Igår var jag på jobbet och skulle jobba natt. En kollega och jag satt och pratade, hon vet om vårt missfall i somras och hon undrade hur det går för oss (efter att ha pratat om en annan tjej på jobbet som är gravid och har mått jättedåligt under graviditeten). Ja, vad skulle jag säga? "Jag är osynligt gravid". Hon frågar lite om vi har svårt att bli gravida eller att behålla barnen. Varför ska jag vilja berätta det för henne? Men det gör jag. Och försöker få det att låta som att vi egentligen inte har några problem alls, vi måste bara ha lite tålamod. Lite glättigt, obekymrat, men med ett hugg i hjärtat...
SEN kom kommentarerna som jag inte trodde att folk verkligen sa - "ni borde åka på semester" och "har ni prövat att slappna av". Jag blev så arg att måste bita mig i tungan...
SEN kom berättelserna - "jag känner ett par som försökt i 10 år, så blev de insnöade i schweiz och då blev hon gravid, jag tror det var den psykiska spärren som släppte" varpå jag undrar om de inte åkt på semester nån gång tidigare under de 10 åren. "Jo, men nu blev de ju insnöade så de KUNDE inte göra annat". Det är helt otroligt att folk bara kan sitta och säga sånt.
Jag trodde inte att de fanns...
Efter de berättelserna kommer ju självklart berättelsen om hur lätt de själva haft det och hur det gått för alla andra i deras omgivning. NEJ, jag vill inte veta. Tack!
Jag borde kanske satsa på att bli insnöad i schweiz...
Fast det var snarare min kollega som var insnöad, men tyvärr kommer hon nog aldrig att upptäcka det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment