På väg hem från fikat idag så tänkte jag att jag till och med skulle klara av om min syster blir gravid innan mig. Jag skulle inte dö och gå under. Jag skulle kanske till och med efter en tids avgrundssorg kunna glädja mig åt hennes lycka. Och när det slog mig vad jag tänkte blev jag rädd. Rädd för att det skulle bli så bara för att jag på nåt sätt accepterade det.
Men samtidigt befriande, jag skulle inte längre vara bunden vid min sorg. Istället skulle jag vara fri. Fri att leva det liv jag längtar efter. Det liv där jag kan vara jag och inte ständigt vara på min vakt. På nått sätt så har jag en skyddsmur runt mig nu, som i kriser inte hjälper ett dugg. Man kan gott börja undra varför jag har den över huvud taget. Jag måste ju tro att den hjälper.
Jag kände mig också glad. Tänk att kunna glädjas åt att en annan människa blir gravid utan att få det där hugget i hjärtat. Jag kommer att vara där en dag. Om det så är med min Etiopienbebis eller en biologisk bebis. Jag kommer att vara där. En dag kommer jag att vara jag igen. Glädjas. Leva.
Och inte ständigt leva med denna rädsla och sorg.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment