... julkorten med bebisar. Grr och morr. Men den ena var ful och den andra är nästan två år så jag har vant mig vid tanken. Ska visa min man de när han kommer hem, sen kastar vi bort de. Tänk om folk visste hur vi mår och vad vi tycker om de korten. Det ena var ett fint hemmagjort kort som någon verkligen pysslat med. Men det slängs bort likaväl. Jag vill inte se på två lyckliga föräldrar som pussar sin dotter. Usch och fy!
Nu ska vi snart fira jul och det ska bli skönt när det är över. Jag skulle vart i vecka 29 denna julen, men vår älskling ville inte stanna kvar. Det värsta är att jag måste vara så trevlig och glad på jul och jag vet inte om jag orkar. En annan sak jag inte vet om jag klarar är att träffa min superfertila kusin, som har en son på 2 år och en på 6 mån. Vill inte träffa deras yngsta. Vill inte! Men, men, jag kanske gör det ändå. Bara för att man ska. Vara duktig. Stark. Samma kusin blir ofta arg på mig när jag är svag och ledsen. Det tycker jag är lite konstigt... för mig är de mörka känslorna inte så främmande och farliga. Jag är van vid de. Och att någon då blir så upprörd över att jag känner så är för mig väldigt konstigt. Att någon tar illa upp på grund av mina känslor, om MIN barnlöshet. Min kusin vill att jag rycker upp mig och lever mitt liv, att jag kan drömma andra drömmar än om ett barn, medan jag väntar. Men hon vet ju inte bättre. Det fungerar inte så. Drömmen om ett barn tar död på alla andra drömmar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment