Thursday, April 26, 2007

Såklart...

Bara för att jag känner mig stark och glad och redo att ta tag i livet så kommer en smäll. Inte en stor smäll. Inget nämnvärt jobbigt eller tungt alls. Det bara slår till i alla fall.

Min mans vänner ringde igår kväll. De har ett barn på ett och ett halvt, ett på väg snart och började försöka sex månader innan oss. Vi träffas inte alls ofta, men de är nära vänner till min man. Självklart så svarar jag och hon frågar hur det är. Mina tankar letar febrilt efter att komma ihåg om de VET. Om de vet vad vi går igenom, men det enda mina tankar hittar är hennes barn och gravida mage. Hon frågade vidare hur det går med skola och jobb och jag svarar, försöker låta glad och positiv. Men jag frågar inte hur de har det. Jag visste att jag inte skulle klara av att höra om barnet som växer och magen som växer och det fina huset de köpt och blivit den perfekta lilla familjen. Så jag frågade inte.

Så frågar hon om de kan komma hit på lördag. Jag fick nästan i halsen, var tvungen att säga att jag skulle höra med min man. Visste inte hur jag skulle komma undan denna situation för jag kunde bara inte ljuga och säga att vi var upptagna sådär spontant. jag sa att vi skulle se och återkomma.

Nu vill min man berätta för de. Han känner att han inte kommer att må bra annars, att han bara undviker de och de är ju nära vänner... Men jag vill inte, orkar inte att ALLA i vår närhet vet vad vi går igenom. Förut ville jag berätta för andra. Jag ville få förståelse och kanske lite medlidande. Nu vet jag att jag får varken det ena eller andra utan bara oförståelse och klumpiga kommentarer. Och det vill jag inte ha.

Egentligen så är det inte en fruktansvärd situation, men den fick mig ändå att falla en liten bit ner i hålet. Kvällen blev förstörd, jag blev arg på mannen och ville "straffa" honom. Nu är det bättre. Jag ska på vul efter lunch och sen fika med en kompis så jag hoppas tankarna hittar andra banor att snurra i. Tex en fin äggskörd på vul:et.

1 comment:

Tingeling said...

Jag förstår dig. Till fullo.

Men nu håller vi tummarna för goda nyheter på vul. Sen får ni ta itu med vad ni ska svara till din mans vänner. Förstår ju att din man vill berätta också. Om de är nära vänner till honom. Kanske berätta innan de kommer? Och be att det inte diskuteras så mycket när de väl är där?
Men redan att ses, när hon sitter med sin stora mage...
Förstår dig så väl.

Många kramar, koncentrera dig på dig själv nu vännen!!