samman. Jag klarar av att le och gratulera en liten stund. Sen går jag och gömmer mig på mitt rum. Jag orkar inte se lyckan i deras ögon, höra fnittret och planerna om en lycklig framtid.
Jag blev rädd. Min egen sorg känns större när jag ser den rosaskimrande lyckan i deras ögon. De drömmer, planerar och fantiserar om en lycklig framtid. En framtid med barn. På samma sätt som vi gjorde för knappt 4 år sen. Vi har berövats den lyckan och sorgen känns värre när jag ser den hos de.
Jag är rädd för att de ska gifta sig och få barn innan oss.
Och när jag frågar min syster så säger hon ingenting. Ingenting. Allt är hemligt. Och visst får man ha det så, men jag tycker nånstans att hon skulle kunna ha lite förståelse för hur jag mår. Men hon vill göra som hon vill. Om hon bara kunde säga att de inte skulle gifta sig förräns nästa sommar så kunde jag vara glad för deras skull. Glädjas med de. Men det kan jag inte nu...
Och det gör mig ledsen. Min syster har förlovat sig och jag känner bara rädsla, ilska och sorg.
Sunday, April 01, 2007
Jag trodde knappt att de fanns
Igår var jag på jobbet och skulle jobba natt. En kollega och jag satt och pratade, hon vet om vårt missfall i somras och hon undrade hur det går för oss (efter att ha pratat om en annan tjej på jobbet som är gravid och har mått jättedåligt under graviditeten). Ja, vad skulle jag säga? "Jag är osynligt gravid". Hon frågar lite om vi har svårt att bli gravida eller att behålla barnen. Varför ska jag vilja berätta det för henne? Men det gör jag. Och försöker få det att låta som att vi egentligen inte har några problem alls, vi måste bara ha lite tålamod. Lite glättigt, obekymrat, men med ett hugg i hjärtat...
SEN kom kommentarerna som jag inte trodde att folk verkligen sa - "ni borde åka på semester" och "har ni prövat att slappna av". Jag blev så arg att måste bita mig i tungan...
SEN kom berättelserna - "jag känner ett par som försökt i 10 år, så blev de insnöade i schweiz och då blev hon gravid, jag tror det var den psykiska spärren som släppte" varpå jag undrar om de inte åkt på semester nån gång tidigare under de 10 åren. "Jo, men nu blev de ju insnöade så de KUNDE inte göra annat". Det är helt otroligt att folk bara kan sitta och säga sånt.
Jag trodde inte att de fanns...
Efter de berättelserna kommer ju självklart berättelsen om hur lätt de själva haft det och hur det gått för alla andra i deras omgivning. NEJ, jag vill inte veta. Tack!
Jag borde kanske satsa på att bli insnöad i schweiz...
Fast det var snarare min kollega som var insnöad, men tyvärr kommer hon nog aldrig att upptäcka det.
SEN kom kommentarerna som jag inte trodde att folk verkligen sa - "ni borde åka på semester" och "har ni prövat att slappna av". Jag blev så arg att måste bita mig i tungan...
SEN kom berättelserna - "jag känner ett par som försökt i 10 år, så blev de insnöade i schweiz och då blev hon gravid, jag tror det var den psykiska spärren som släppte" varpå jag undrar om de inte åkt på semester nån gång tidigare under de 10 åren. "Jo, men nu blev de ju insnöade så de KUNDE inte göra annat". Det är helt otroligt att folk bara kan sitta och säga sånt.
Jag trodde inte att de fanns...
Efter de berättelserna kommer ju självklart berättelsen om hur lätt de själva haft det och hur det gått för alla andra i deras omgivning. NEJ, jag vill inte veta. Tack!
Jag borde kanske satsa på att bli insnöad i schweiz...
Fast det var snarare min kollega som var insnöad, men tyvärr kommer hon nog aldrig att upptäcka det.
Wednesday, March 28, 2007
Vul imorgon
Imorgon är det dags för cyst-vul. Kolla om cystan är borta så jag kan få börja spraya. Är inte så nervös, det finns ju inget jag kan göra. Men jag hoppas. För jag vill så gärna. Jag vill ha chansen att bli gravid. För vanliga "försök" räknas inte längre. Och jag har hopp. jag känner mig glad och hoppfull när jag tänker på att vi ska göra ivf. Fast jag tänker att vi inte kommer att lyckas på första försöket. Kanske andra. Men jag hoppas. Innerligt.
Idag när jag och min handledare var på väg hem från ett besök frågade hon hur det går för oss. Jag log, berättade om cystan, om vårt försök, hur hela processen går till och hon var fascinerad och intresserad. Det känns konstigt att prata om det här med barnlösheten så känslolöst. Men det är skönt. Som att det gäller nån annan. Fast när de pratar förvärkar på fikat, då är det inte lika roligt. Eller när den gravida 36-åringen som inte ville ha fler barn kommer till kontoret. Men jag står ut för jag tror att det är vår tur snart.
Naivt kanske, men jag mår bra.
Idag när jag och min handledare var på väg hem från ett besök frågade hon hur det går för oss. Jag log, berättade om cystan, om vårt försök, hur hela processen går till och hon var fascinerad och intresserad. Det känns konstigt att prata om det här med barnlösheten så känslolöst. Men det är skönt. Som att det gäller nån annan. Fast när de pratar förvärkar på fikat, då är det inte lika roligt. Eller när den gravida 36-åringen som inte ville ha fler barn kommer till kontoret. Men jag står ut för jag tror att det är vår tur snart.
Naivt kanske, men jag mår bra.
Tuesday, March 27, 2007
Åh...
... jag hinner inte! Hinner inte blogga. Orkar inte.
Just nu håller vi på att renovera vårt kök och badrum, vilket innebär en massa springande på kakelbutiker, färgaffärer och IKEA. Mycket att planera, fixa och kolla.
Jag har vart i jobbsökarsvängen några veckor, lite drygt en månad sen jag skickade in ansökan så fick jag ett fast jobb, igår löneförhandlade jag och fick den lön jag begärde eftersom jag inte gav mig. Fick ett sting av dåligt samvete - ska vara snäll flicka, låta andra få som de vill - men det gick över fort. Jag har rätt till den lönen!
Vi har vart bortresta i helgen, hos vänner som inte har barn. Väldigt skönt.
I dagarna har jag ägglossning. Om man skulle ta och ge sig på ett sex-relaterat försök till graviditet, vilket vi tänker göra, så måste vi ligga i nu i dagarna. Och jag är trött. Och tror inte längre på sex = graviditet. Vill bara få komma igång med IVF nu. På torsdag är det dags för vul och då SKA cystan vara borta.
Annars blir jag riktigt trött.
Just nu håller vi på att renovera vårt kök och badrum, vilket innebär en massa springande på kakelbutiker, färgaffärer och IKEA. Mycket att planera, fixa och kolla.
Jag har vart i jobbsökarsvängen några veckor, lite drygt en månad sen jag skickade in ansökan så fick jag ett fast jobb, igår löneförhandlade jag och fick den lön jag begärde eftersom jag inte gav mig. Fick ett sting av dåligt samvete - ska vara snäll flicka, låta andra få som de vill - men det gick över fort. Jag har rätt till den lönen!
Vi har vart bortresta i helgen, hos vänner som inte har barn. Väldigt skönt.
I dagarna har jag ägglossning. Om man skulle ta och ge sig på ett sex-relaterat försök till graviditet, vilket vi tänker göra, så måste vi ligga i nu i dagarna. Och jag är trött. Och tror inte längre på sex = graviditet. Vill bara få komma igång med IVF nu. På torsdag är det dags för vul och då SKA cystan vara borta.
Annars blir jag riktigt trött.
Monday, March 19, 2007
Fortsättning: cystan
Jag tror cystan försvann igår. Jag hoppas det så innerligt. Det började med att jag kände hugg i magen, så blev jag trött, yr, matt i hela kroppen, illamående och sen behövde jag akut gå på toaletten. Sen mådde jag mycket bättre. Det låter som att jag ätit nåt dåligt, men en av mina vänner på FL råkade ut för cystor och så mådde hon som jag. Sen var de borta. Så jag hoppas såklart.
Idag gjorde jag ett hembesök till en familj där kvinnan är 41 år. Det visade sig att hon blivit mamma igen, för två månader sen. Ganska otroligt. 41 år och mamma. Jag log och sa att bebisen var söt. Brydde mig faktiskt inte så mycket. Och det var skönt.
Imorgon ska jag på en andra intervju på jobbet jag vill ha. Hoppas de väljer mig. Det är 50% chans eftersom vi bara är två kvar, men det här med procent brukar inte fungera så bra för mig...
Idag gjorde jag ett hembesök till en familj där kvinnan är 41 år. Det visade sig att hon blivit mamma igen, för två månader sen. Ganska otroligt. 41 år och mamma. Jag log och sa att bebisen var söt. Brydde mig faktiskt inte så mycket. Och det var skönt.
Imorgon ska jag på en andra intervju på jobbet jag vill ha. Hoppas de väljer mig. Det är 50% chans eftersom vi bara är två kvar, men det här med procent brukar inte fungera så bra för mig...
Friday, March 16, 2007
Cysta och BF idag...
Ingen rolig dag idag. På vul upptäcktes en stor FET cysta. Det blir ingen pergo denna månad, vilket inte gör nånting, men om cystan inte försvinner blir det inte ivf heller. SUCK. Jag fick ta blodprover oxå för om cystan inte är hormonellt aktiv så går det bra att börja spraya, tror jag. Läkaren ska ringa och boka prel ÄP v18 iaf. VILL så gärna komma igång nu!
Dessutom skulle jag ha fått min bebis idag, om den stannat kvar. Och inte har jag blivit gravid än. Det blir nog värre om jag inte är gravid den dagen jag plussade förra året. 15 juli.
Dessutom skulle jag ha fått min bebis idag, om den stannat kvar. Och inte har jag blivit gravid än. Det blir nog värre om jag inte är gravid den dagen jag plussade förra året. 15 juli.
Wednesday, March 14, 2007
Grrr
Mensen kom idag. Suck suck suck. På fredag träffar jag läkaren för vul inför pergokur 5. Vi ska planera ivf oxå. Det känns bra, men så oerhört stort och skrämmande. Jag vill inte hoppas men hur ska man kunna göra en ivf utan att hoppas?
Nu har jag gått på alla FEM intervjuer. Jag har blivit erbjuden ett sommarvikariat, april-aug. Jag tror inte jag kan ta det. Tänk OM jag blir gravid på vår första ivf (fast varför skulle jag?), då står jag med mage i augusti och kan inte få nåt jobb. Vem vill anställa en gravid kvinna. De andra fyra jobben är fasta/långtidsvikariat. Jag VILL HA ett fast jobb. Imorgon ska jag ringa runt till de ställen jag vart på intervjuer och kolla läget. Någon kanske kan säga att "nej, du har ingen chans" så får jag kanske en bra bild av hur jag ligger till.
Ibland har jag svårt att fatta att jag mitt i allt elände kan gå på jobbintervju efter jobbintervju och le, vara glad, stark, optimistisk och se ut som att livet leker. Tänk om de visste. Tänk om de visste att jag planerar att bli gravid så snart som möjligt. Tänk om jag visste om det skulle lyckas nån gång...
Nu längtar jag mest till i höst då jag och maken åker på semester. Någon sommarsemester blir det nog inte för vår del. Jag ska jobba. Mitt första riktiga jobb.
Nu har jag gått på alla FEM intervjuer. Jag har blivit erbjuden ett sommarvikariat, april-aug. Jag tror inte jag kan ta det. Tänk OM jag blir gravid på vår första ivf (fast varför skulle jag?), då står jag med mage i augusti och kan inte få nåt jobb. Vem vill anställa en gravid kvinna. De andra fyra jobben är fasta/långtidsvikariat. Jag VILL HA ett fast jobb. Imorgon ska jag ringa runt till de ställen jag vart på intervjuer och kolla läget. Någon kanske kan säga att "nej, du har ingen chans" så får jag kanske en bra bild av hur jag ligger till.
