Adoptionskursen

Jag pratade med min kloka mamma igår, om föräldrautbildningen inför adoption. Att vi funderade på att inte gå den nu, för att vi verkligen ska satsa på ivf eller iaf biologiska barn först. Hon sa att vi egentligen inte vet OM det kommer att gå. Visst har jag blivit gravid förut, men vi har inte facit i hand, vi vet inte. Det är så sant. Och när jag har tänkt på att lägga ner adoptionsplanerna har jag blivit ledsen. Jag vill kunna tänka på min lilla brasse-bebis, som faktiskt kan bli vår. En vit liten bebis kan jag sällan få in i mina tankar. Det är den bruna jag kan föreställa mig. Som sover i vår säng och leker på vårt golv och kallar oss för mamma och pappa. Jag kan se bruna armar sträcka sig mot mig och säga "mamma" och blir varm innuti.

Samtidigt blir jag månad efter månad besviken på att mensen kommer och bebisen inte vill komma. Den vita (självklart inte för att den är vit utan för att jag får bära den i min livmoder). Sorgen över att inte kunna få barn kommer nog alltid att finnas som en del av den barnlösa kvinnan, men inte lika intensiv och påtaglig när man får sitt barn.

Jag undrar, OM vi nu adopterar, hur jag kommer att reagera på vänner som blir gravida... Kommer jag att bli glad för deras skull eller kommer slaget att kännas lika hårt? Kommer jag att kunna prata graviditet och umgås med alla dessa människor jag nu frenetiskt undviker? Jag läste på en blogg, en tjej som undrade om sådana känslor var ett tecken på att man inte var redo för att adoptera, men jag tror inte att det är så. Jag tänkte så själv förut. Men nu tycker jag att det är som kvinnan i adoptionsprogrammet på TV sa; att det är en sorg som finns med hela livet. Det handlar väl mer om att lära sig leva med den sorgen.

Jag vet inte riktigt...