Färdigutbildade

Igår var sista tillfället på vår adoptionskurs. Den lagstadgade av komunnen angivna kursen, som det så fint heter. I vår stadsdel är det för tillfället ingen kö för hemutredning så vi kan om vi vill, ringa idag och säga att vi vill starta hemutredningen. Det känns lite hissnande. Vi är ju inte alls där än. Men både jag och min man kände när vi satt på kursen att "vi måste ju göra hemutredning nu! Vi får inte missa den här chansen!" Men när vi gick därifrån och pratade om det hela så insåg vi ju att vi inte alls är redo för att adoptera än. Vi kanske kan satsa på det om ett år. Först blir det nog ett år av IVF och annat. Om det inte lyckas tror jag att vi är redo för att adoptera då. Om ett år. Jag som inte ville att tiden inte skulle rinna iväg så här. Men man kan inte gå före sig själv. Vi måste göra det vi känner är rätt just nu.

Glad

Jag är konstig.

Och velig.

Fast jag har inte ändrat mig.

Jag träffade min syster idag. Vi tränade tillsammans och efteråt berättade jag lite om gårdagens adoptionskurs och blev alldeles glad innuti. När jag gick hemåt såg jag mig själv med min bruna Etiopien bebis och var L Y C K L I G. Så kom jag på mig själv. Vi har ju en plan nu. Vi har bestämt oss. Mina tankar och känslor går verkligen upp och ner och hit och dit. Jag vet inte vad jag kommer att tycka eller vilja imorgon. Just därför är det bra att hålla fast vid Planen. Inte adoptera ett barn för att det känns bra just idag. En dag. Näe, då ska det kännas bra hela tiden.

Idag träffade jag oxå kuratorn för sista gången. Och det känns oxå bra. Nu låter det som att jag mår bra. Men så enkelt är ju inte livet. Både jag och kuratorn kände att jag klarar av mina tankar själv. Även om de är väldigt påfrestande.

Apropå planer så har vi till och med en plan för nästa jul.

Vi ska bort. Utomlands.

För jag räknar inte med att vara lycklig då heller...

Vi har bestämt oss...

I alla fall för nu.

Just nu är vår plan att satsa på ett biologiskt barn först. Jag skrev det för ett tag sen, en plan för våren och den planen står faktiskt kvar. Vi tänker gå adoptionskursen nu, men inte gå vidare med hemutredning förräns vi gjort de behandlingar vi känner att vi vill. När vi avslutat behandlingar går vi vidare med adoption om det inte blir något barn. Hur många behandlingar vi tänker göra är omöjligt att säga innan vi ens börjat. Men nu har vi bestämt att det är så här vi gör. I början på februari ska jag meddela min läkare att vi gör ivf i maj.

Ivf eller adoption?

Jag borde börja träna. Men jag orkar aldrig. Jag äter nyttigt i alla fall. Men jag vet inte hur många dagar jag orkar.

Vi var på andra kurstillfället på adoptionskursen igår. Ledarna pratade om att sorgen över att det inte blivit något barn måste vara klar och bearbetad när man adopterar. Men OM man som vi tänker att vi adopterar först och försöker få biologiska barn sedan - hur ska man då bearbeta? Och vilken sorg? Idag tänkte jag lite igen på hur det skulle kännas ifall det inte blir biologiska barn. Jag har inte levt i den tanken. Jag har levt med ett hopp. Det kommer att gå en dag. Men att tänka att det aldrig blir - det är ju en helt annan resa. Den orkar jag inte göra nu.

Nu måste jag fundera över om jag vill göra ivf eller adoptera först och när jag vill göra ivf och om vi ska göra insemination i väntan på ivf. Jag blir matt bara jag tänker på allt jag måste ta ställning till.

Vi har fått tid på Sophiahemmet den 22 februari. Då ska vi diskutera behandling (insemination). IVF gör vi i Uppsala på Linné.

Suck.

Snart helg!

Idag är jag inte lika trött. Tänk att det tog en halv vecka för mig att återhämta mig. Jag undrar lite vad det egentligen var som var så jobbigt natten till måndag och natten till tisdag. Det slog mig idag att snart är det helg och VIPS direkt efter helgen så är det adoptionskurs igen! Så snart! Den kommer ju att vara över innan vi ens hunnit fatta nåt.

Idag skickade jag min journal och våra provsvar till Sophiahemmet. Jag ske be att de kollar igenom våra papper och ger oss en bedömning vad de tycker att vi ska göra. Känns lite spännande faktiskt. Vi kanske testar insemination snart. Inte för att jag har så stor tilltro till det, men kanske att det är just den månaden det ska funka. Jag VET ju att vi kan, inte hur lång tid det kommer att ta. Jag har en känsla av att det kan ta iaf ett år denna gången med. Och just nu känns sex månader till inte så förfärligt länge. Då hinner vi gå föräldrautbildningen OCH göra hemutredning.

Imorgon kommer svärföräldrarna. Och jag har ägglossning. Vi bor i en lyhörd tvåa. Men vi har en plan och det kommer att lösa sig.

Så trött

Inatt drömde jag adoptionskurs hela natten. Jag vaknade flera gånger, halsen retades, huvet sprängde och tankarna kretsade kring kursen och adoption så jag blev galen... nästan. Vi var på första kurstillfället igårkväll. Jag var nervös. Mest för alla nya människor och att vi skulle vara tvungna att presentera oss och vår barnlöshetshistoria. Det behövde vi inte som tur va. Det var bra, men under kvällens gång hann jag tänka att adoption är inget för oss (eller rättare sagt att jag ville hem och sova, det här vet jag redan) och svindlas över tanken på att detta faktiskt kan leda till ett barn. Vårt barn. Det kändes väldigt svårt att tänka konkret på ett barn där på kursen. Men det är ju faktiskt meningen.

Att det ska bli ett barn.

Idag på väg hem från jobbet (praktiken) träffade jag vår granne som har två flickor från Vietnam och pratade en lång stund med honom. Hon är så söt deras yngsta och det känns lite coolt att prata adoption officiellt med en annan människa som inte befinner sig gömd bakom en dator :-)

Helgen har varit skön och vi var utvilade, men så kommer ju måndag morgon och allt lugn vi byggt upp raserat. Vi befann oss mitt i stormen Per och var tvugna att stanna en extra natt på grund av alla fallande träd. Det gjorde att måndag morgon blev en TIDIG morgon för att vi skulle hinna hem och hinna annat. Jobba tex. Och inatt sov jag inte bra. Idag har jag jobbat hårt så nu är jag trött. Ska snart laga middag till min älskling som kommer hem snart.

Barnhörnan

Vi har gjort iordning vår barnhörna som ska övertyga våra hemutredare att vi får plats med ett barn i vår lägenhet. Jag är ganska nöjd och väldigt redo för ett litet barn att leka med där :-)

Vi vann...

... på TRISS idag. Hundra kronor. Det måste vara ett tecken på att 2007 blir bättre än 2006.

Idag är en bra mycket bättre dag än igår oxå. Vi har börjat planera vår barnhörna för vårt barn. Det är meningen att vi ska övertyga hemutredarna att vi faktiskt kan ha ett barn i vår tvåa. Vi vill bo kvar. Och vi tror att det går. Nu ska vi bara få de att tro det. Men först ska svärföräldrarna komma på besök. Vi kan ju inte ha en barnhörna när de kommer på besök. Vi har kollat upp grejer på IKEA och hur det ska möbleras om så i februari kan vi börja göra om. Runt då ska vi renovera kök och badrum oxå. Hoppas vi hinner innan hembesöket!

Idag mår jag bättre. Vi ska ju få barn. På nåt sätt.

Splittrad?

När jag tittade igenom mina inlägg litegrann så ser jag deppighet för att mensen kom och i nästa inlägg ska jag gå adoptionskurs. Man kan lätt få intrycket att jag är väldigt splittrad och inte vet vad jag vill.

Men det gör jag.

Jag vill ha barn. Så snart som möjligt. Det spelar ingen roll om det är chokladbruna E som kommer eller vita K. Jag har samlat på mig kärlek för båda och några till. Jag vill ha ett barn i min famn. Nu. Eller helst igår. Så jag är inte splittrad. Jag bara vet vad jag vill.

Adoptionskursen

Jag pratade med min kloka mamma igår, om föräldrautbildningen inför adoption. Att vi funderade på att inte gå den nu, för att vi verkligen ska satsa på ivf eller iaf biologiska barn först. Hon sa att vi egentligen inte vet OM det kommer att gå. Visst har jag blivit gravid förut, men vi har inte facit i hand, vi vet inte. Det är så sant. Och när jag har tänkt på att lägga ner adoptionsplanerna har jag blivit ledsen. Jag vill kunna tänka på min lilla brasse-bebis, som faktiskt kan bli vår. En vit liten bebis kan jag sällan få in i mina tankar. Det är den bruna jag kan föreställa mig. Som sover i vår säng och leker på vårt golv och kallar oss för mamma och pappa. Jag kan se bruna armar sträcka sig mot mig och säga "mamma" och blir varm innuti.

Samtidigt blir jag månad efter månad besviken på att mensen kommer och bebisen inte vill komma. Den vita (självklart inte för att den är vit utan för att jag får bära den i min livmoder). Sorgen över att inte kunna få barn kommer nog alltid att finnas som en del av den barnlösa kvinnan, men inte lika intensiv och påtaglig när man får sitt barn.

Jag undrar, OM vi nu adopterar, hur jag kommer att reagera på vänner som blir gravida... Kommer jag att bli glad för deras skull eller kommer slaget att kännas lika hårt? Kommer jag att kunna prata graviditet och umgås med alla dessa människor jag nu frenetiskt undviker? Jag läste på en blogg, en tjej som undrade om sådana känslor var ett tecken på att man inte var redo för att adoptera, men jag tror inte att det är så. Jag tänkte så själv förut. Men nu tycker jag att det är som kvinnan i adoptionsprogrammet på TV sa; att det är en sorg som finns med hela livet. Det handlar väl mer om att lära sig leva med den sorgen.

Jag vet inte riktigt...

Kommentarer!

Va roligt! Jag har fått kommentarer på min blogg! Jag finns alltså.

Jag funderade ett tag på vart jag ska svara er som skriver kommentarer, i min blogg, i er blogg eller som ett inlägg. Näe, det blev lite både och faktiskt.


Min stora fundering just nu är inte hur jag ska svara på inlägg. Snarare behandling eller icke-behandling. Pergo? Puregon? IVF? Vi har försökt få barn i 20 månader nu. De första 11 månaderna var mina sköldkörtel-värden för höga för att det skulle bli en graviditet. 3-4 månader efter att värdena blivit bra blev jag gravid, men fick missfall. Nu får jag pergo av min läkare, som tycker att det egentligen är onödigt men kan bättra på chanserna eftersom jag reagerar så bra på de. Jag frågade om puregon och "visst, det kan du få nästa månad om du vill". Usch! Jag vill inte bestämma själv. Jag vill att läkaren säger åt mig vad jag ska göra. Men hon hade nog sagt att vi inte behövde behandling. Så nu är jag på min tredje dos pergo. Borde man inte ha blivit gravid då om man blivit det spontant tidigare? Nja, kanske inte.

Så. Mina alternativ:
- uppehåll från behandling dec-jan, sedan två-tre mån pergo till och sedan kanske göra ivf i maj/juni
- uppehåll i dec och sedan puregon
- ivf så snart som möjligt för att slippa eländet

Ja... är det någon som har ett bra förslag? Någon som kan agera läkare åt mig? Näe, det räcker med amatörkommentarer om ni vill förstås :-)

Samtidigt går vi vidare med adoptionsprocessen. Ingen ide att förlora någon tid. I jan-feb ska vi gå föräldrautbildningen och i mars börjar vår hemutredning troligtvis. Om vi sedan väljer att skicka papper eller inte, ja, det får vi se. Tills augusti 2007 måste vi vänta iaf, pga min klantiga fortkörning för 4.5 år sen.

Vul dag 14, kurator och MIA - adoption

Oj oj oj... Nu har det hänt en del sen sist.

I fredags var jag på vul igen. Dag 14. Då hade äggblåsan växt till sig rejält! Den var nu 19 mm stor och slemhinnan var 11 mm tjock. "Du har reagerat idealt på behandlingen" sa min söta läkare. Det har jag ju gjort förut oxå men inget hänt, men på nåt sätt känns det bra iaf, att hon säger så. Ägglossningen var nog i fredags eller lördags tror jag. Jag hade iaf ONT då.

Idag var det dags för kuratorbesök. Jag var riktigt nervös innan och ville inte gå. Men vilken underbar kvinna hon visade sig vara. Så lugn och förtroendeingivande. Det kändes som att jag kunde sitta där hela dagen. Ta med mig henne överallt. När jag bokade tiden sa de att det var 40 minuter. Kuratorn sa en timme. Denna timme blev sedan 90 minuter och vi var inte klara då heller så jag fick en ny tid om 2.5 veckor. Det är ganska härligt att få sitta och prata om sig själv så länge, med någon som är så intresserad och ställer frågor om mig, mig och bara mig.

Det bästa var nog att få bekräftat att jag inte är konstig som tänker elaka tankar om gravida eller mammor, att det inte är konstigt att vi inte orkar träffa folk eller att vi mår dåligt just nu. Hon tyckte att jag var riktigt stark som gick till kyrkan igår och att det gick bra. Hon menade att det var ett steg mot att må bättre, att våga göra något man vill men är rädd för. Hon tyckte att jag skulle möta smärtan ibland, att träffa de personer jag inte orkar med men ha ett skydd för att klara av det, ett sätt att hantera det på. Tex gå på toaletten och gråta om det blir för jobbigt. Hon menade inte att det skulle vara lätt, men kanske bra?

Jag undrar om hon menade att jag verkligen måste träffa de jag tycker det är allra jobbigast att träffa? Hon sa att jag gjorde det bra som hittade sätt att klara av det jobbiga, att jag bad min man att inte lämna mig när vi var i kyrkan tex. Hon frågade hur jag hanterar ilskan, eller vad jag gör med den och jag vet inte. Jag skriver, men annars tänker jag mest elaka tankar eller försöker tänka på annat. Det är viktigt att känna in vad jag behöver, vad som är bra för mig, hur jag ska göra för att hantera en jobbig sak.

Jag tror hon menade att det inte finns så mycket att göra för att komma ur detta, mer än att göra som jag gjorde igår, när jag gick till kyrkan. Något jag ville men var rädd för. Och det ville jag kanske för att de inte ska glömma bort mig och för gemenskapens skull. Och att jag klarade av det gav mig styrka. DET är bra. Hon antydde att jag hade hittat en slags vila eller nåt liknande där jag mådde ganska bra. Och det gör jag ju alltid när mensen är över och vi som bäst håller på att tillverka bebis...

Ska bli skönt att gå till henne igen. Just nu när jag sitter här och skriver känns det som att jag inte blev klokare av att prata med henne, men det var väldigt bra när jag var där. Det var väl ett första samtal.


MIA - adoption
Innan jag gick till kuratorn ringde någon från MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner. jag hade mailat de och frågat om vi kunde ha särskilda skäl för att få göra en enskild adoption i Brasilien. Enligt vad jag skrivit så menade han att vi hade det, MEN att det var svårt. Han visste inte om någon enskild adoption gått igenom just för att de i Brasilien inte verkar veta hur de ska gå till väga. De arbetar enligt Haag-konventionen och då är reglerna ganska strikta när det gäller förfarandet. Så det kanske kan gå, kanske inte. Men det känns bra att vi FÅR.

När jag kom hem idag så låg ett brev från Rikspolisstyrelsen och väntade. Jag har visst en anmärkning i belastningsregistret, en fortkörning för 4.5 år sen. Hoppas det inte stjälper en eventuell adoption.

Jag var tvungen att fråga på AC om detta skulle kunna förhindra vår adoption. Detta svarade de: Så länge anmärkningen finns kvar i belastningsregistret så blir det svårt att kunna skicka ansökan till något land. För många länder så är det inte bara förseelsen i sig som man ser till, utan det faktum att man brutit mot sitt lands lagar. För att få veta om/hur länge anmärkningen är kvar, kontakta polisen direkt.

Usch vad nervös jag blev! Kollade genast upp polisens hemsida där det står att en anmärkning om penningbot försvinner efter fem år. Det är i aug nästa år, några månader efter att vi kommer att vara klara med hemutredning och inslamlande av papper. Puh!

Vi har iaf haft en lugn och skön helg, då vi bara slappade en hel massa. Förutom igår då vi gick till kyrkan och blev rejält trötta av all anspänning. Men det gick bra och var faktiskt trevligt att träffa folk igen.