Ovitrellen tagen

Nu är sista sprayen och sista sprutan tagen. Igår kväll tog jag Ovitrellen, ägglossningssprutan. Jag hade byggt upp en oro över att det skulle göra ont, men det var mest bara lite segt att få in den i huden. När jag stoppat in sprutan och tryckt i vätskan så frågar min man "var är naveln" för jag hade förklarat att sprutan skulle tas strax nedanför naveln. Men i min nervositet så hade jag helt glömt bort att tänka på vart jag stack i sprutan. Självklart blev jag helnojjig och nervös över att ha sprutat för långt åt höger så att bara högra äggstocken får bra ägg. Jag lugnade mig med att i bruksanvisningen står det att man kan stoppa den i låret eller magen, beroende på vad ens läkare har sagt och att jag dessutom har flest ägg på höger äggstock. Det borde ju bli några fina ägg av det hela.

Annars är jag mest orolig över att äggen ska ha smitit iväg. Jag känner väldigt lite nu och det borde väl kännas mer. De borde ju växa och ta mer plats. Ja, ja... imorgon får jag veta.

Snart äggplock!

Oj oj oj! Nu händer det grejer! Snabbt oxå! På tisdag den 1 maj kl. 10:30 ska jag vara på kliniken för att plockas på ägg. På söndagkväll ska jag ta ägglossningssprutan. Åh, jag riktigt längtar. Tänk... nu är det dags! Jag gör IVF. Har fortfarande inte fattat det. Det har nog vart ganska smärtfritt för mig, denna behandling.

Än så länge.

Och om man bortser från huvudvärksveckan eller veckorna. Men de har jag glömt nu. Jag hoppas mina ägg mår bra där inne och är riktigt fina superägg!

Nu går det nästan för bra

Jag känner mig så glad. Har varit på vul idag för att kolla äggblåsorna. Jag hade sammanlagt 21 st. 10 som var under 10 mm och 11 som var mellan 10-15 mm. Läkaren tyckte att allt såg bra ut och trodde att ÄP kommer att bli i mitten på nästa vecka. Perfekt! Hon utropade även ett OJ när hon körde in staven och såg min fina slemhinna, hela 12 mm tjock var den! Det har jag nog aldrig haft på ett vul. Jag fick lämna ett blodprov som skickas till kliniken idag och imorgon får jag det svaret samt veta exakt datum för äggplock, förhoppningsvis.

Så nu är jag glad igen. Vad min mans vänner ska ta sig för på lördagkväll, det är deras bekymmer. Jag ska vara glad och skydda mitt tillstånd så gott det går. Mitt glada tillstånd alltså.

Nu ska jag möta min man och äta en glass i det fina vårvädret!

Såklart...

Bara för att jag känner mig stark och glad och redo att ta tag i livet så kommer en smäll. Inte en stor smäll. Inget nämnvärt jobbigt eller tungt alls. Det bara slår till i alla fall.

Min mans vänner ringde igår kväll. De har ett barn på ett och ett halvt, ett på väg snart och började försöka sex månader innan oss. Vi träffas inte alls ofta, men de är nära vänner till min man. Självklart så svarar jag och hon frågar hur det är. Mina tankar letar febrilt efter att komma ihåg om de VET. Om de vet vad vi går igenom, men det enda mina tankar hittar är hennes barn och gravida mage. Hon frågade vidare hur det går med skola och jobb och jag svarar, försöker låta glad och positiv. Men jag frågar inte hur de har det. Jag visste att jag inte skulle klara av att höra om barnet som växer och magen som växer och det fina huset de köpt och blivit den perfekta lilla familjen. Så jag frågade inte.

Så frågar hon om de kan komma hit på lördag. Jag fick nästan i halsen, var tvungen att säga att jag skulle höra med min man. Visste inte hur jag skulle komma undan denna situation för jag kunde bara inte ljuga och säga att vi var upptagna sådär spontant. jag sa att vi skulle se och återkomma.

Nu vill min man berätta för de. Han känner att han inte kommer att må bra annars, att han bara undviker de och de är ju nära vänner... Men jag vill inte, orkar inte att ALLA i vår närhet vet vad vi går igenom. Förut ville jag berätta för andra. Jag ville få förståelse och kanske lite medlidande. Nu vet jag att jag får varken det ena eller andra utan bara oförståelse och klumpiga kommentarer. Och det vill jag inte ha.

Egentligen så är det inte en fruktansvärd situation, men den fick mig ändå att falla en liten bit ner i hålet. Kvällen blev förstörd, jag blev arg på mannen och ville "straffa" honom. Nu är det bättre. Jag ska på vul efter lunch och sen fika med en kompis så jag hoppas tankarna hittar andra banor att snurra i. Tex en fin äggskörd på vul:et.

Sprutdag 6

Jag mår mycket bättre nu. Huvudvärken är borta och jag sover bra på nätterna. Jag tycker det är kul att spruta mig i magen och jag känner bara lite lite i äggstockstrakten. Jag undrar lite om det växer över huvud taget där inne, men jag orkar inte oroa mig. Det är ju verkligen inget jag kan påverka.

I veckan har jag fikat med en ny vän från Familjeliv. Hon är gravid i vecka 29 så jag var lite nervös innan, men vi hade mycket att prata om och tiden flög iväg. Det var riktigt kul! På vägen hem idag stötte jag på en annan tjej jag lärt känna via nätet (Familjeliv där oxå) som oxå är väldigt gravid och det var helt ok att hälsa på henne. Jag har inte haft någon kontakt med henne sen hon blev gravid, orkade inte. Men jag börjar känna mig stark. Förut när jag började må bra kunde jag börja undra när jag skulle falla. Ner i det svarta hålet. Nu orkar jag inte fundera över det. Händer det så händer det. Då får jag ta det då. Inte nu. Nu ska jag vara stark, positiv och känna all den livskraft jag faktiskt känner.



På torsdag ska jag på vul för att kolla äggblåsor och lämna blodprov och kanske få datum för äggplock.

Sprutdag 2

Jag har tagit två sprutor nu. Två dagar. Känns så bra att vara igång med själva stimuleringen. Nu kan nåt av de äggen jag odlar just nu bli en bebis. Jag måste tänka så. Tro. Hoppas.

Nu ska jag njuta av en helg med min man. Min underbara man som jag älskar över allt annat. Min man som är full av optimism och tro på att detta kan lyckas. Han håller mig uppe när omständigheter vill dra ner mig. Jag älskar dig!

Spraydag 13

Om två dagar börjar jag spruta och jag längtar! Det enda jag känner nu är huvudvärk och åter huvudvärk. På nätterna kan jag inte sova för jag vaknar av att jag är för varm och sedan för kall när svetten kallnar och lägger sig som en hinna på min kropp. Jag är extremt hungrig och vill äta hela tiden. Det är som att jag har ett stort hål i magen och aldrig blir mätt. Urtråkigt! Åsså är jag trött. Jättetrött. Men snart, snart borde det vara över. Om två dagar börjar jag äntligen spruta. Jag längtar!

Att förstå och att visa förståelse

Min syster sa en bra sak idag.

Vi måste få gå igenom det jobbiga, tunga och smärtsamma i våra liv. Ingen kan ta det ifrån oss. Det går inte att göra vår vardag lättare genom snabba, enkla lösningar. Det bästa någon kan göra för oss är att låta oss gå igenom det vi gör. Och det bästa sättet andra kan hjälpa oss på är att visa förståelse. Det är omöjligt för andra som inte gått igenom det vi gör att förstå, men det går att visa förståelse. Jag har ett bra exempel på det.

En av min mans vänner tyckte att vi skulle prata med ett par som håller på med rådgivning så vi kunde må bra och börja träffa folk och vara sociala igen. (Han vill med andra ord ge oss en snabb enkel lösning). En annan vän bjöd oss till en fest med bara barnfamiljer. Vi tackade nej (som vanligt) och vännen sa "Jag förstår. Det kommer en tid då ni kommer att kunna vara med igen". Den första vännen har själv varit barnlös men har nu adopterat. Den andra vännen har inte varit barnlös men visar en helt annan förståelse. Det är ganska otroligt!

Jag vill inte glömma det jag går igenom så att jag blir oförstående.

Mitt humör leker med mig

På väg hem från fikat idag så tänkte jag att jag till och med skulle klara av om min syster blir gravid innan mig. Jag skulle inte dö och gå under. Jag skulle kanske till och med efter en tids avgrundssorg kunna glädja mig åt hennes lycka. Och när det slog mig vad jag tänkte blev jag rädd. Rädd för att det skulle bli så bara för att jag på nåt sätt accepterade det.

Men samtidigt befriande, jag skulle inte längre vara bunden vid min sorg. Istället skulle jag vara fri. Fri att leva det liv jag längtar efter. Det liv där jag kan vara jag och inte ständigt vara på min vakt. På nått sätt så har jag en skyddsmur runt mig nu, som i kriser inte hjälper ett dugg. Man kan gott börja undra varför jag har den över huvud taget. Jag måste ju tro att den hjälper.

Jag kände mig också glad. Tänk att kunna glädjas åt att en annan människa blir gravid utan att få det där hugget i hjärtat. Jag kommer att vara där en dag. Om det så är med min Etiopienbebis eller en biologisk bebis. Jag kommer att vara där. En dag kommer jag att vara jag igen. Glädjas. Leva.

Och inte ständigt leva med denna rädsla och sorg.

Min underbara syster

Jag har precis fikat med min syster. Min syster som är nyförlovad. Min syster som jag älskar, trots att jag blir arg och det gör ont. Jag bävade en hel del innan jag bestämde mig för att fråga om hon ville ta en fika i solen med mig. Men jag gjorde det och hon blev jätteglad.

Och det var bra. Så bra att få prata med varann om hur påsken blev, hur hon kände det och hur jag kände det. Jag satt där på cafeét, kisade i solen och grät floder.

Fast jag var inte ledsen. Men jag grät. Och grät.

Jag förklarade att jag är glad för deras skull, att hon måste få leva sitt liv oavsett hur jag mår och att jag tycker om henne väldigt mycket. Jag hade fått för mig att min söta syster inte ville att jag skulle vara med i planeringen av deras bröllop. Hon undrade vart jag fått den befängda idén från. "Det är klart jag vill ha med dig!" utbrast hon och jag blev lycklig. Jag älskar bröllop.

Egentligen.

Jag önskar bara att de inte var förknippade med en oro. Oron att få ett graviditetsbesked. Men min syster ska gifta sig (när vet de inte än - tack och lov) och jag vill vara glad och glädja mig med de!

Aj aj aj

Mitt huvud värker och kroppen är trött och seg. La mig och vilade efter några timmar på stan och nu känns det bättre. Hoppas jag mår bra imorgon för då ska vi bort till vänner på middag.

Längtar tills jag börjar spruta.

Spraydag 9 - mens!!

Mensen kom idag på sprejdag 9! Jag har ju inte BIM förräns på söndag eller måndag så jag blev så glad!! Fick tid på torsdag kl. 18:00 för att ta första sprutan med min läkare. Jag är så lättad att blödningen kom och vi kan gå vidare till nästa steg.

Det blir nog en bra helg.

Spraydag 7

Och huvudvärken har kommit. Och tröttheten. Seg i kroppen.

Men jag har tränat och pluggat och mår lite bättre än i morse. Jag älskar min syster och vill kunna glädja mig med henne. Jag kommer nog att kunna göra det. En dag. Och lite mer ikväll än imorse.

Ibland förstår jag inte hur jag kunde reagera som jag gjorde. MIn syster har förlovat sig!

Det är dock fortfarande med blandade känslor jag skriver det. Men jag kan känna lite glädje och det är ett steg framåt.

Ledsen

Jag är ledsen idag. Nere. Vill bara gråta. Har vaknat flera gånger och tänkt i timmar på min syster. Jag har drömt om henne när jag äntligen lyckats somna. Jag är så arg på henne för att hon slängde ner mig i det svarta hålet när vi är mitt i en behandling av värsta sort. Hur kan hon göra så mot mig? Slänga lyckan i ansiktet på oss. Lyckan som vi inte har. Lyckan som vi aldrig får igen.

Fast vem är jag som har rätt att säga så... Hon måste ju få leva sitt liv.
Men det hindrar mig inte från att var arg.

Och ledsen.

Och gråtfärdig.

Spraydag 6

Jag har extremt ömma bröst och mensvärk som kommer och går. Det är nog mina enda symtom på sprayen. Mensvärken kom redan två dar innan jag började spraya. Undrar om kroppen visste vad som skulle hända. Brösten började ömma kanske på spraydag 2. Jag har hört att man kan ha sånna biverkningar, annars hade jag hoppats på nåt annat...

Min systers förlovning

Jag och min man åkte till mina föräldrar över påsk. Min syster och hennes pojkvän var också hos dem. På påskafton kommer min syster och hennes pojkvän tillbaka efter att ha varit ute på en utflykt. De strålar av lycka. De har förlovat sig.

Min värld rasar samman. Jag klarar av att le och gratulera en liten stund. Sen går jag och gömmer mig på mitt rum. Jag orkar inte se lyckan i deras ögon, höra fnittret och planerna om en lycklig framtid.

Jag blev rädd. Min egen sorg känns större när jag ser den rosaskimrande lyckan i deras ögon. De drömmer, planerar och fantiserar om en lycklig framtid. En framtid med barn. På samma sätt som vi gjorde för knappt 4 år sen. Vi har berövats den lyckan och sorgen känns värre när jag ser den hos de.

Jag är rädd för att de ska gifta sig och få barn innan oss.

Och när jag frågar min syster så säger hon ingenting. Ingenting. Allt är hemligt. Och visst får man ha det så, men jag tycker nånstans att hon skulle kunna ha lite förståelse för hur jag mår. Men hon vill göra som hon vill. Om hon bara kunde säga att de inte skulle gifta sig förräns nästa sommar så kunde jag vara glad för deras skull. Glädjas med de. Men det kan jag inte nu...

Och det gör mig ledsen. Min syster har förlovat sig och jag känner bara rädsla, ilska och sorg.

Vill önska er alla

en GLAD PÅSK!!

Imorgon börjar jag spraya - spännande!

Nu är jag trött och ska upp tidigt imorgon så jag skriver mer en annan dag.

Foto i min profil?

Kan någon hjälpa mig att lägga upp fotot i min profil igen? Den har inte fungerat på länge nu...

Jag trodde knappt att de fanns

Igår var jag på jobbet och skulle jobba natt. En kollega och jag satt och pratade, hon vet om vårt missfall i somras och hon undrade hur det går för oss (efter att ha pratat om en annan tjej på jobbet som är gravid och har mått jättedåligt under graviditeten). Ja, vad skulle jag säga? "Jag är osynligt gravid". Hon frågar lite om vi har svårt att bli gravida eller att behålla barnen. Varför ska jag vilja berätta det för henne? Men det gör jag. Och försöker få det att låta som att vi egentligen inte har några problem alls, vi måste bara ha lite tålamod. Lite glättigt, obekymrat, men med ett hugg i hjärtat...

SEN kom kommentarerna som jag inte trodde att folk verkligen sa - "ni borde åka på semester" och "har ni prövat att slappna av". Jag blev så arg att måste bita mig i tungan...

SEN kom berättelserna - "jag känner ett par som försökt i 10 år, så blev de insnöade i schweiz och då blev hon gravid, jag tror det var den psykiska spärren som släppte" varpå jag undrar om de inte åkt på semester nån gång tidigare under de 10 åren. "Jo, men nu blev de ju insnöade så de KUNDE inte göra annat". Det är helt otroligt att folk bara kan sitta och säga sånt.

Jag trodde inte att de fanns...

Efter de berättelserna kommer ju självklart berättelsen om hur lätt de själva haft det och hur det gått för alla andra i deras omgivning. NEJ, jag vill inte veta. Tack!

Jag borde kanske satsa på att bli insnöad i schweiz...

Fast det var snarare min kollega som var insnöad, men tyvärr kommer hon nog aldrig att upptäcka det.