Jag borde börja träna. Men jag orkar aldrig. Jag äter nyttigt i alla fall. Men jag vet inte hur många dagar jag orkar.
Vi var på andra kurstillfället på adoptionskursen igår. Ledarna pratade om att sorgen över att det inte blivit något barn måste vara klar och bearbetad när man adopterar. Men OM man som vi tänker att vi adopterar först och försöker få biologiska barn sedan - hur ska man då bearbeta? Och vilken sorg? Idag tänkte jag lite igen på hur det skulle kännas ifall det inte blir biologiska barn. Jag har inte levt i den tanken. Jag har levt med ett hopp. Det kommer att gå en dag. Men att tänka att det aldrig blir - det är ju en helt annan resa. Den orkar jag inte göra nu.
Nu måste jag fundera över om jag vill göra ivf eller adoptera först och när jag vill göra ivf och om vi ska göra insemination i väntan på ivf. Jag blir matt bara jag tänker på allt jag måste ta ställning till.
Vi har fått tid på Sophiahemmet den 22 februari. Då ska vi diskutera behandling (insemination). IVF gör vi i Uppsala på Linné.
Suck.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Det där med att sorgen över ens biologiska obarn ska vara bearbetade och "klar" innan man kan adoptera ger jag inte mycket för.
Jag tror att man måste kommit överens med sig själv att det är adoptera man vill. Och inser att ens adoptivbarn måste få finnas till för sin egen skull, inte som ett subsitut eller "istället för".
Men den där andra sorgen, den tror jag kommer existera parallellt med lyckan över barnet man till slut fick.
Alldeles oavsett vilken väg man väljer.
Kloka ord av Salvia, håller med.
Det är precis så jag tänker oxå. Sorgen kommer alltid att finnas, självklart inte lika intensiv hela tiden.
OM vi skulle adoptera nu så skulle vi ju välja att satsa på just det och köra 100% adoption. Det känns svårt att ha två processer samtidigt.
Post a Comment