Jag och min man åkte till mina föräldrar över påsk. Min syster och hennes pojkvän var också hos dem. På påskafton kommer min syster och hennes pojkvän tillbaka efter att ha varit ute på en utflykt. De strålar av lycka. De har förlovat sig.
Min värld rasar samman. Jag klarar av att le och gratulera en liten stund. Sen går jag och gömmer mig på mitt rum. Jag orkar inte se lyckan i deras ögon, höra fnittret och planerna om en lycklig framtid.
Jag blev rädd. Min egen sorg känns större när jag ser den rosaskimrande lyckan i deras ögon. De drömmer, planerar och fantiserar om en lycklig framtid. En framtid med barn. På samma sätt som vi gjorde för knappt 4 år sen. Vi har berövats den lyckan och sorgen känns värre när jag ser den hos de.
Jag är rädd för att de ska gifta sig och få barn innan oss.
Och när jag frågar min syster så säger hon ingenting. Ingenting. Allt är hemligt. Och visst får man ha det så, men jag tycker nånstans att hon skulle kunna ha lite förståelse för hur jag mår. Men hon vill göra som hon vill. Om hon bara kunde säga att de inte skulle gifta sig förräns nästa sommar så kunde jag vara glad för deras skull. Glädjas med de. Men det kan jag inte nu...
Och det gör mig ledsen. Min syster har förlovat sig och jag känner bara rädsla, ilska och sorg.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment