Sista dagen

Idag är sista dagen på semestern. Jag och min man har haft tre väldigt sköna veckor. Det blev ingen utlandseresa men en ny soffa istället. Trots tre lugna, avkopplande veckor känner jag mig inte riktigt utvilad. Eller inte riktigt färdig med att vara ledig. Ibland kan jag känna att det är skönt när hösten kommer men nu är det fortfarande sommar och då ska man väl inte sitta inne på sitt kontor. Ja, ja... i oktober tar vi en veckas semester och åker kanske utomlands om vi hittar nåt prisvärt (= billigt). Sen är det bara drygt två månader till föräldraledighet. Gissa om jag längtar!

Jag är i vecka 15 nu (14+5) och jag tror illamåendet börjar lägga sig. Det är fortfarande en massa mat jag inte tål lukten eller smaken av. Fick besked under semestern att jag hade urinvägsinfektion så jag fick knapra nån medicin i en vecka. Hoppas den är borta nu men ska be att få kolla igen. Just nu längtar jag mest till UL den 23 augusti. Ska bli spännande men är samtidigt lite läskigt. Tänk om den inte lever. Tänk om det är något fel. Men jag tror ändå att det är bra och så är jag väldigt nyfiken på om det är en pojke eller flicka.

Att berätta för chefen och inskrivning

Jag sitter här, 6:30 på morgonen på min första semesterdag. HUNGRIG! La mig 20:30 går efter att ha mått illa och varit supertrött hela dagen och tillbringat halva i sängen. Konstigt att illamåendet kommer tillbaka. Jag trodde annars att det skulle ha gett sig nu...


Hela denna sista veckan har jag vart nervös. Inte hela, för jag berättade för chefen redan på onsdagen. Till saken hör att jag bara har jobbat på mitt jobb halvtid 7 maj-10 juni och heltid sen 11 juni. Jag var gravid redan när jag började men visste ju inte om det själv. Det var bara 4:e ruvardagen. Min chef är lite speciell och jag har inte vetat hur hon ska ta att jag är gravid. Redan.

Jag satt i hennes rum och pratade om andra ärenden i onsdags och tänkte att det är ju lika bra att passa på. Hjärtat bultar och jag säger det; "Och en sak till, jag är gravid". Hon vet nog inte hur hon ska reagera och säger saker som "Men ni är ju unga...", "Grattis borde jag ju säga". Jag hade planerat att berätta att det inte har vart så lätt för oss och när jag nu tänker på det så börjar jag gråta. Chefen hoppas att det är glädjetårar. Jag vet inte varför jag gråter. Men så berättar jag att det har tagit ett tag för oss att bli gravida och att jag fick missfall för ett år sen. Då går chefen upp och kramar mig och berättar att hon hade många missfall innan de fick barn och säger att "nu måste du ta det lugnt och inte stressa, inte bära tungt" och ger mig massa råd. Och det är skönt att hon säger det för då behöver jag inte stressa på jobbet.

Senare samma dag sa hon åt mig att gå hem, trots att jag inte jobbat mina 8 timmar. Så nu vet min chef, mina kollegor får veta när jag kommer tillbaka från semestern. Då är jag i vecka 16!


I torsdags var vi på inskrivning och träffade vår barnmorska för första gången. Det var KUL men väldigt, väldigt overkligt. Hon tog järn (135) och socker (4,3) och mätte blodtryck (100/50). Allt var bra. Hon var jättegullig och trevlig! I slutet av besöket frågade hon vart vi ville föda. "Vadå föda?" tänkte jag. "Vem ska föda?". Att det blir en bebis av det här är fortfarande svårt att tro, trots att jag mår dåligt och är supertrött. Jag längtar tills vi kan känna sparkar så att man VET att den finns där. Vår barnmorska lyssnade inte på hjärtat så här tidigt (vecka 11+2). Hon sa att det var svårt att höra och onödigt att stressa upp de blivande föräldrarna. Jag blev glad, för jag vill verkligen inte bli uppstressad.


Nu ska jag försöka sova lite till...

Vecka 11 (10+2)

Och jag är trött. Det händer inte mycket så jag bloggar inte mycket nu. Jag jobbar hela dagarna och stupar i säng när jag kommer hem. Orkar knappt äta. Till helgen blir det att köpa ett par mammabyxor som inte är sommarbyxor. De jag köpte härom veckan har varit för kalla att ha än så länge. Magen är svullen som bara den!

Idag när jag låg och vilade med fötterna på två kuddar så började det dra i tårna och hålfoten och det gjorde så ont! "Sendrag á la gravid" sa min man och log. Han blir lycklig för varje symtom, illamående dagar och nätter, trötthet och ömma bröst. Han gillar dessutom de nya större brösten, men är snabb med att tillägga att de är lika vackra när jag inte är gravid. Själv tycker jag att jag har små bröst i vanliga fall och njuter av att de växer lite.

På torsdag nästa vecka ska vi på inskrivning. Det känns bra och kul även om jag vet att det kanske inte ger så mycket. Det känns skönt att vara inne i systemet i alla fall.

Vecka 10 (9+1)

Jag har gått in i vecka 10 nu (bilden är 3 dagar gammal). Det hann jag inte förra gången... Och "Mammapraktikan" säger att risken avtar avsevärt från och med vecka 10+0, det är nästa vecka redan!

Annars händer det inte så mycket. Jag mår lite illa om dagarna och mycket om kvällarna. Jag är trött och hungrig som bara den. Brösten ömmar lite men växer mer och det moler lite i magen ibland. Jag är känslig för lukter oxå, de mesta starka lukterna men helst matos och cigarettrök. Ofta på kvällarna känner jag mig sjuk, krasslig och hängig. Men det tar jag gärna för då känns det som att bebisen mår bra. Och det är huvudsaken.

Jag trodde dock att jag skulle vara lyckligare över att jag är gravid och basunera ut till hela världen, men det vill jag inte. Jag vill hålla hemligt. Lite till. Inte berätta i vecka 13, kanske i vecka 15 eller 16. Det känns fånigt med allt ståhej som blir kring en gravid och jag vet inte om jag vill vara utsatt för det...

Mammakläder

Igår kom mina föräldrar och lillebror och sov över en natt, de skulle vidare på bröllop men det var mysigt att ha de här och de fick se vul-bilden. Idag gick vi på Västermalmsgallerian och jag köpte faktiskt ett par mammabyxor! Ett par sommarbyxor som var jättesköna! Egentligen är det ju väldigt tidigt (vecka 9) men jag är så svullen att jag inte kan ha mina vanliga och de här var en dröm att dra på sig! Och trots att min man konstaterade att jag nog gått upp lite i vikt (om ben och rumpa) så fick jag på mig en strl 34 :-) Gissa om jag känner mig bra nu! Förutom illamåendet... men det är jag tacksam för!

Nu ska vi handla lite mat. Jag tycker det är så svårt för det mesta smakar illa eller för mycket. Kokt potatis och fiskbullar är allra bäst... och det blir ju lite trist i längden...

Äntligen!

Jag har haft en bra vecka. I lördags tog jag examen från min 4:a åriga utbildning och hade fest hemma för 30 av mina nära och kära. Det var en underbar dag. I söndags tog min familj med mig på båtutflykt med picknick och jag njöt. Efter den underbara helgen bestämde jag mig för att inte tynga ner mig med att sitta massa timmar på FL och läsa sorgsna historier om folk som inte sett foster, bara hinnsäck och sedan fått missfall. Jag ville njuta av mitt lyckliga tillstånd som jag dels fått tack vare FL, då jag läst glada historier.

Dessutom slog tröttheten och illamåendet till så varje kväll har jag lagt mig efter middagen runt 18:30. Blytung och med en sjösjuk känsla i magen. Brösten slutade ömma någon gång i helgen, de är mest spända och ömmar när jag har bh på mig, vilket gjorde mig nervös, men det kraftiga illamåendet fick mig att hoppas.

Den senaste veckan har jag varit illamående hela dagarna och mest efter att jag ätit. jag är inte sugen på någon mat, men hungrig blir jag ju. Och när jag äter vill jag bara ha mild mat som kokt potatis och fiskbullar. Matos tål jag inte...

Men nu till dagens VUL. Jag var nervös innan. Så nervös att jag ville gråta. Läkaren hälsade på oss med ett glatt leende och bad mig sätta mig i stolen. Som tur är så följde min man med och lugnade mig. Med van hand stoppade hon in staven och hittar hinnsäcken på en gång. Jag var livrädd att den skulle vara tom, men det fanns en liten bebis där! Och den rörde på sig hela tiden! Hon tittade och tittade och jag såg inget hjärta. Livrädd att det inte slog. Så jag frågade om det fanns nåt hjärta varpå läkaren svarade "Vill du se hjärtat?" som att det inte var det jag var där för... Hon visade vart det var och det slog så fint. Det var helt otroligt. Vår bebis är ca 15,5 mm nu, ungefär som i v. 7+6. Enligt ÄP (2+0) är jag i v.8+2 och ET (2+0) är jag i v.8+0 så det stämmer ganska bra. Bättre än förra gången. jag tror vår krabat har växt till sig lite!!

Är väldigt lycklig nu och börjar tro att jag faktiskt är gravid nu.

Hjärtflimmer!

Läkarbesöket igår blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag var beredd att få se ett hjärta tydligt tickande, men när läkaren stoppar in staven och ska hitta bebisen tar bara det någon sekund och jag hinner bli livrädd att det inte finns något där. Sedan tittar han och mäter. Det ser fint ut, det ligger där det ska och enligt hans uträkning som han gjorde innan ultraljudet är jag i v.6+några dagar och enligt VUL i v.6+2. Det är svårt att mäta när pyret är så litet och kanske ligger snett. Något tydligt hjärta får vi inte se men ett flimmer som troligtvis är hjärtaktivitet ser vi tydligt på skärmen. Det känns bra i alla fall.

Fick ångest efteråt för jag ville att läkaren skulle säga att det såg bara bra ut och att hjärtat ticakde som det skulle, men vår lille vän är tydligen för liten för det. Och det gör inget, bara vi får behålla honom. Han lever där inne och han växer. Det är huvudsaken!

Nu blir det en evig väntan till nästa vecka då jag ska göra VUL på torsdag den 14 juni.

Läkarbesök hos sköldkörtel-doktorn

Imorse var jag på läkarbesök hos min husläkare som följer upp min underfunktion i sköldkörteln. Jag tog proverna i fredags förra veckan, då var jag bara i vecka 5+3! Och TSH hade stigit till 5.3. Tidigare har det legat på 0.4 så nog är jag gravid alltid! Kroppen behöver mer energi! Förra gången jag var gravid steg TSH bara till 1.79 vid ungefär samma tidpunkt. Så nu ska jag höja dosen till 125 mikrogram. Skönt!

Läkaren mätte mitt blodtryck oxå som var 120/60 och det var bra. Själv har jag ju ingen direkt aning.

TSH 5.3
T4 11
T3 4.2

Idag är jag i vecka 6+3. Närmare till vecka 8 än början på vecka 7 nu.

Vecka 6+0

Idag gick jag in i vecka 7. Förra graviditeten fick jag missfall om exakt två veckor. Jag VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE få missfall igen! Låt mig slippa! Snälla, snälla!

Om exakt en vecka ska jag på ultraljud och jag har redan börjat bli nervös. Men min man uppmuntrar mig och tror att det kommer att gå vägen denna gången. Jag hoppas han har rätt!

100 inlägg

Detta är mitt hundrade inlägg i denna blogg. Och nu är jag gravid. Det visste jag inte när jag började blogga i november förra året. Tror jag att det var. Känns längesen!


Nu är det söndagkväll. Igen. Helgen har gått alldeles för fort och jag vill vara med min man och njuta av det fina vädret i många långa dagar till. Men nu är det dags att arbeta, jobba och gå i skolan. Dags att vara trött och illamående på jobbet. Inte orka något på kvällarna. Fast det gör jag ju inte på helgen heller.

Usch vad jag klagar... det jag menar är att jag har haft en alldeles underbar helg med min man och jag vill inte att den tar slut. Både jag och min man blir lite sentimentala när det blir söndagkväll och livet "tar slut". Förut när jag inte hade ett liv brydde jag mig inte så mycket. Jag ville bara att dagarna skulle gå. Det vill jag nu oxå, men jag vill gärna njuta under tiden. Ska göra mitt bästa för att ha det trevligt i veckan för veckan efter denna så ska vi på ultraljud. DET är läskigt och skrämmande. Jag VILL se ett hjärta som tickar! Jag vill se en levande bebis! Låt det vara så!

Vecka 5+5 idag. Varje dag utan blod känns som en seger.

Vecka 5+2

Tiden går sakta. Väldigt sakta.

Idag har jag inte kännt lika mycket i magen, inte varit illamående men haft ömma bröst och är TRÖTT! Så jag har bestämt mig för att tänka att symtomen kommer och går. Det spelar inte så stor roll vad jag känner för jag ÄR gravid.

Precis som Mina har jag också delmål.

Det första är den 5 juni. Då ska jag på VUL för att förhoppningsvis se ett tickande hjärta. Det känns otroligt att jag skulle kunna göra det. Den enda erfarenheten jag har av VUL är en tom livmoder...

Det andra delmålet är att komma förbi vecka 8+0 då jag fick missfall förra gången. Ibland känns det som att jag undrar lite hur långt det kommer att gå denna gången, som att jag förväntar mig att det kanske stannar av... men samtidigt inte. Ibland, när jag vågar, föreställer jag mig en bebis. Men det känns farligt och stort.

Det tredje delmålet är att få komma på inskrivningen 5 juli. Den hann jag inte gå på förra gången jag var gravid och även om andra sagt att det är ganska tråkigt har jag verkligen sett fram emot det!

Bättre idag

Efter att ha fått gråta ut både hos min man och min mamma så mår jag bättre. Jag har också insett att symtomen jag har INTE beror på att mensen ska komma vilken sekund som helst. Även om det känns så. Det är väldigt väldigt svårt att helt plötsligt förknippa sånna liknande känslor med att det finns ett liv i magen när det annars alltid betytt att det är dött och bara att förvänta sig blod. Men nu är det ett LIV! Och idag kan jag nog vara glad. Jag ska ta en dag i taget och njuta av idag.

Uppdämda känslor

Tack tingeling och salvia för era kommentarer!

Jag ringde till kliniken idag och berättade att jag plussat och den underbara sköterskan frågade hur jag mådde. Jag började gråta och kunde inte prata på ett tag... jag tror salvia har rätt, att jag släpper fram jobbiga känslor nu som jag inte orkat känna förut. Tidigare tänkte jag att bara jag blir gravid så löser det sig, men nu är jag där och det har inte löst sig. Jag går i min bubbla av oro och orkar inte se annat. Jag som ville leva livet! Vara glad, bekymmersfri. Fast då ska man nog ge upp det här med barn...

Sköterskan sa oxå att det nu är ungefär 10% chans att få missfall, det är alltså 90% som inte får det. Då borde jag väl kunna få höra till den stora majoriteten denna gången!

Det moler i magen, brösten ömmar, flytningar har jag, trött som stryk... så nog har jag symtom. Fast jag är bara i vecka 4+4, eller 4+6 idag. Enligt min uträkning går jag in i vecka 6 imorgon. Långa dagar och långa veckor ligger framför mig nu. Snart kommer min man hem och vi ska göra potatismos och falukorv. Jag har dille på korv.

Livrädd

Skit. Jag vill ju njuta av att vara gravid. Men jag är livrädd. Jag vill inte ha ett missfall till! Men jag är rädd och tolkar alla symtom eller icke-symtom som tecken på att mensen kommer snart. Dumma dumma jag och stackars min man. Han är ju glad och vill glädjas. Jag VILL OXÅ! Varför kan jag då inte...?!

Jag ska göra mitt bästa att vara glad för det hjälper ju ingen att jag oroar mig!

GRAVID

Jag testade precis. Hade inte kissat på 4 timmar, 4 nervpirriga timmar. Så var det dags. Jag ville helst slippa men var tvungen, ville får det gjort, få veta. Handen skakade när jag höll stickan i urinet, men plusset kom snabbt och det var tydligt! Så nu är jag gravid!

Jag är GRAVID! Igen! Åh, jag är så glad så jag skakar! Måtte det bara hålla till en liten bebis nu!

Ruvardag 14 och testet

Dumma, dumma jag... Jag gick upp 5:30 imorse för att testa. Orkade inte vänta längre. Så fort jag stoppat ner stickan i urinet så inser jag att jag inte vill veta än, jag vill ha hopp fortfarande. Men jag fortsätter, låter stickan vara i urinet 3 sek och lägger det på en plan yta... Inget streck, bara ett kontrollstreck. Som vanligt. Jag blir arg på mig själv som fick för mig att testa. Nu är det roliga slut...

Jag tar med mig testet in till sängen och lägger mig hos min man, vi kramas och gråter och så får jag för mig att titta på testet som jag hunnit slänga i min ilska. Nu visar det positivt. Två streck. Inte starkt men det syns! 20 minuter efter att jag stoppade ner det i kisset. 15 minuter för sent. Man ska inte bry sig om sånt, men jag vet inte NÄR det kom. Den kan ha kommit fram inom tidesramen för att gällas för ett positivt test.

Så nu är jag ett nervvrak, jag är så nervös, spänd och trött!

Min systers förlovning som jag skrev om tidigare har nu blivit bröllopsplaner... om ca 3 månader. Jag har väldigt svårt för det just nu. Jag hoppas det är behandlingen för jag vill kunna glädja mig fullt ut och visa det för henne. Nu sårar vi bara varandra med min smärta och hennes oförståelse. Så vill jag inte ha det.

Ruvardag 12

En kort lägesrapport:

- Jag har molvärk. Ibland massor, ibland lite.
- Min mage är svullen. Till och med på morgonen är det enormt svullen. Den spänner, gör ont och är öm. Särskilt när jag skrattar eller nyser.
- Jag svettas på natten. Trodde det var biverkning av sprayen och inte progesteron.
- Jag är konstant hungrig. Tror nästan att ett slukande monster kom in med en av Crinonena...
- Brösten är ömma.


Så vad tror jag? Det känns för farligt att tro och hoppas, men det gör jag. Jag måste göra det. Men tanken på att jag faktiskt skulle kunna vara gravid är svindlande. För stor för att greppa, så jag låter den hänga lite löst tills vidare.

Ruvardag 9

Tiden går fort. Och jag vill helst inte tänka på att jag "ruvar", att jag förhoppningsvis bär på ett liv. Men jag hoppas och önskar och kan inte släppa det i mina tankar.

Jag ringde kliniken i veckan och frågade om vi får göra FET, ett frysförsök i cykeln direkt efter denna om, ifall det skulle misslyckas. Den vänliga kvinnan undrade om detta försöket hade misslyckats annars "så hoppas vi att detta ska lyckas först"! Men visst fick jag göra FET i nästa cykel och det känns bra. Då kan jag tillåta mig att hoppas lite mer. Det kommer bara att dröja drygt 2 veckor tills jag får ett nytt liv i min mage om det inte stannar kvar denna gången.

Symtom vet jag inte om jag har. Vet inte vad som är progesteronet och vad som är annat. Mensvärk som kommer och går, på olika sätt. Liiite ömma bröst. Trött (har ju börjat jobba...). Ja, inga speciella symtom alltså...

Men jag hoppas.

Ruvardag 5

Minnesanteckningar:
- Igår på tunnelbanan mådde jag illa. Det kan nog inte betyda nåt särskilt...
- Två nätter har jag sprungit på toa flera gånger per natt, jag brukar gå en.
- På kvällarna blir min mage alldeles uppsvälld och stor trots att jag inte var överstimulerad innan eller efter ÄP.

Ruvardag 3

Jag håller mig till standardbenämningarna. Jag "ruvar". Struntar i hur det låter eller inte låter. Jag bär på en liten prins eller prinsessa. Och förhoppningsvis så mår den efterlängtade lilla varelsen bra där inne.

Humöret går upp och ner. Hoppet pendlar hela tiden. Ska jag våga tro och hoppas eller ska jag ställa in mig på nästa försök redan nu? Läkaren sa att vi har 50% chans, det kan oxå innebära att med detta ägget, denna månaden är det 90% chans eller kanske bara 10%. Åh vad jag hoppas!

Annars mår jag bra. KÄnner mig inte trött av Crinone. Kanske har jag lite ömma bröst och så har jag lite molvärk som kommer och går, men det har jag haft sen ET. Kan omöjligen betyda något nu.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Har knappt hunnit tänka på det men idag när jag gick i solen och njöt så slog det mig att jag kommer att arbeta 8 till 17 varje dag hela sommaren. Förhoppningsvis får jag en vecka semester i juli. Men annars... jag ska JOBBA. Jag vill ju vara ledig, slappa, sitta i solen och dricka latte eller äta glass. Usch, jag vill inte jobba. Men om jag bortser från det så ser jag fram emot att börja. Jag ska ju faktiskt få jobba med det jag vill och det ska bli roligt!