Huvudet ner

I går var vi hos barnmorskan igen. Nu ligger bebisen med huvudet ner, "rörligt ruckbart", eller vad hon nu kallade det. Inte fixerat men heller inte helt löst. Nu undrar jag om inte bebisen flyttat på sig igen, hickan känns högra upp. Jag kanske får ligga med kudde under rumpan igen.

Sf-mått 31 (vecka 32+4).

Vi var på profylax-kurs idag och läraren var jättebra. Det var tre gravida, min man, en kvinnas mamma och en av gravidisarna var ensam (hennes man ville inte följa med...). Det känns bra, min man är mer peppad än vad jag är. Jag tänkte för mycket och fokuserade så att jag inte lyckades med min passiva andning Men nu ska vi öva så vi (jag) lär oss. Det känns ändå bra och jag ser fram emot förlossningen!

Blodtrycksfall...

Jag var med om en otäck händelse imorse... När jag kom till pendelstationen så var jag illamående, som vanligt, så jag gick ut för frisk luft brukar ju hjälpa. Men jag blev bara mer yr och vimmelkantig så jag satte mig på en bänk. Då började jag känna mig väldigt svimfärdig, men tåget kom och jag skulle ju på tåget! När jag väl kommit på tåget så flimmrar det för ögonen, mer och mer så jag kan knappt se nåt alls. Försöker snabbt hitta en plats att sitta på och tar av mig jackan för jag svettas som en gris! Blir mer och mer illamående, yr, ser knappt för allt flimmer för ögonen och har svårt att andas. Tror att jag ska svimma och vill be om hjälp men mannen mittemot ser inte så sammarbetsvillig ut... så jag härdar ut ett tag till. Tänkte gå av på nästa station, men då släpper det värsta och jag börjar må bättre.
Usch... det var riktigt otäckt men det var nog ett vanligt blodtrycksfall.

Fick lite tips av mina kollegor när jag kom till jobbet och de tyckte att jag kanske ska börja senare på dagen så att kroppen hinner vakna till innan jag går ut på morgonen, eller ta längre tid att gå till pendeln. Mitt favoritförlsag var att min man skulle följa mig till pendeln :-) Men det blir nog svårt...

Nästa gång blir det förlossningen

Det lät riktigt dramatiskt, men idag när jag berättade för barnmorskan om huggen i magen så sa hon att nästa gång ska jag inte vänta så länge som en timme utan ringa in till förlossningen och höra vad de säger, ifall jag ska åka in och få något som gör att värkarna stannar av. Jag vet ju inte ens om det var värkar. Men under dagen som varit innan jobbade jag väldigt mycket fysiskt så det kan ju ha varit det som satte igång huggen...

Allt såg bra ut hos barnmorskan. Bebisen ligger visst med huvudet upp och rumpan ner och ryggen längs höger sida av min mage. När jag tänker på det blir jag alldeles varm! Barnmorskan gav mig en liten hemläxa - att ligga 15 minuter med en kudde under rumpan så att bebisen kunde få för sig att vända sig. Jag som trodde att sånt bara var skrock, men jag ska göra ett försök. Ska också börja ta en tablett järn varannan dag. Hoppas min mage klarar av det. Vill verkligen inte bli förstoppad!

Mina värden:
Socker - 4,3
Järn - 117
Bt - 90/50
Sf - 29 (vecka 30+0)
Hjärtljud - 144

Hugg i magen och brist på vila

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar. Ska vara där i fyra dagar och bara ta det lugnt. Och sy spjälskydd. Ska bli så kul! Och skönt med vila. Att bli lite ompysslad. Och så får bebisen träffa mormor och morfar :-)

Inatt vaknade jag plötsligt av hugg i nedre delen av magen eller ljumsken. Blev lite orolig eftersom jag inte vill att något ska hända när min man är borta. Det högg till några gånger och så försvann det. Men bara för att komma tillbaka igen. Till slut somnade jag, men hela dagen har magen dragit ihop sig och gjort ont. Lite jobbigt, men jag tror att det beror på att jag bar tungt igår och var för aktiv. Skulle ha vilat. Det ska jag göra nu i alla fall. I fyra dagar!

Oro över min systers eventuella graviditet

Min syster är bra.

Under dagarna som gått sedan jag började oroa mig för att min syster skulle vara gravid så har jag börjat tänka lite annorlunda. Tack och lov. OM min syster skulle varit gravid så har det egentligen inget med mig och min man att göra. Att de skulle lyckas utan att ens försöka är en helt annan sak än att jag och min man har haft svårt att bli gravid. Och framför allt, det påverkar inte miraklet som växer i min mage. Vår bebis är och kommer att vara den mest fantastiska för oss.

Jag har funderat på vad jag skulle säga om hon var gravid. Passar ett "Grattis" när någon inte ens försökt? Och när jag tänker efter så kan man faktiskt gratulera till det nya liv som växer i en kvinnas mage. Planerat eller inte. Det ÄR ett liv.

Nu är inte min syster gravid. Hon har tagit ett test och det var negativt. Hon tyckte det var skönt för de är inte redo än. Jag är väl inte heller redo för att hon skulle vara gravid, men jag tror att jag närmar mig.

Magen vecka 29

Ifall nån vill se min mage. Här är den i vecka 29 (28+0).

JAAAA!

Jag fick förlängd sjukskrivning idag! Fram till 23 december, sen ska jag ta ut två dar kompledigt och sen är det tre veckor kvar till beräknad förlossning! Wow! Tiden går fort och nu får jag chans att njuta av resten av graviditeten oxå.

Underbart!

Trött trött trött

Jag är extremt trött. Varför vet jag inte. Jag menar, att jag är trött just idag. Om det nu bara är just idag...

Imorse hade jag ett möte på en skola på morgonen så jag gick direkt dit. När jag gick tillbaka till kontoret började magen/livmodern göra ont och väl på kontoret gjorde det riktigt ont. Det kom i stötar och kändes ungefär som läkaren sa att sammandragningar gör, så det kanske var det. Efter en timme på kontoret lugnade det ner sig och jag kunde fokusera lite mer på jobbet. Lite otäckt var det.


Imorgon ska jag träffa läkaren och få veta om mina sköldkörtelprover är bra och prata om sjukskrivningen. Jag orkar INTE jobba heltid! Särskilt inte med de där sammandragningarna. Fast tröttheten är nog värst ändå. Hoppas han kan hitta en bra anledning, för trötthet är ju ingen sjukdom...

Nervös.

Foglossning...

Idag när jag var på väg till min vän skar det plötsligt till i rumpan. Igen. Och jag var tvungen att sakta ner och ta korta korta steg. Typiskt. Foglossningen har ju knappt kännts av sen förra "knivhugget". Tills nu. Men jag tror att det kommer att vara bättre efter en natts vila. Det är dessutom värt att ha lite foglossning om mitt bäcken mjukas upp inför förlossningen.

Lill*n i magen är livlig nu. Jag kan känna en kroppsdel sticka ut, eller bukta ut, ungefär som en rumpa eller en rygg och så känner jag och trycker lite tillbaka och då försvinner den. Det är helt enormt! Min bebis ligger i min mage. Min. Coolt!

Min man åkte i söndags. Det är tomt och ensamt men ändå ganska ok. Jag vet att han har det bra och att han snart kommer tillbaka. Längtar och saknar gör jag ju hela dagarna ändå.

Hormonrand!

Jag har en hormonrand på magen. Upptäckte den för några dar sen. Den syns mest under navlen men börjar synas mer och mer ovanför oxå. Känns mysigt!

Nu har min man åkt bort. Långt bort i 12 dagar. Jag försöker tänka på att han kommer att uppleva mycket och ha en fantastisk tid men jag kommer självklart att sakna honom jättemycket. Särskilt nu när vi har en bebis i magen.

