Suck...

Våra vänner är gravida igen. De har en dotter på ett år och blev "helt plötsligt" gravida igen... Livet är inte annat än orättvist.

På nyårsafton oxå, av alla dagar.

Skit.

GOTT NYTT ÅR!

önskar jag er alla och hoppas att år 2007 blir ett grymt bra mycket bättre år än 2006.

Splittrad?

När jag tittade igenom mina inlägg litegrann så ser jag deppighet för att mensen kom och i nästa inlägg ska jag gå adoptionskurs. Man kan lätt få intrycket att jag är väldigt splittrad och inte vet vad jag vill.

Men det gör jag.

Jag vill ha barn. Så snart som möjligt. Det spelar ingen roll om det är chokladbruna E som kommer eller vita K. Jag har samlat på mig kärlek för båda och några till. Jag vill ha ett barn i min famn. Nu. Eller helst igår. Så jag är inte splittrad. Jag bara vet vad jag vill.

Julen är över

Julen gick bra. Vi är fortfarande hos mina föräldrar och tar det lugnt. Jag träffade faktiskt min superfertila kusin, men barnen sov i bilen. Mamman körde omkring med de. Skönt. När hon pratade om "mammaledighet" och "barnen sover i bilen" så är jag ganska säker på att de inte var medvetna om att de orden inte är ett dugg neutrala för oss. De skär i hjärtat och ekar i huvudet flera dagar efteråt. Men det gick bra.

Idag pratade jag lite med mamma. Blev arg på henne och ledsen i hjärtat, även fast min mamma är bra och visar förvånat mycket förståelse. Det är oxå skönt. Men skönast är nog att inte prata om det alls. Att låtsas att det är bra. Att jag är glad, som jag alltid är på julen.

Nyår firar vi hemma i år igen... Jag hade sett fram emot att vara i vecka 30. Tjock och lyckligt gravid. Men inte ens gravid har jag blivit igen Om det inte ligger en liten plutt och gror just nu. Jag hade nog ägglossning den 22:a eller den 23:e. Jag är alltså på 5 dpo idag. Redan. Ska inte tänka på det nu. När mensen kommer sitter jag på praktiken igen. Praktiken är kul, men mens på praktiken är ångest. Tur att jag ska träffa min kurator i samma veva.

Nu ska jag glo på massa Prison Break avsnitt.

De hittade till oss oxå...

... julkorten med bebisar. Grr och morr. Men den ena var ful och den andra är nästan två år så jag har vant mig vid tanken. Ska visa min man de när han kommer hem, sen kastar vi bort de. Tänk om folk visste hur vi mår och vad vi tycker om de korten. Det ena var ett fint hemmagjort kort som någon verkligen pysslat med. Men det slängs bort likaväl. Jag vill inte se på två lyckliga föräldrar som pussar sin dotter. Usch och fy!

Nu ska vi snart fira jul och det ska bli skönt när det är över. Jag skulle vart i vecka 29 denna julen, men vår älskling ville inte stanna kvar. Det värsta är att jag måste vara så trevlig och glad på jul och jag vet inte om jag orkar. En annan sak jag inte vet om jag klarar är att träffa min superfertila kusin, som har en son på 2 år och en på 6 mån. Vill inte träffa deras yngsta. Vill inte! Men, men, jag kanske gör det ändå. Bara för att man ska. Vara duktig. Stark. Samma kusin blir ofta arg på mig när jag är svag och ledsen. Det tycker jag är lite konstigt... för mig är de mörka känslorna inte så främmande och farliga. Jag är van vid de. Och att någon då blir så upprörd över att jag känner så är för mig väldigt konstigt. Att någon tar illa upp på grund av mina känslor, om MIN barnlöshet. Min kusin vill att jag rycker upp mig och lever mitt liv, att jag kan drömma andra drömmar än om ett barn, medan jag väntar. Men hon vet ju inte bättre. Det fungerar inte så. Drömmen om ett barn tar död på alla andra drömmar.

Adoptionskursen

Jag pratade med min kloka mamma igår, om föräldrautbildningen inför adoption. Att vi funderade på att inte gå den nu, för att vi verkligen ska satsa på ivf eller iaf biologiska barn först. Hon sa att vi egentligen inte vet OM det kommer att gå. Visst har jag blivit gravid förut, men vi har inte facit i hand, vi vet inte. Det är så sant. Och när jag har tänkt på att lägga ner adoptionsplanerna har jag blivit ledsen. Jag vill kunna tänka på min lilla brasse-bebis, som faktiskt kan bli vår. En vit liten bebis kan jag sällan få in i mina tankar. Det är den bruna jag kan föreställa mig. Som sover i vår säng och leker på vårt golv och kallar oss för mamma och pappa. Jag kan se bruna armar sträcka sig mot mig och säga "mamma" och blir varm innuti.

Samtidigt blir jag månad efter månad besviken på att mensen kommer och bebisen inte vill komma. Den vita (självklart inte för att den är vit utan för att jag får bära den i min livmoder). Sorgen över att inte kunna få barn kommer nog alltid att finnas som en del av den barnlösa kvinnan, men inte lika intensiv och påtaglig när man får sitt barn.

Jag undrar, OM vi nu adopterar, hur jag kommer att reagera på vänner som blir gravida... Kommer jag att bli glad för deras skull eller kommer slaget att kännas lika hårt? Kommer jag att kunna prata graviditet och umgås med alla dessa människor jag nu frenetiskt undviker? Jag läste på en blogg, en tjej som undrade om sådana känslor var ett tecken på att man inte var redo för att adoptera, men jag tror inte att det är så. Jag tänkte så själv förut. Men nu tycker jag att det är som kvinnan i adoptionsprogrammet på TV sa; att det är en sorg som finns med hela livet. Det handlar väl mer om att lära sig leva med den sorgen.

Jag vet inte riktigt...

Hinner inte...

Just nu hinner jag inte tänka. Jag skulle ta lite tid att tänka på hur jag vill göra, om jag vill gå adoptionskursen i januari bara för att vi är framme i kön nu eller hoppa av helt. Det känns så drastiskt att bara hoppa av, men jag tror inte man får stå i vilande kö.

Jag hinner inte tänka för det är så mycket hela dagarna. Har precis börjat min praktik och det är nya intryck, nya människor och en massa att lära sig. Inte hinner jag tänka på om jag vill gå adoptionskursen heller... Jag som tycker det är så skönt att få tänka och fundera... På kvällarna är jag så trött att jag inte orkar.

Så här ska vi göra

Efter många om och men och funderingar och lite tjafs har vi nog kommit fram till en detaljplan. Jag behöver en sån, annars blir jag galen.

Dec-Jan: Vi kör "naturligt" sex, utan behandling. Pausmånader från pergo.

Feb-Mars: Vi kör "hormonpreparerat" sex, med pergo i två månader.

April: Vi åker till Brasilien i två veckor och kan inte köra en sista pergokur, men i slutet av april börjar vi spraya.

Maj: IVF eller som min man kallar det; "onaturligt" sex.

Så nu ska vi spara och hoppas på mycket pengar tillbaka på skatten så vi kan köpa trepack ivf. Jag är så less på detta nu...

En plan

Nu har vi oxå en plan. Som så många andra måste jag oxå ha en plan för hur vi ska gå vidare. Både jag och min man kände idag att det är biologiska barn vi vill satsa på först och vi är beredda att satsa. Vi vill göra ivf privat tidigast i februari, men kanske i april/maj. Då har vi ju ändå gett kroppen en chans att fixa detta själv. Men så som vi mår nu så orkar vi inte hålla på och försöka hur länge som helst. Det känns bra. Om någon vecka är det dags för ÄL-sex och vi kommer att må bättre.

Idag har varit en skit-dag. Ville inte alls vara på praktiken och blev (tyvärr) inte glad åt en kompis som plussade efter ivf. Hon plussade och jag fick mens. På samma dag. Det var inte en bra dag. En del av mig är glad för hennes skull. Men det gör ju så ont i hela kroppen när det bara blöder och blöder och aldrig blir bebis för oss...

18 DPO...

8.05
Usch... nu är det min tur att bli riktigt ledsen. Jag gjorde ett test imorse som var ett fett minus. Inget annat. Jag hade börjat hoppats eftersom mensen inte kom igår, min sista bim-dag. Så nu är det bara att vänta in den lilla fula mensen.

Nu ska jag på anställningsintervju. Ett kuratorsjobb som efter studierna blir drygt halvtid. Nu första halvåret är det 12 timmar i veckan. Får se hur det blir...

17:40
Skitmensen kom. Jag vill inte vara med längre.

16 DPO - ingen mens än...

Ingen mens än. Typiskt... Varför ska kroppen få mig att hoppas. Idag har jag kännt i magen nästan hela dagen och det brukar ju alltid vara stilla dagen innan mensen kommer. Kanske kommer den senare? Jag har inte börjat hoppats på riktigt än. Lite mer hopp fick jag ju när jag har molvärken idag oxå, stilla, lite i bakgrunden. Men min kropp brukar hitta på ett nytt PMS-symtom varje månad så den kommer nog imorgon. SKIT! Imorgon ska jag vara på min praktikplats från 8:30-17:30 och det är inte kul med en grym mensvärk.

När jag gick hem idag såg jag att de hade vår bröllopstårta i tårtbitvariant på bageriet och det hade ju passat bra att jag plussade nu och köpte en sån för att fira. En stund for tanken igenom mitt huvud - gå hem, testa, gå ut och köp tårtbit. För jag är ju gravid, JU! Men så slog förnuftet in och jag gick hem och drack massa vatten. Här ska INTE testas! För mensen kommer imorgon.

14 DPO

Usch, nu börjar jag ha koll på dagarna, vilken dag efter ägglossning som jag är på idag. Vill inte ha koll. Vill vara lyckligt ovetande om vad som väntar. Idag är det alltså 14 dar sen ägglossning. Det innebär att mensen kommer absolut tidigast imorgon, men troligast på måndag eller tisdag. Den lilla mensvärken har kommit igång som vanligt. Det stora kruxet är dock att jag hade likadan "mensvärk" när jag var gravid och var helt övertygad om att mensen skulle komma, vilket den inte gjorde. Så nu kan jag, varje månad, lura mig själv till att tro att det är DEN värken jag känner. Den känns så likadan! När jag var gravid så ömmade brösten precis som annars innan BIM, bara det att de fortsatte och fortsatte och blev ömmare efter BIM än annars. Men inte innan BIM. Så jag har egentligen inga tecken att gå på, inga "det känns annorlunda" behövs för min del. Det får gärna kännas precis likadant, bara jag slipper uppehållet på en dag, då det brukar vara lugnet före stormen. Dagen efter kommer alltid mensen. jag hoppas jag har mensvärk varje dag framöver nu! Jag vill så gärna ha bebis!

Vill inte ha mens!

På allmän begäran av söta Tingeling så uppdaterar jag min blogg :-)

Jag mår bra. Så länge jag inte tänker på alla vänner som är eller snart blir gravida och har hundra små bebisar hemma redan, så mår jag bra. Jag tycker att kroppen är ovanligt symtomlös. Inte fri för jag skulle gärna ha alla symtom i världen. Jag är på DPO 11 idag, av 15-16. Imorgon brukar molvärken sätta igång för att sedan hålla i tills dagen innan mens. Då är det stilla. Fast de senaste månaderna har jag haft mol"värk" sedan mycket tidigare i cykeln. ja, ja... det är bara att vänta och se.

Idag köpte jag lite julklappar. En månad innan jul! Men mest av allt tänkte jag på vår lilla Brasilien-bebis som vi kan hämta nästa höst. OM vi blir godkända. OM vi bestämmer oss för adoption. Vi pratade om det igårkväll, jag och A. Tänk om jag blir gravid NU, då kommer jag att vara i vecka 10 när föräldrautbildningen börjar och tänk om vi då säger att vi inte vill göra den, då får jag säkert missfall. Det känns inte riktigt rätt att gå utbildningen med en vecka16-mage, som den kommer att va i slutet av utbildningen. Men jag tror faktiskt att jag slipper det problemet... tyvärr.

Nu är det alltså fem, sex dar tills mensen kommer... usch, vill inte!

Vi har oxå bestämt oss för att ta två månader uppehåll från behandling nu och fortsätta med pergo i feb-april. Det är billigare än sprutor och jag har ju egen ÄL så vi kanske struntar i det över huvud taget, men det tvivlar jag på om jag känner oss rätt. KAN vi göra något, måste vi göra det!

Skön helg!

Vi har haft en riktigt bra helg! Det började med bråk och kylig tystnad i fredags. Min man berättade om några vänner till oss som blev gravida samtidigt som vi började försöka. De ska skaffa syskon nu. Jag blev arg och upprörd och kallade de idioter. Mannen i det paret är en av min mans bästa vänner så min man blev arg och ledsen. I drygt en timme pratade vi inte med varandra. Jag skrev på min hemtenta och min man (börjar kalla honom A nu) jobbade. Efter denna dryga timme började vi prata med varann och det slutade med att vi gick och handlade godis och Ben & Jerry´s glass. Trösta oss lite med. Resten av kvällen hade vi det bra och tittade på film.

Igår fick jag frukost på sängen av min underbare man! Sen åkte vi till IKEA och köpte julgransdekorationer och sånt, för nästa helg ska vi sätta upp julgranen! Vår första julgran. Den är plast iofs men det är ändå en gran och den är väldigt fin för att vara en fejk-gran. Sen åt vi på Pizza hut och gick på bio på Heron City. Såg Casino Royal. När vi kom hem satte vi oss i soffan och gjorde popcorn (åt inga på bion) och tittade på resten av en film på TV. Mysigt var det!

Idag ska vi på kryssning med Birka Paradise och äta julbord. Vi fick kryssningen gratis och gratis är kul!

Sen ska jag skriva hemtenta igen... men det tar jag då...


Mensen vill jag inte tänka på. Den kommer om en vecka och en dag. Känner inget i magen, inga symtom... så den kommer.

Kommentarer!

Va roligt! Jag har fått kommentarer på min blogg! Jag finns alltså.

Jag funderade ett tag på vart jag ska svara er som skriver kommentarer, i min blogg, i er blogg eller som ett inlägg. Näe, det blev lite både och faktiskt.


Min stora fundering just nu är inte hur jag ska svara på inlägg. Snarare behandling eller icke-behandling. Pergo? Puregon? IVF? Vi har försökt få barn i 20 månader nu. De första 11 månaderna var mina sköldkörtel-värden för höga för att det skulle bli en graviditet. 3-4 månader efter att värdena blivit bra blev jag gravid, men fick missfall. Nu får jag pergo av min läkare, som tycker att det egentligen är onödigt men kan bättra på chanserna eftersom jag reagerar så bra på de. Jag frågade om puregon och "visst, det kan du få nästa månad om du vill". Usch! Jag vill inte bestämma själv. Jag vill att läkaren säger åt mig vad jag ska göra. Men hon hade nog sagt att vi inte behövde behandling. Så nu är jag på min tredje dos pergo. Borde man inte ha blivit gravid då om man blivit det spontant tidigare? Nja, kanske inte.

Så. Mina alternativ:
- uppehåll från behandling dec-jan, sedan två-tre mån pergo till och sedan kanske göra ivf i maj/juni
- uppehåll i dec och sedan puregon
- ivf så snart som möjligt för att slippa eländet

Ja... är det någon som har ett bra förslag? Någon som kan agera läkare åt mig? Näe, det räcker med amatörkommentarer om ni vill förstås :-)

Samtidigt går vi vidare med adoptionsprocessen. Ingen ide att förlora någon tid. I jan-feb ska vi gå föräldrautbildningen och i mars börjar vår hemutredning troligtvis. Om vi sedan väljer att skicka papper eller inte, ja, det får vi se. Tills augusti 2007 måste vi vänta iaf, pga min klantiga fortkörning för 4.5 år sen.

C-uppsatsen är klar!

Min uppsats lades fram för opposition idag. Lite nervöst men mest spännande. Oppositionen gick bra och examinatorn hade inget negativt att säga. Han tyckte att den var mycket bra, pratade en del om gatubarn eftersom han själv träffat några och dessutom varit i Brasilien. Han gick utan att ge mig ett betyg så vi undrade lite efteråt vad det skulle bli. Jag hade tänkt att gå och fråga honom då han tittar in i klassrummet och säger: "Jag kanske ska förtydliga att du får VG på uppsaten".

