Jag trodde att träning skulle utlösa endorfiner. Jag trodde man skulle må bra och känna sig tillfreds av att röra på sig. Jag trodde fel. Halvvägs in i passet idag blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Jag fick liksom tid att tänka. Jag vill inte tänka. I alla fall inte det som gör mig ledsen. På alla i vår bekantskapskrets som blir gravida. Visst kan de få bli det. Men min sorg och smärta blir så mycket starkare när jag blir påmind vart jag än går.
Just när jag tränar så brukar jag börja tänka och fundera över livet. Det är inte bra. Just nu vill jag uppfylla min tid med så mycket som möjligt att jag inte hinner tänka. På tunnelbanan läser jag deckare, på praktiken fyller jag min tid med jobb, hemma tittar jag på spännnade tv-serier. På helgerna blir jag ledsen. Då har jag tid att tänka igen.
Dumma dumma tankar.
Tankar på om det nånsin blir vår tur. Tankar på hur andra lyckligt bestämmer sig för att bli tre och fortsätter lyckliga. Hur andra inte behöver kämpa och kämpa så för ett barn som vi gör. Hur naiv och lyckligt ovetande jag var för två år sen då jag trodde att livet skulle bli som en dans.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment