Jag berättade för min handledare på praktiken idag att jag kommer att vara borta på en del läkarbesök framöver. Men innan jag fick fram att det handlade om barnlöshet och fertilitetsbehandlingar så började läppen darra och tårarna trilla. Hon blev alldeles sådär medkännande och jag blev less på mig själv. Jag vill inte att hon ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta sakligt att och varför jag kommer att vara borta en del. Men icke.
Hon tog det väldigt bra iallafall. Hon hade faktiskt misstänkt att det var nåt sånt eftersom jag en gång pratade om en läkartid för mig och min man. Annars hade hon ingen aning. Hon tyckte att allt fungerade så bra för mig på praktiken så det var verkligen inget man kunde misstänka. Skönt. Jag KAN spela teater.
Jag har mått lite illa denna veckan på förmiddagarna. Vet inte om pergon är så tidsstyrd att det känns mest när man tagit den. Ja, ja, idag är det dag 7 och jag har två pergo-dagar kvar. Eftersom jag alltid tar medicin på morgonen för sköldkörteln så känns det verkligen inte betungande att ta en extra tablett.
Nu är det äntligen helg! Jag har längtat som ett barn efter julafton. Äntligen få vara med min man. Hos honom hämtar jag styrka. Hos honom kan jag slappna av. Äntligen.
2 comments:
Åh vad jobbigt det är när man är så sårbar.Vet hur det är.Jag och sambon valde att inte berätta för folk om barnlösheten mer är för ett fåtal personer.Detta för att jag inte orkade vara någon slags följetång och så var jag rädd att bli den där tjejen som folk tyckte synd om.Fortfrande vet inte min mamma eller pappa om något.Orkade bara inte berätta för dem utan ville att allt skulle vara så vanlig som möjligt då jag träffade dem.Teaterspel,ja.Men jag orkade bara inte säga som det var.Samtidigt tycker jag att det är väldigt bra när folk är öppna med barnlöshet.Det kanske kan öppna ögonen på vissa som tjatar om när man ska "skaffa" barn,något som stod mig upp i halsen då vi var i IVF-svängen.
På mitt jobb sa jag att jag hade problem med en visdomstand då jag skulle iväg på äggplock;) Kände inte att jag hade något förtroende för min chef...
Kramar till dig!!
Mm, det är både och det där med att berätta. Jag vill att folk ska bry sig men inte tycka synd om mig. Min mamma vet och hon blir nästan lite arg nu när mensen kommer. Det är gulligt. Men faktum är att andra vänner som jag berättat för har jag nästan tagit avstånd från. De orkar inte höra om min sorg och jag kan inte låtsas. Dessutom är jag så dålig på att ljuga så jag var tvungen att berätta för min handledare :-)
Tack för kramarna
Post a Comment