Ibland har jag svårt att fatta att jag mitt i allt elände kan gå på jobbintervju efter jobbintervju och le, vara glad, stark, optimistisk och se ut som att livet leker. Tänk om de visste. Tänk om de visste att jag planerar att bli gravid så snart som möjligt. Tänk om jag visste om det skulle lyckas nån gång...
Nu längtar jag mest till i höst då jag och maken åker på semester. Någon sommarsemester blir det nog inte för vår del. Jag ska jobba. Mitt första riktiga jobb.
Saturday, March 10, 2007
Less och trött på det!
Nu är jag less på det här. Less på att aldrig kunna glädjas och njuta av livet. Less på att inte vilja ha soligt och varmt.
Igår fick vi ett inbjudningskort till ett bröllop. Paret i fråga har vart tillsammans sen okt/nov och ska gifta sig om TVÅ månader! Vi visste inte ens att de förlovat sig och misstänker starkt att tjejen är gravid. Självklart vägrar vi sånna bröllop. Men jag blir så less på att inte kunna glädja mig över vår vän som äntligen ska gifta sig! Jag kan inte. Jag blir bara ledsen och nere... SKIT!
Väntar på mensen nu. Testade imorse för att inte hoppas längre. Självklart blev det negativt. Jag har ju inte BIM förräns om ett par dar, men jag är ganska säker på att mensen kommer. Det betyder att det är tre veckor kvar tills jag börjar spraya. Jag längtar och ser fram emot det med bävan, oro och lite hopp. Tänk om.
Imorgon börjar vi renovera köket och toan i vår lägenhet. Inte vi såklart utan bygg-gubbarna. Förhoppningsvis blir det klart innan påsk och förhoppningsvis kanske jag har ett jobb innan påsk. Jag vill så gärna!! Har fått en till intervju, men bara för ett sommarvik. Vill ju faktiskt ha ett fast jobb :-)
Idag är en ledsen dag när solen skiner ute. Inne är det grått och regnigt...
Igår fick vi ett inbjudningskort till ett bröllop. Paret i fråga har vart tillsammans sen okt/nov och ska gifta sig om TVÅ månader! Vi visste inte ens att de förlovat sig och misstänker starkt att tjejen är gravid. Självklart vägrar vi sånna bröllop. Men jag blir så less på att inte kunna glädja mig över vår vän som äntligen ska gifta sig! Jag kan inte. Jag blir bara ledsen och nere... SKIT!
Väntar på mensen nu. Testade imorse för att inte hoppas längre. Självklart blev det negativt. Jag har ju inte BIM förräns om ett par dar, men jag är ganska säker på att mensen kommer. Det betyder att det är tre veckor kvar tills jag börjar spraya. Jag längtar och ser fram emot det med bävan, oro och lite hopp. Tänk om.
Imorgon börjar vi renovera köket och toan i vår lägenhet. Inte vi såklart utan bygg-gubbarna. Förhoppningsvis blir det klart innan påsk och förhoppningsvis kanske jag har ett jobb innan påsk. Jag vill så gärna!! Har fått en till intervju, men bara för ett sommarvik. Vill ju faktiskt ha ett fast jobb :-)
Idag är en ledsen dag när solen skiner ute. Inne är det grått och regnigt...
Wednesday, March 07, 2007
Allt och inget
Nu är det helt plötsligt mars och en hel vecka sen jag skrev sist... Inget och massor har hänt. I helgen var jag och min man och hälsade på hans föräldrar. Det var helt ok. Vi slapp träffa systerdottern som precis fått barn, en månad innan jag skulle ha fått. Hans föräldrar undviker att prata barn med oss. Jag tror inte att de törs och det är skönast så tycker jag oxå.
Innan helgen började jag och mannen fundera igen på om vi verkligen skulle göra IVF nu. "Det är så mycket pengar", "Vi borde ju ha chans att lyckas iaf", "Det är säkert jobbigare att misslyckas med ivf än vanliga försök (pergo, insemination)", lät våra argument tills vi kom fram till att "Nej, vi vill inte vänta längre, vi vill ha barn nu". Och så blev vi fast beslutna att göra IVF trots allt. Och det känns så skönt, även om IVF inte är en garanti för barn...
I söndags kom min mamma och vi gick på stan hela måndagen. Hade det riktigt skönt. I tisdags kom pappa. De åkte utomlands idag och sov över hos oss. Igårkväll bjöd vi min syster och hennes pojkvän och mina föräldrar på middag och hade det trevligt och idag är det onsdag och dagarna bara försvinner. Snart är det vår och jag VILL INTE! Jag vill inte ha en sommar till utan bebis. Men den kommer.
Jobbintervjuerna rullar in. Nu har jag blivit kallad till fyra stycken! Det känns otroligt bra. Ett ska jag ha i alla fall.
Innan helgen började jag och mannen fundera igen på om vi verkligen skulle göra IVF nu. "Det är så mycket pengar", "Vi borde ju ha chans att lyckas iaf", "Det är säkert jobbigare att misslyckas med ivf än vanliga försök (pergo, insemination)", lät våra argument tills vi kom fram till att "Nej, vi vill inte vänta längre, vi vill ha barn nu". Och så blev vi fast beslutna att göra IVF trots allt. Och det känns så skönt, även om IVF inte är en garanti för barn...
I söndags kom min mamma och vi gick på stan hela måndagen. Hade det riktigt skönt. I tisdags kom pappa. De åkte utomlands idag och sov över hos oss. Igårkväll bjöd vi min syster och hennes pojkvän och mina föräldrar på middag och hade det trevligt och idag är det onsdag och dagarna bara försvinner. Snart är det vår och jag VILL INTE! Jag vill inte ha en sommar till utan bebis. Men den kommer.
Jobbintervjuerna rullar in. Nu har jag blivit kallad till fyra stycken! Det känns otroligt bra. Ett ska jag ha i alla fall.
Wednesday, February 28, 2007
En väns reaktion på vår barnlöshet
En gång skrev en vän ett brev till mig att hon blev arg på mig när jag är liten och skör. Hon ville att jag skulle vara stark och drömma, leva livet som alla andra. Jag har tänkt mycket på det. Om någon hade en dröm, en passion, hade hon då sagt åt personen att "ge upp, strunta i det, gör nåt annat" om den hade stött på motstånd? Hade hon sagt att personen skulle göra nåt annat och inte tänka så mycket på det så skulle det säkert bli så en dag? Jag tror inte det. Min och min mans dröm just nu är att få bli föräldrar. Som alla andra. Visst vill vi göra något meningsfullt med våra liv, kanske åka ut i mission och annat spännande. Men just nu är vår dröm, vår längtan, vår passion att få bli föräldrar. Nästa steg i livet är just detta. Och hur ska vi kunna hoppa över det steget? Ska vi börja drömma om något bara för att? Till vilket syfte? Jag förstår att hon ÖNSKAR att vi kunde det, att vi kunde må bra under resans gång. Men hur är det tänkt att man ska må bra om man går igenom en kris värre än att förlora ett barn?
Thursday, February 22, 2007
Lustigkurren på Sophiahemmet
Idag kom min man hem efter att ha varit borta sen i tisdags morgon. Vi träffades på centralen och åkte till Sophiahemmet. Det är en stor fin gammal byggnad där de bevarat det gamla och fina. Svårt att tro att de gjorde IVF därinne. När vi väntat 10-15 minuter kom läkare Claes Gottlieb och hälsade på oss och sa nåt lustigt, som gjorde att både jag och min man förstod att han var en riktigt lustigkurre. Han började med att ställa några vanliga frågor om vad vi gör etc. Han frågade om vi försökt tajma in sexlivet, och vi svarade "ja". "Hur då?" undrade han då. Hur vi har sex eller...? Vårt svar "vi kör varannan dag från mensens slut" gav honom ingen chans att ge oss några pekpinnar. Däremot hoppades han att jag inte tempade längre eller kissade på sticka. Vi ljög. Jag tempar. Men jag vet ju vad han menar. Han pratade om våra journaler från Oktavia. Allt var normalt. Min mans spermaprov som jag var orolig för var bara bra. Alla mina värden var bra. Allt såg bra ut. Så ville han veta längd och vikt. Han räknade ut mitt BMI, "perfekt" var hans kommentar.
Sen ville han kolla om mina äggstockar var så fina som jag sa. Jag trodde inte att han skulle gör ultraljud så jag blev lite paff. Tog av mig kläderna och klättrade upp i gynstolen. Högt upp var den! Helt annat mot Oktavia där den är låg och läkaren dämpar belysningen för att göra det trivsamt. Äggstockarna såg bra ut, livmodern var fin och han upptäckte att jag ätit pergo. En blåsa var sprickfärdig och en var 17 mm. Slemhinnan var 8 mm. Jag har haft bättre men han tyckte det var bra.
Sen var det dags för min man att undersökas. Ingen annan läkare har gjort det tidigare. Testiklarna kollades med ultraljud och såg bara fina ut. Det visste ju jag redan... men nu har vi en läkares utlåtande på det oxå. Sen var det dags för fingret upp i ändan. Då kunde jag knappt hålla mig för skratt och var tvungen att titta bort. Det såg bra ut där oxå... :-)
Jag ställde alla mina frågor om TPO-ak och han förklarade att det inte fanns något samband mellan högt antal TPO-ak och missfall. Det visade bara att jag haft en Hashimoto - inflammation mot sköldkörteln. Dessa TPO-ak finns bara mot min sköldkörtel, inte någon annan stans i kroppen. Det tyckte jag var riktigt bra. Sen kan det ju vara något som det inte forskats om så att de inte vet allt än. Men jag väljer att lita på honom och min läkare på Oktavia. Claes tyckte att jag skulle sluta läsa så mycket på internet... "ta en lång paus nu" sa han när jag gick. Från läsandet och intenet alltså.
Han menade att våra chanser är att på fem år så har vi 80% chans att bli gravida. Jag tror den är större. Vi är inte oförklarligt barnlösa. Det finns en förklaring. Hypothyreos.
Det bästa var nog att han sa att kunde sätta sin hatt på att jag kommer föda ett barn eller flera. Hans doktorhatt. "Då kommer jag tillbaka när jag är 45 år så kan du äta upp den då, ifall det inte blev några barn", svarade jag. "Det går bra för då är jag så gammal och gaggig att jag inte märker att det är hatten jag äter" skrattade läkaren. Han var en riktig skämtnisse.
Jag hade förväntat mig att det skulle dras igång värsta grejen, att läkaren skulle föreslå insemination på en gång. Men han tyckte att vi kunde fundera och höra av oss när vi bestämt oss för vad vi ville göra. Han var ju ganska övertygad om att vi skulle lyckas hemma. "Kanske ikväll". Vi har säkrat denna ÄL. Jag tror jag hade den ikväll faktiskt. Får se imorgon på tempen.
Vi kör på med vår plan. Det blir inte någon insemination. Bara en kur pergo till, sen IVF.
Sen ville han kolla om mina äggstockar var så fina som jag sa. Jag trodde inte att han skulle gör ultraljud så jag blev lite paff. Tog av mig kläderna och klättrade upp i gynstolen. Högt upp var den! Helt annat mot Oktavia där den är låg och läkaren dämpar belysningen för att göra det trivsamt. Äggstockarna såg bra ut, livmodern var fin och han upptäckte att jag ätit pergo. En blåsa var sprickfärdig och en var 17 mm. Slemhinnan var 8 mm. Jag har haft bättre men han tyckte det var bra.