Here we go again

Jag och maken hade en härlig ledig dag tillsammans igår! Vi åt en mysig frukost med latte hemköpt från stans godaste latteställe - 2 kvarter hemmifrån. Sen gick vi på stan och så kom min mamma och vi gick ut och åt tillsammans med henne och min syster och hennes man. Jättemysigt! På söndagmorgon åker ju min man bort i två veckor så vi ska fylla på och vara med varandra imorgon oxå.


Jag kan dock fortfarande ha svårt för folk som blir gravida lätt eller oplanerat. Min syster svimmade för en vecka sen, och har sen dess mått illa, varit extremt trött och hungrig och kännt sig yr. Alla värden har varit bra... Mamma hade frågat om hon var gravid, men det visste hon inte om hon var... Jag vet att jag inte skulle tycka att det var så roligt just nu... men kanske när den första chocken lagt sig. Egentligen skulle det ju vara roligt om vi fick barn nära i tid, men samtidigt så minns jag så väl hur svårt vi haft det... Dels vill jag vara ensam om att få ha mage och få en liten bebis. I alla fall tills bebisen kommit. Sen tror jag att det skulle kännas som ett hån mot oss som kämpat så, om de bara går och blir gravida trots att de skyddar sig. Nej, ska försöka att inte tänka så mycket på det idag.

Halsbränna!

Japp. Nu har jag fått halsbränna. Eller inte nu. Den kom igår. Jag och maken åt lunch kl 13. Efter lunchen gick vi på ett (faktiskt) givande info-möte på Försäkringskassan (om föräldrapenning) och sedan strosade vi lugnt hemåt genom stan. på vägen hem köpte vi en brownie på 7-11. Har aldrig provat de men blev tipsad av en tjej på FL. Efter tre tuggor hade jag en hemsk halsbränna så vi svängde in på apoteket och köpte Gaviscon. När jag strax därefter läser bipacksedeln så ska man visst inte äta Gaviscon om man äter medicin mot sköldkörtelrubbning, vilket jag gör. Suck. Det var bara att kila till apoteket idag igen. Och det visade sig att det går visst bra, bara det går två timmar mellan levaxin-intag och Gaviscon-intag. Skönt! Men halsbrännan var inte att leka med. Sura uppstötningar har jag haft, men aldrig i hela mitt liv en sådan halsbränna. Idag har jag gjort mitt bästa att äta små portioner ofta så jag ska slippa den. Vet inte om de små portionerna var lösningen men jag har inte haft nån halsbränna alls idag. Så skönt!

Och lilla underbara bebisen i magen har träffat blivande moster på en härlig lunch och varit extremt vaken och aktiv i magen idag. Hur underbart som helst!

Underlig dröm nr 2

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde först att min bebis gjorde sånna där avtryck av en hand eller en fot innifrån livmodern som syntes utanpå magen, sen kunde min man ta tag i foten och känna på den, fast den var kvar i livmodern. Inget konstigt med det egentligen. Men sen började det knäppa. Vår bebis längtade så efter oss så h*n började titta ut ur livmodern, med ansiktet och överkroppen. Jag och min man hade ju aldrig hört talas om nåt sånt tidigare så vi sa åt bebisen efter ett tag att det nog inte var bra att göra så :-D Men det var mysigt att få va lite med bebisen ;-)


Annars njuter jag faktiskt av att vara sjukskriven. Jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag var tvungen att jobba heltid för jag är hur trött som helst efter en 5-timmars dag. Jag mår ofta illa på morgonen också. Idag var jag tvungen att ta med ett kex och rusa till sängen för att lägga mig ner och äta kexet. Efter ca 10 minuter så mådde jag bra igen och kunde fortsätta morgonbestyren. Sen på pendeltåget är jag ofta väldigt varm och har svårt att få luft. Det känns som att jag borde börja gå långsammare för nu är jag så väldigt andfådd när jag kommer fram...