JIPPIE!!!!! Jag är den enda i klassen som fick VG. Det är ju helt otroligt! I över ett år har jag jobbat på denna uppsats och nu fick jag verkligen lön för mödan!

Vul dag 14, kurator och MIA - adoption

Oj oj oj... Nu har det hänt en del sen sist.

I fredags var jag på vul igen. Dag 14. Då hade äggblåsan växt till sig rejält! Den var nu 19 mm stor och slemhinnan var 11 mm tjock. "Du har reagerat idealt på behandlingen" sa min söta läkare. Det har jag ju gjort förut oxå men inget hänt, men på nåt sätt känns det bra iaf, att hon säger så. Ägglossningen var nog i fredags eller lördags tror jag. Jag hade iaf ONT då.

Idag var det dags för kuratorbesök. Jag var riktigt nervös innan och ville inte gå. Men vilken underbar kvinna hon visade sig vara. Så lugn och förtroendeingivande. Det kändes som att jag kunde sitta där hela dagen. Ta med mig henne överallt. När jag bokade tiden sa de att det var 40 minuter. Kuratorn sa en timme. Denna timme blev sedan 90 minuter och vi var inte klara då heller så jag fick en ny tid om 2.5 veckor. Det är ganska härligt att få sitta och prata om sig själv så länge, med någon som är så intresserad och ställer frågor om mig, mig och bara mig.

Det bästa var nog att få bekräftat att jag inte är konstig som tänker elaka tankar om gravida eller mammor, att det inte är konstigt att vi inte orkar träffa folk eller att vi mår dåligt just nu. Hon tyckte att jag var riktigt stark som gick till kyrkan igår och att det gick bra. Hon menade att det var ett steg mot att må bättre, att våga göra något man vill men är rädd för. Hon tyckte att jag skulle möta smärtan ibland, att träffa de personer jag inte orkar med men ha ett skydd för att klara av det, ett sätt att hantera det på. Tex gå på toaletten och gråta om det blir för jobbigt. Hon menade inte att det skulle vara lätt, men kanske bra?

Jag undrar om hon menade att jag verkligen måste träffa de jag tycker det är allra jobbigast att träffa? Hon sa att jag gjorde det bra som hittade sätt att klara av det jobbiga, att jag bad min man att inte lämna mig när vi var i kyrkan tex. Hon frågade hur jag hanterar ilskan, eller vad jag gör med den och jag vet inte. Jag skriver, men annars tänker jag mest elaka tankar eller försöker tänka på annat. Det är viktigt att känna in vad jag behöver, vad som är bra för mig, hur jag ska göra för att hantera en jobbig sak.

Jag tror hon menade att det inte finns så mycket att göra för att komma ur detta, mer än att göra som jag gjorde igår, när jag gick till kyrkan. Något jag ville men var rädd för. Och det ville jag kanske för att de inte ska glömma bort mig och för gemenskapens skull. Och att jag klarade av det gav mig styrka. DET är bra. Hon antydde att jag hade hittat en slags vila eller nåt liknande där jag mådde ganska bra. Och det gör jag ju alltid när mensen är över och vi som bäst håller på att tillverka bebis...

Ska bli skönt att gå till henne igen. Just nu när jag sitter här och skriver känns det som att jag inte blev klokare av att prata med henne, men det var väldigt bra när jag var där. Det var väl ett första samtal.


MIA - adoption
Innan jag gick till kuratorn ringde någon från MIA, Myndigheten för Internationella Adoptioner. jag hade mailat de och frågat om vi kunde ha särskilda skäl för att få göra en enskild adoption i Brasilien. Enligt vad jag skrivit så menade han att vi hade det, MEN att det var svårt. Han visste inte om någon enskild adoption gått igenom just för att de i Brasilien inte verkar veta hur de ska gå till väga. De arbetar enligt Haag-konventionen och då är reglerna ganska strikta när det gäller förfarandet. Så det kanske kan gå, kanske inte. Men det känns bra att vi FÅR.