Sen var det dags för min man att undersökas. Ingen annan läkare har gjort det tidigare. Testiklarna kollades med ultraljud och såg bara fina ut. Det visste ju jag redan... men nu har vi en läkares utlåtande på det oxå. Sen var det dags för fingret upp i ändan. Då kunde jag knappt hålla mig för skratt och var tvungen att titta bort. Det såg bra ut där oxå... :-)
Jag ställde alla mina frågor om TPO-ak och han förklarade att det inte fanns något samband mellan högt antal TPO-ak och missfall. Det visade bara att jag haft en Hashimoto - inflammation mot sköldkörteln. Dessa TPO-ak finns bara mot min sköldkörtel, inte någon annan stans i kroppen. Det tyckte jag var riktigt bra. Sen kan det ju vara något som det inte forskats om så att de inte vet allt än. Men jag väljer att lita på honom och min läkare på Oktavia. Claes tyckte att jag skulle sluta läsa så mycket på internet... "ta en lång paus nu" sa han när jag gick. Från läsandet och intenet alltså.
Han menade att våra chanser är att på fem år så har vi 80% chans att bli gravida. Jag tror den är större. Vi är inte oförklarligt barnlösa. Det finns en förklaring. Hypothyreos.
Det bästa var nog att han sa att kunde sätta sin hatt på att jag kommer föda ett barn eller flera. Hans doktorhatt. "Då kommer jag tillbaka när jag är 45 år så kan du äta upp den då, ifall det inte blev några barn", svarade jag. "Det går bra för då är jag så gammal och gaggig att jag inte märker att det är hatten jag äter" skrattade läkaren. Han var en riktig skämtnisse.
Jag hade förväntat mig att det skulle dras igång värsta grejen, att läkaren skulle föreslå insemination på en gång. Men han tyckte att vi kunde fundera och höra av oss när vi bestämt oss för vad vi ville göra. Han var ju ganska övertygad om att vi skulle lyckas hemma. "Kanske ikväll". Vi har säkrat denna ÄL. Jag tror jag hade den ikväll faktiskt. Får se imorgon på tempen.
Vi kör på med vår plan. Det blir inte någon insemination. Bara en kur pergo till, sen IVF.
Tuesday, February 20, 2007
Endorfiner, eller?
Jag trodde att träning skulle utlösa endorfiner. Jag trodde man skulle må bra och känna sig tillfreds av att röra på sig. Jag trodde fel. Halvvägs in i passet idag blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Jag fick liksom tid att tänka. Jag vill inte tänka. I alla fall inte det som gör mig ledsen. På alla i vår bekantskapskrets som blir gravida. Visst kan de få bli det. Men min sorg och smärta blir så mycket starkare när jag blir påmind vart jag än går.
Just när jag tränar så brukar jag börja tänka och fundera över livet. Det är inte bra. Just nu vill jag uppfylla min tid med så mycket som möjligt att jag inte hinner tänka. På tunnelbanan läser jag deckare, på praktiken fyller jag min tid med jobb, hemma tittar jag på spännnade tv-serier. På helgerna blir jag ledsen. Då har jag tid att tänka igen.
Dumma dumma tankar.
Tankar på om det nånsin blir vår tur. Tankar på hur andra lyckligt bestämmer sig för att bli tre och fortsätter lyckliga. Hur andra inte behöver kämpa och kämpa så för ett barn som vi gör. Hur naiv och lyckligt ovetande jag var för två år sen då jag trodde att livet skulle bli som en dans.
Just när jag tränar så brukar jag börja tänka och fundera över livet. Det är inte bra. Just nu vill jag uppfylla min tid med så mycket som möjligt att jag inte hinner tänka. På tunnelbanan läser jag deckare, på praktiken fyller jag min tid med jobb, hemma tittar jag på spännnade tv-serier. På helgerna blir jag ledsen. Då har jag tid att tänka igen.
Dumma dumma tankar.
Tankar på om det nånsin blir vår tur. Tankar på hur andra lyckligt bestämmer sig för att bli tre och fortsätter lyckliga. Hur andra inte behöver kämpa och kämpa så för ett barn som vi gör. Hur naiv och lyckligt ovetande jag var för två år sen då jag trodde att livet skulle bli som en dans.
Subscribe to:
Comments (Atom)