Skit. Jag vill ju njuta av att vara gravid. Men jag är livrädd. Jag vill inte ha ett missfall till! Men jag är rädd och tolkar alla symtom eller icke-symtom som tecken på att mensen kommer snart. Dumma dumma jag och stackars min man. Han är ju glad och vill glädjas. Jag VILL OXÅ! Varför kan jag då inte...?!
Jag ska göra mitt bästa att vara glad för det hjälper ju ingen att jag oroar mig!
3 comments:
Förstår att du inte kan njuta fullt ut, vännen!
Men jag har en så stark känsla av att det kommer att gå bra!
Med en sån primus IVF från början till slut kan det inte bli annat än en finfin bebbe i slutändan!
Kram på dig!
Man känner det man känner vännen! Det är väl lite så att du nu slappnar av och kanske släpper fram lite jobbiga känslor som du inte riktigt orkade känna förut?!?
KRAM
Det tog mig fram till vecka 18 ungefär, efter det stora ultraljudet, innan jag vågade glädjas och tro att det kunde gå vägen. Har man missfall i bagaget är det ganska naturligt att oroa sig - förberå inte dig själv för det! Glädjen kommer så småningom, tro mig.
Post a Comment