När jag kom hem idag så låg ett brev från Rikspolisstyrelsen och väntade. Jag har visst en anmärkning i belastningsregistret, en fortkörning för 4.5 år sen. Hoppas det inte stjälper en eventuell adoption.

Jag var tvungen att fråga på AC om detta skulle kunna förhindra vår adoption. Detta svarade de: Så länge anmärkningen finns kvar i belastningsregistret så blir det svårt att kunna skicka ansökan till något land. För många länder så är det inte bara förseelsen i sig som man ser till, utan det faktum att man brutit mot sitt lands lagar. För att få veta om/hur länge anmärkningen är kvar, kontakta polisen direkt.

Usch vad nervös jag blev! Kollade genast upp polisens hemsida där det står att en anmärkning om penningbot försvinner efter fem år. Det är i aug nästa år, några månader efter att vi kommer att vara klara med hemutredning och inslamlande av papper. Puh!

Vi har iaf haft en lugn och skön helg, då vi bara slappade en hel massa. Förutom igår då vi gick till kyrkan och blev rejält trötta av all anspänning. Men det gick bra och var faktiskt trevligt att träffa folk igen.

Missfall...

Min kompis som blev gravid oplanerat fick missfall konstaterat idag. Hon plussade för exakt 13 dagar sen. Det gjorde ont i mig när hon blev gravid och det gör ont i mig nu. Jag vet hur jobbigt det är att gå igenom ett missfall. Samtidigt känner jag en lättnad. Äntligen någon som får gå igenom något som jag gjort. Det är såklart många i världen som gör det, men inte bland mina vänner. Jag önskar att hon sluppit, men nu när hon gjort det så kan vi dela den erfarenheten. Och dumma dumma jag känner mig lite lättad... kanske hinner jag bli gravid innan hon blir det igen. De ska inte försöka än på ett år, men de skyddar sig ju inte utan är "försiktiga". Hoppas jag hinner! Dumma, dumma jag.

Testing testing

Måste testa om mitt nya nick kommer upp när jag skriver ett inlägg. Bytte till mitt smeknamn från Familjeliv.

Familjerätten och adoption

Jag är lustig jag. Måste ha ett nytt inlägg för varje ny rubrik :-)

Kvinnan från familjerätten ringde i veckan och undrade om vi var aktuella som adoptionssökande. Ja, svarade jag. Och hon fortsatte glatt med att säga att deras köer inte alls var så långa längre så vi är framme för att göra hemutredning redan i januari. Vi ska gå föräldrautbildningen då så vi får vänta tills den är klar. Men hon var så positiv och glad så jag känner mig lugn inför eventuell hemutredning. Vi ska gå föräldrautbildningen i januari och februari för att vi vill adoptera någon gång. Vi får se om det blir nu.

Vul dag 12

Idag var jag på vul hos min söta läkare. Hon är söt. Det visade sig att min lilla äggblåsa bara var 10 mm, då jag de andra kurerna haft två blåsor på 20-25mm på dag 13 och 14. Iofs så var det med dubbel och enkel dos pergo. Denna gången är det ju bara en halv dos. Men slemhinnan var fin så ägglossningen skulle komma så småningom. Skönt. Då kan vi ta det lugnt nu och sexa på till helgen. Massor.

Jag frågade henne vad som händer om det inte fungerar nu. Vad nästa steg blir. Efter detta försöket är det två månader uppehåll som gäller. Sen är det tre månader pergo igen. Sprutor (puregon) var inte aktuellt för mig än eftersom jag har egen fin ÄL (pg 48 efter ÄL) och insemination var inte nödvändigt eftersom jag blivit gravid en gång. Hon är så cool och avslappnad och inger mig ett sådant lugn. Skulle kunna träffa henne ofta bara för att få det där lugnet. Det kommer att ordna sig.

Ska dit igen på fredag för nytt vul. Kanske räcker med en gång i veckan ändå... inte två. Ska till kliniken på måndag igen. Då ska jag träffa kuratorn. Läskigt. Vad ska jag säga? Jag kommer nog att må så bra den dagen att jag inte kommer på nåt av allt det svarta, fula jag känner så ofta annars.

Snart kommer min man hem och då ska vi äta pannkakor. Det var längesen!

Från början...

Vi kämpar med ofrivillig barnlöshet. Vi har i 20 månader försökt att bilda familj men ännu inte lyckats. Efter 9 månader fick jag ta några prover hos min husläkare som sedan skulle ge oss en remiss till kvinnokliniken för utredning. Det visade sig då att jag har Hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln, som sänker fertiliteten (när den är obehandlad). Jag hade redan ett år tidigare varit hos min husläkare för att jag var trött och inte mådde bra. Då ville han inte ta några prover, för "jag såg så frisk ut". Det visade sig att jag gått med sjukdomen i flera år. Arg på läkaren som inte vill ta prover tidigare. Vi kämpade på några månader till, men bestämde oss för att göra en utredning också. Fertilitetsutredning. Barnlöshetsutredning. Rädd, men samtidigt hoppfull. Kanske finns det inga fel på oss. Kanske hinner vi bli gravida innan vi börjar utredningen. Gud kanske inte tycker att vi behöver göra utredning. Han kanske gör ett under. Det blev inget under och vi börjar utredningen. Allt ser bra ut. Jag ska göra en kontraströntgen, då man spolar vätska genom äggledarna för att se att det är fri passage. När man gjort en sån är det som en "motorväg" därinne, fick vi höra. Kanske kan vi bli gravida nu. Det har hänt många, fick vi höra. Fortfarande inget mirakel. Vår läkare menar att vi borde bli gravida när vi åker till Brasilien. En avslappnande resa borde hjälpa, har många sagt. Vi ber och ber och hoppas och tror. Det blir inget mirakel i Brasilien heller. Men vi hade det bra.

När vi kommer hem gör vi färdigt utredningen. Ett av värden är lite högt och jag ska göra ett clomifentest, ett ålderstest på äggstockarna för att se om mina ägg håller på att ta slut. Men så sker ett under. I juni i år blir jag gravid. Lyckan är total. Världen är vacker och livet är underbart. Äntligen kan vi börja leva, orka träffa andra. Äntligen svarar Gud på vår bön. I Brasilien fick vi ett ord från en fd gatupojke som numera är kristen och hör Guds röst lätt. Utan att veta vad vi går igenom gav han oss 1 Mos 18, där Gud lovar Abraham och Sara att de ska få en son inom ett år. Vi fick ordet i början på maj och två månader senare är jag gravid. Gud är trots allt en god Gud! Han svarar på bön och Han håller det Han lovar! Jag är lycklig. Världens lyckligaste.

I vecka nio får jag missfall. Den sorg, smärta och ångest jag kände då går inte att beskriva med ord. Vi förlorade vårt barn. Vårt barn som skulle komma i mars. Det gör ont. Dels för att vi kämpat och längtat så efter detta lilla barn, dels för att vi nu känner oss svikna av Gud. Gud är inte längre god. Snarare ond, elak och orättvis. Han håller inte sina löften och känns nu väldigt, väldigt långt borta. Frågorna är många. Varför låter Han detta hända? Varför räddade Han inte vårt barn? Varför gav Han oss det ordet? Eller var det inte från honom? Hur ska vi nu kunna lita på Honom…?

Gråtandes träffar jag läkare som säger som ett slag i ansiktet att "missfall ska man inte vara ledsen över". Jag blir arg så jag kokar. Här sitter jag och gråter och gråter och någon iskall läkare menar att jag inte ska vara ledsen.

Jag måste göra ålderstestet på äggstockarna. Vill inte. Livrädd. Tänk om mina ägg håller på att ta slut! Det visade på bra värden.

Så, som du kanske förstår så har vi det riktigt jobbigt just nu. Men jag är evigt tacksam för min man och det stöd jag har i honom. Vi orkar inte träffa andra. Alla våra vänner har barn eller är gravida och det gör för ont. Jag har inte varit i kyrkan sen maj. Jag var där en gång på ett genrep, men började gråta så fort någon frågade hur jag mådde. Så jag tyckte inte att det var en bra ide att gå dit. Vi har värsta baby-boomen i kyrkan. Det gör ont att se att "alla andra" lyckas med det vi längtar efter så, men ständigt misslyckas med. Men det gör också ont att känna sig så sviken av Gud. Det blir mer påtagligt i kyrkan.

Jag gör nu en fertilitetsbehandling där jag äter hormontabletter som "boostar" ägglossningen och ger mig lite större chans. Jag mår ganska dåligt av dem. Mår illa, blir trött, svag, yr och får ont i huvudet. Men jag vill ha en liten bebis. Det är min högsta och enda längtan och önskan. Men det verkar ta tid…

Vi ska klara detta

Oj oj oj... många tankar har passerat mitt huvud sen jag skrev sist. Jag var riktigt nere när mensen kom igen. Ville helst ge upp och adoptera på en gång. Orkade inte kämpa mer. Men så går dagarna och nu har hoppet sakta kommit tillbaka. Vi SKA ha barn. Vi SKA kämpa för våra biologiska barn. Först. Något som fick oss att bestämma oss för det var en Öppet Hus dag på Adoptionscentrum. Det var andra barnlösa par där och mammor med sina adopterade barn. Det var föreläsningar om adoption och att vara adopterad. Inget negativt. Det var en bra dag, men riktigt tröttsam. Jag trodde innan att vi skulle gå därifrån helt övertygade om att vi ska adoptera. Men det blev tvärtom. Vi ville kämpa för att få biologiska barn. Det får ta lång tid. Jag har ju blivit gravid en gång. Det borde ju gå igen.

Så nu kör vi på. Denna månaden har jag ätit pergo halv dos och ska på vul på onsdag morgon. Sen är det två månader uppehåll som gäller och sedan pergo igen eller puregon om jag får för min lilla söta läkare. Vi får se. Jag borde ju kunna bli gravid utan hjälp, så det är ju inte livsnödvändigt!

Idag mår jag inte så bra. Har ont i halsen och är helt slut. Trist. Jag som har ägglossning snart... Men det ska nog gå :-)

Överallt blir jag påmind

På varje föreläsning denna vecka får jag höra om smärtan vid en förlossning eller hur viktig födelsen är "för man kommer alltid ihåg sin barnmorska". Alltså den som förlöste ens barn för jag kommer inte ihåg min. Och vi läser ändå en kurs om åldrande. Bara det säger ju en hel del om hur viktig del av livet det är att faktiskt få barn. Jag vill inte vara utan den upplevelsen. Jag hatar att ha gråten i halsen hela dagar. Jag är less på att inte orka träffa folk och jag vill inte längre vara rädd för hur jag ska reagera när någon ställer en dum kommentar eller frågar om inte vi ska skaffa barn. Men värst är ändå när mina vänner blir gravida. De flesta blir det utan att försöka. Som att de inte vet hur man skyddar sig. Som ett hån mot en annan som prickat in snart 20 ägglossningar. En klasskompis sa lyckligt och naivt förra hösten när hans tjej var i vecka 9 att "vi prickade in första ägglossningen". Jag kokade. Vi har prickat in otaliga ägglossningar men inte är jag gravid för det. Skit.

Visst, jag var gravid. För drygt tre månader sen var jag fortfarande gravid. men det känns som en suddig overklighet. Långt borta. Omöjligt att få igen. Sorg.

Vi vill ha barn

Här har jag tänkt skriva ner mina tankar, känslor och vad som händer under min och min mans väg till vårt barn. Jag kommer så småningom publicera mina tidigare dagboksinlägg från familjeliv.se där jag har en hemsida. Men nu vill jag ha en ny blogg där jag kan skriva ner mina känslor och tankar.

Idag var jag på vul (vaginalt ultraljud) för att kolla så att inte några cystor hade bildats sedan förra pergo-kuren. Det var andra kuren med två finfina ägg som inte blev nåt. Inte kul. Började nästan gråta hos min söta läkare men lyckades bita ihop tills jag var utanför. Frågade om ivf, om vi kunde göra det privat om vi lessnade på allt det här. "Javisst!" svarade hon. Hon som skulle säga att det inte alls kommer att behövas för ni kommer att lyckas snart. Men det sa hon inte.