På varje föreläsning denna vecka får jag höra om smärtan vid en förlossning eller hur viktig födelsen är "för man kommer alltid ihåg sin barnmorska". Alltså den som förlöste ens barn för jag kommer inte ihåg min. Och vi läser ändå en kurs om åldrande. Bara det säger ju en hel del om hur viktig del av livet det är att faktiskt få barn. Jag vill inte vara utan den upplevelsen. Jag hatar att ha gråten i halsen hela dagar. Jag är less på att inte orka träffa folk och jag vill inte längre vara rädd för hur jag ska reagera när någon ställer en dum kommentar eller frågar om inte vi ska skaffa barn. Men värst är ändå när mina vänner blir gravida. De flesta blir det utan att försöka. Som att de inte vet hur man skyddar sig. Som ett hån mot en annan som prickat in snart 20 ägglossningar. En klasskompis sa lyckligt och naivt förra hösten när hans tjej var i vecka 9 att "vi prickade in första ägglossningen". Jag kokade. Vi har prickat in otaliga ägglossningar men inte är jag gravid för det. Skit.
Visst, jag var gravid. För drygt tre månader sen var jag fortfarande gravid. men det känns som en suddig overklighet. Långt borta. Omöjligt att få igen. Sorg.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment