Vul dag 14, kurator och MIA - adoption

Oj oj oj... Nu har det hänt en del sen sist.

I fredags var jag på vul igen. Dag 14. Då hade äggblåsan växt till sig rejält! Den var nu 19 mm stor och slemhinnan var 11 mm tjock. "Du har reagerat idealt på behandlingen" sa min söta läkare. Det har jag ju gjort förut oxå men inget hänt, men på nåt sätt känns det bra iaf, att hon säger så. Ägglossningen var nog i fredags eller lördags tror jag. Jag hade iaf ONT då.

Idag var det dags för kuratorbesök. Jag var riktigt nervös innan och ville inte gå. Men vilken underbar kvinna hon visade sig vara. Så lugn och förtroendeingivande. Det kändes som att jag kunde sitta där hela dagen. Ta med mig henne överallt. När jag bokade tiden sa de att det var 40 minuter. Kuratorn sa en timme. Denna timme blev sedan 90 minuter och vi var inte klara då heller så jag fick en ny tid om 2.5 veckor. Det är ganska härligt att få sitta och prata om sig själv så länge, med någon som är så intresserad och ställer frågor om mig, mig och bara mig.

Det bästa var nog att få bekräftat att jag inte är konstig som tänker elaka tankar om gravida eller mammor, att det inte är konstigt att vi inte orkar träffa folk eller att vi mår dåligt just nu. Hon tyckte att jag var riktigt stark som gick till kyrkan igår och att det gick bra. Hon menade att det var ett steg mot att må bättre, att våga göra något man vill men är rädd för. Hon tyckte att jag skulle möta smärtan ibland, att träffa de personer jag inte orkar med men ha ett skydd för att klara av det, ett sätt att hantera det på. Tex gå på toaletten och gråta om det blir för jobbigt. Hon menade inte att det skulle vara lätt, men kanske bra?

Jag undrar om hon menade att jag verkligen måste träffa de jag tycker det är allra jobbigast att träffa? Hon sa att jag gjorde det bra som hittade sätt att klara av det jobbiga, att jag bad min man att inte lämna mig när vi var i kyrkan tex. Hon frågade hur jag hanterar ilskan, eller vad jag gör med den och jag vet inte. Jag skriver, men annars tänker jag mest elaka tankar eller försöker tänka på annat. Det är viktigt att känna in vad jag behöver, vad som är bra för mig, hur jag ska göra för att hantera en jobbig sak.

Jag tror hon menade att det inte finns så mycket att göra för att komma ur detta, mer än att göra som jag gjorde igår, när jag gick till kyrkan. Något jag ville men var rädd för. Och det ville jag kanske för att de inte ska glömma bort mig och för gemenskapens skull. Och att jag klarade av det gav mig styrka. DET är bra. Hon antydde att jag hade hittat en slags vila eller nåt liknande där jag mådde ganska bra. Och det gör jag ju alltid när mensen är över och vi som bäst håller på att tillverka bebis...

Ska bli skönt att gå till henne igen. Just nu när jag sitter här och skriver känns det som att jag inte blev klokare av att prata med henne, men det var väldigt bra när jag var där. Det var väl ett första samtal.


MIA - adoption
Innan jag gick till kuratorn ringde någon från MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner. jag hade mailat de och frågat om vi kunde ha särskilda skäl för att få göra en enskild adoption i Brasilien. Enligt vad jag skrivit så menade han att vi hade det, MEN att det var svårt. Han visste inte om någon enskild adoption gått igenom just för att de i Brasilien inte verkar veta hur de ska gå till väga. De arbetar enligt Haag-konventionen och då är reglerna ganska strikta när det gäller förfarandet. Så det kanske kan gå, kanske inte. Men det känns bra att vi FÅR.

När jag kom hem idag så låg ett brev från Rikspolisstyrelsen och väntade. Jag har visst en anmärkning i belastningsregistret, en fortkörning för 4.5 år sen. Hoppas det inte stjälper en eventuell adoption.

Jag var tvungen att fråga på AC om detta skulle kunna förhindra vår adoption. Detta svarade de: Så länge anmärkningen finns kvar i belastningsregistret så blir det svårt att kunna skicka ansökan till något land. För många länder så är det inte bara förseelsen i sig som man ser till, utan det faktum att man brutit mot sitt lands lagar. För att få veta om/hur länge anmärkningen är kvar, kontakta polisen direkt.

Usch vad nervös jag blev! Kollade genast upp polisens hemsida där det står att en anmärkning om penningbot försvinner efter fem år. Det är i aug nästa år, några månader efter att vi kommer att vara klara med hemutredning och inslamlande av papper. Puh!

Vi har iaf haft en lugn och skön helg, då vi bara slappade en hel massa. Förutom igår då vi gick till kyrkan och blev rejält trötta av all anspänning. Men det gick bra och var faktiskt trevligt att träffa folk igen.