BM-besök

En snabb rapport från besöket hos branmorskan idag:

Vår barnmorska var sjuk så vi fick träffa verksamhetschefen istället. Hon var oxå trevlig men det är ju inte samma sak att träffa en ny barnmorska mitt i gravidieten. Hon mätte och kollade blodtryck i alla fall.

Blodtryck - 110/60
SF-mått - 26 cm (vecka 26+1)
Hjärtljud - 147

Jag var lite orolig innan, inte orolig egentligen, men lite undrande om min mage skulle vara för liten men den låg visst över medel så det känns bra. Den får gärna ligga kvar där och inte bli för stor. Har börjat få ont i ryggen och foglossningen härjar mer och mer.

Syskon

Det är egentligen helknäppt. Men jag tänker på det ändå.


Att försöka få syskon.


Jag blir rädd, trött och orolig. Orolig att vi återigen ska falla in i sorgen, väntan, isoleringen när vi märker att det är svårt att få ett syskon också. Vi pratar ibland, jag och min man, om syskon. Att vi vill börja försöka igen ganska snart eftersom vi vet att det kan ta några år. Vi säger också att det kan ju gå fort, att jag kan bli gravid igen så att det kanske är ett och ett halvt år mellan barnen. Jag har ju blivit gravid spontant... men när vi tänker så blir jag rädd. Rädd att hoppas och tro att jag på nåt sätt skulle vara som andra. De där andra som bara bestämmer sig så blir det ett barn.

Vårt IVF känns så långt borta att jag ofta tror att jag är som en av de. Men det är jag inte. Vad jag vet i alla fall.

Men egentligen vill jag helst inte tänka på syskon alls utan på barnet i min mage. Det är ju det största som kunde hända och det hände! Det är min stora glädjekälla just nu.

Men ändå... när jag hör om vänner som har en knappt ettåring som ska ha barn snart igen så blir jag inte glad. Jag blir påmind om vår sorg, över vad vi inte kan och inte kan förvänta oss. Och ibland blir jag arg för att jag tänker så. Ibland känns dock känslorna igen och de känns bekanta och "hemma". Jag har levt med de under några år. De har varit en del av mig och försvinner inte hur lätt som helst.

Ledig tisdag

Idag är jag ledig. En vanlig tisdag. Denna vecka har jag valt att lägga sjukskrivningen på två hela dagar ledigt och jobba tre kortare dagar. Det är svårt att inte stanna länge på jobbet när jag är där men jag gör mitt bästa. Idag känns det i alla fall helt underbart att få vara hemma och ta det lugnt och njuta. Jag är gravid och bebisen i min mage sparkar och sparkar hela dagarna.

H*n är helt otrolig på att kicka både mig och pappa. Igårkväll låg vi i sängen och vilade och min man hade handen på min mage, tryckte till lite och så kom en spark. Min man gjorde likadant igen och igen och igen och varje gång så svarade bebisen med en spark. Det är ljuvligt underbart!

Lill*n i magen har även haft hicka några gånger. Lilla söta krabat!


Idag ska jag ta det lugnt, vila och pyssla med lite gamla foton. Kanske scrapbooka lite oxå. Albumet till bebisen vill jag börja lite smått med.

Vecka 27 (26+0) idag!

Oväntad sjukskrivning

Jag är en dålig bloggare. Men jag har varit så trött, så trött att jag inte orkar göra nånting på kvällarna. Eller i alla fall inte producera något vettigt. Som ett blogginlägg.

Nu har jag faktiskt blivit sjukskriven 50% i 5 veckor till att börja med. Känns som en befrielse! Det var verkligen otippat eftersom jag gick på ett vanligt besök hos min husläkare för att kolla upp sköldkörteln, som jag gör var 4-6:e vecka. Han frågade hur jag mådde och jag hävde ur mig allt, extrem trötthet, illamående, sammandragningar, foglossning. Ja, jag har faktiskt lite av allt det där, men det är tröttheten som är värst och kanske helt förstålig, jag är ju gravid. Men det ska bli skönt att kanske orka lite mer här hemma. Kanske orka träffa vänner och hinna njuta av graviditeten. Det är ju bara 14,5 veckor kvar!

Jag fick tvillingar inatt

Imorse när jag vaknade var jag alldeles varm i kroppen. Jag hade nämligen fått tvillingar under natten. Ingen hade talat om för oss att vi skulle få tvillingar, det var bara en bebis vi visste om. Vi vet ju könet så nu kom två av samma sort ut. Jag minns inte förlossningen utan bara att vi hade två bebisar, den ena var 30 cm lång och den andra mycket större och redan efter nån timme var den stora stor som en treåring. Jag tyckte det var lite trist att de var så stora så snabbt, jag ville ju ha en liten bebis.

När vi precis fått det andra barnet undrade min man om vi skulle ta bort en av de eftersom vi bara hade tänkt oss en, men barnmorskan sa, som tur är, att det gör man bara innan förlossningen. Inte efter. Jag tyckte det var skönt för nu slapp jag fundera på syskonförsök.

Den minsta bebisen började prata fort. Och det första h*n sa var "godis!" varpå jag blev lite besviken. Inte ska de lära sig säga godis redan första dan, det är ju mamma och pappa de ska säga så jag ljudade tydligt och på andra försöket sa vår lilla bebis både mamma och pappa felfritt. Mycket duktig för att vara en dag gammal.

Efter ett tag på våra bebisars första dag kom jag på att vi glömt amma, vi glömde att lägga de vid bröstet efter förlossningen så för att de skulle bli lite sugna på bröstmjölk hällde vi lite yoghurt och musli på mina nakna bröst och vips så började den lilla bebisen suga på bröstet. Det kändes ingenting.

Senare samma dag satt båda "bebisarna" i en vanlig personbil och låtsades köra bil, stora som fyraåringar.

Precis innan jag vaknade på morgonen insåg jag att jag bara var i vecka 25 och att barnen föddes 15 veckor för tidigt. Det gick inte riktigt ihop men man brukar ju föda för tidigt med tvillingar, det var bara det att ingen sagt att vi väntade tvillingar.

Nu börjar väl de konstiga drömmarnas tid.

Kniv i rumpan

Igår när jag gick till jobbet kändes det plötsligt som ett hugg i rump-benet. Det gjorde ONT! Och jag var tvungen att gå sakta sakta med små små steg. Under dagen hade jag lite ont i bäckenet och insåg att jag nu också fått pröva på foglossning. Jag pratade med min barnmorska idag och hon gav mig några tips...

* inte ha benen i kors
* gå med små steg
* inte gå långt eller snabbt
* köpa ett stödbälte
* gå till en sjukgymnast (ska få tips på sådana av henne)

Men det känns bra mycket bättre att ha foglossning än sammandragningar!

Livlig krabat

Besöket hos barnmorskan idag gick väldigt bra.

Jag måste lyssna på min kropp och OM det blir värre med sammandragningar så ska jag boka tid hos läkaren för att prata sjukskrivning. Men annars ska jag ta det lugnt, vila mycket och inte gå så långt.

Mitt blodtryck fortsätter vara lågt. Idag lite högre än annars 110/60. Järn och socker var bara bra. Järnet var 122 och socker 5.3. Behövs inga järntabletter för min del och jag är i vecka 24! Jag måste äta riktigt bra mat :-)

Jag får ofta hjärtklappning och svackor då jag nästan, men inte riktigt, svimmar. Det beror troligtvis på mitt låga blodtryck (tidigare 100/50) och den ökade pressen från bebisen.

Och bebisen var livlig idag. Barnmorskan hade svårt att lyssna en längre stund på hjärtljuden för h*n levde om så därinne. Jag hade återigen svårt att inte fnissa och skratta för mig själv, vilket även barnmorskan gjorde, åt min livliga krabat!

Underbara bebis!