Från början...

Vi kämpar med ofrivillig barnlöshet. Vi har i 20 månader försökt att bilda familj men ännu inte lyckats. Efter 9 månader fick jag ta några prover hos min husläkare som sedan skulle ge oss en remiss till kvinnokliniken för utredning. Det visade sig då att jag har Hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln, som sänker fertiliteten (när den är obehandlad). Jag hade redan ett år tidigare varit hos min husläkare för att jag var trött och inte mådde bra. Då ville han inte ta några prover, för "jag såg så frisk ut". Det visade sig att jag gått med sjukdomen i flera år. Arg på läkaren som inte vill ta prover tidigare. Vi kämpade på några månader till, men bestämde oss för att göra en utredning också. Fertilitetsutredning. Barnlöshetsutredning. Rädd, men samtidigt hoppfull. Kanske finns det inga fel på oss. Kanske hinner vi bli gravida innan vi börjar utredningen. Gud kanske inte tycker att vi behöver göra utredning. Han kanske gör ett under. Det blev inget under och vi börjar utredningen. Allt ser bra ut. Jag ska göra en kontraströntgen, då man spolar vätska genom äggledarna för att se att det är fri passage. När man gjort en sån är det som en "motorväg" därinne, fick vi höra. Kanske kan vi bli gravida nu. Det har hänt många, fick vi höra. Fortfarande inget mirakel. Vår läkare menar att vi borde bli gravida när vi åker till Brasilien. En avslappnande resa borde hjälpa, har många sagt. Vi ber och ber och hoppas och tror. Det blir inget mirakel i Brasilien heller. Men vi hade det bra.

När vi kommer hem gör vi färdigt utredningen. Ett av värden är lite högt och jag ska göra ett clomifentest, ett ålderstest på äggstockarna för att se om mina ägg håller på att ta slut. Men så sker ett under. I juni i år blir jag gravid. Lyckan är total. Världen är vacker och livet är underbart. Äntligen kan vi börja leva, orka träffa andra. Äntligen svarar Gud på vår bön. I Brasilien fick vi ett ord från en fd gatupojke som numera är kristen och hör Guds röst lätt. Utan att veta vad vi går igenom gav han oss 1 Mos 18, där Gud lovar Abraham och Sara att de ska få en son inom ett år. Vi fick ordet i början på maj och två månader senare är jag gravid. Gud är trots allt en god Gud! Han svarar på bön och Han håller det Han lovar! Jag är lycklig. Världens lyckligaste.

I vecka nio får jag missfall. Den sorg, smärta och ångest jag kände då går inte att beskriva med ord. Vi förlorade vårt barn. Vårt barn som skulle komma i mars. Det gör ont. Dels för att vi kämpat och längtat så efter detta lilla barn, dels för att vi nu känner oss svikna av Gud. Gud är inte längre god. Snarare ond, elak och orättvis. Han håller inte sina löften och känns nu väldigt, väldigt långt borta. Frågorna är många. Varför låter Han detta hända? Varför räddade Han inte vårt barn? Varför gav Han oss det ordet? Eller var det inte från honom? Hur ska vi nu kunna lita på Honom…?

Gråtandes träffar jag läkare som säger som ett slag i ansiktet att "missfall ska man inte vara ledsen över". Jag blir arg så jag kokar. Här sitter jag och gråter och gråter och någon iskall läkare menar att jag inte ska vara ledsen.

Jag måste göra ålderstestet på äggstockarna. Vill inte. Livrädd. Tänk om mina ägg håller på att ta slut! Det visade på bra värden.

Så, som du kanske förstår så har vi det riktigt jobbigt just nu. Men jag är evigt tacksam för min man och det stöd jag har i honom. Vi orkar inte träffa andra. Alla våra vänner har barn eller är gravida och det gör för ont. Jag har inte varit i kyrkan sen maj. Jag var där en gång på ett genrep, men började gråta så fort någon frågade hur jag mådde. Så jag tyckte inte att det var en bra ide att gå dit. Vi har värsta baby-boomen i kyrkan. Det gör ont att se att "alla andra" lyckas med det vi längtar efter så, men ständigt misslyckas med. Men det gör också ont att känna sig så sviken av Gud. Det blir mer påtagligt i kyrkan.

Jag gör nu en fertilitetsbehandling där jag äter hormontabletter som "boostar" ägglossningen och ger mig lite större chans. Jag mår ganska dåligt av dem. Mår illa, blir trött, svag, yr och får ont i huvudet. Men jag vill ha en liten bebis. Det är min högsta och enda längtan och önskan. Men det verkar ta tid…