Vecka 6+0

Idag gick jag in i vecka 7. Förra graviditeten fick jag missfall om exakt två veckor. Jag VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE få missfall igen! Låt mig slippa! Snälla, snälla!

Om exakt en vecka ska jag på ultraljud och jag har redan börjat bli nervös. Men min man uppmuntrar mig och tror att det kommer att gå vägen denna gången. Jag hoppas han har rätt!

100 inlägg

Detta är mitt hundrade inlägg i denna blogg. Och nu är jag gravid. Det visste jag inte när jag började blogga i november förra året. Tror jag att det var. Känns längesen!


Nu är det söndagkväll. Igen. Helgen har gått alldeles för fort och jag vill vara med min man och njuta av det fina vädret i många långa dagar till. Men nu är det dags att arbeta, jobba och gå i skolan. Dags att vara trött och illamående på jobbet. Inte orka något på kvällarna. Fast det gör jag ju inte på helgen heller.

Usch vad jag klagar... det jag menar är att jag har haft en alldeles underbar helg med min man och jag vill inte att den tar slut. Både jag och min man blir lite sentimentala när det blir söndagkväll och livet "tar slut". Förut när jag inte hade ett liv brydde jag mig inte så mycket. Jag ville bara att dagarna skulle gå. Det vill jag nu oxå, men jag vill gärna njuta under tiden. Ska göra mitt bästa för att ha det trevligt i veckan för veckan efter denna så ska vi på ultraljud. DET är läskigt och skrämmande. Jag VILL se ett hjärta som tickar! Jag vill se en levande bebis! Låt det vara så!

Vecka 5+5 idag. Varje dag utan blod känns som en seger.

Vecka 5+2

Tiden går sakta. Väldigt sakta.

Idag har jag inte kännt lika mycket i magen, inte varit illamående men haft ömma bröst och är TRÖTT! Så jag har bestämt mig för att tänka att symtomen kommer och går. Det spelar inte så stor roll vad jag känner för jag ÄR gravid.

Precis som Mina har jag också delmål.

Det första är den 5 juni. Då ska jag på VUL för att förhoppningsvis se ett tickande hjärta. Det känns otroligt att jag skulle kunna göra det. Den enda erfarenheten jag har av VUL är en tom livmoder...

Det andra delmålet är att komma förbi vecka 8+0 då jag fick missfall förra gången. Ibland känns det som att jag undrar lite hur långt det kommer att gå denna gången, som att jag förväntar mig att det kanske stannar av... men samtidigt inte. Ibland, när jag vågar, föreställer jag mig en bebis. Men det känns farligt och stort.

Det tredje delmålet är att få komma på inskrivningen 5 juli. Den hann jag inte gå på förra gången jag var gravid och även om andra sagt att det är ganska tråkigt har jag verkligen sett fram emot det!

Bättre idag

Efter att ha fått gråta ut både hos min man och min mamma så mår jag bättre. Jag har också insett att symtomen jag har INTE beror på att mensen ska komma vilken sekund som helst. Även om det känns så. Det är väldigt väldigt svårt att helt plötsligt förknippa sånna liknande känslor med att det finns ett liv i magen när det annars alltid betytt att det är dött och bara att förvänta sig blod. Men nu är det ett LIV! Och idag kan jag nog vara glad. Jag ska ta en dag i taget och njuta av idag.

Uppdämda känslor

Tack tingeling och salvia för era kommentarer!

Jag ringde till kliniken idag och berättade att jag plussat och den underbara sköterskan frågade hur jag mådde. Jag började gråta och kunde inte prata på ett tag... jag tror salvia har rätt, att jag släpper fram jobbiga känslor nu som jag inte orkat känna förut. Tidigare tänkte jag att bara jag blir gravid så löser det sig, men nu är jag där och det har inte löst sig. Jag går i min bubbla av oro och orkar inte se annat. Jag som ville leva livet! Vara glad, bekymmersfri. Fast då ska man nog ge upp det här med barn...

Sköterskan sa oxå att det nu är ungefär 10% chans att få missfall, det är alltså 90% som inte får det. Då borde jag väl kunna få höra till den stora majoriteten denna gången!

Det moler i magen, brösten ömmar, flytningar har jag, trött som stryk... så nog har jag symtom. Fast jag är bara i vecka 4+4, eller 4+6 idag. Enligt min uträkning går jag in i vecka 6 imorgon. Långa dagar och långa veckor ligger framför mig nu. Snart kommer min man hem och vi ska göra potatismos och falukorv. Jag har dille på korv.

Livrädd

Skit. Jag vill ju njuta av att vara gravid. Men jag är livrädd. Jag vill inte ha ett missfall till! Men jag är rädd och tolkar alla symtom eller icke-symtom som tecken på att mensen kommer snart. Dumma dumma jag och stackars min man. Han är ju glad och vill glädjas. Jag VILL OXÅ! Varför kan jag då inte...?!

Jag ska göra mitt bästa att vara glad för det hjälper ju ingen att jag oroar mig!

GRAVID

Jag testade precis. Hade inte kissat på 4 timmar, 4 nervpirriga timmar. Så var det dags. Jag ville helst slippa men var tvungen, ville får det gjort, få veta. Handen skakade när jag höll stickan i urinet, men plusset kom snabbt och det var tydligt! Så nu är jag gravid!

Jag är GRAVID! Igen! Åh, jag är så glad så jag skakar! Måtte det bara hålla till en liten bebis nu!

Ruvardag 14 och testet

Dumma, dumma jag... Jag gick upp 5:30 imorse för att testa. Orkade inte vänta längre. Så fort jag stoppat ner stickan i urinet så inser jag att jag inte vill veta än, jag vill ha hopp fortfarande. Men jag fortsätter, låter stickan vara i urinet 3 sek och lägger det på en plan yta... Inget streck, bara ett kontrollstreck. Som vanligt. Jag blir arg på mig själv som fick för mig att testa. Nu är det roliga slut...

Jag tar med mig testet in till sängen och lägger mig hos min man, vi kramas och gråter och så får jag för mig att titta på testet som jag hunnit slänga i min ilska. Nu visar det positivt. Två streck. Inte starkt men det syns! 20 minuter efter att jag stoppade ner det i kisset. 15 minuter för sent. Man ska inte bry sig om sånt, men jag vet inte NÄR det kom. Den kan ha kommit fram inom tidesramen för att gällas för ett positivt test.

Så nu är jag ett nervvrak, jag är så nervös, spänd och trött!

Min systers förlovning som jag skrev om tidigare har nu blivit bröllopsplaner... om ca 3 månader. Jag har väldigt svårt för det just nu. Jag hoppas det är behandlingen för jag vill kunna glädja mig fullt ut och visa det för henne. Nu sårar vi bara varandra med min smärta och hennes oförståelse. Så vill jag inte ha det.

Ruvardag 12

En kort lägesrapport:

- Jag har molvärk. Ibland massor, ibland lite.
- Min mage är svullen. Till och med på morgonen är det enormt svullen. Den spänner, gör ont och är öm. Särskilt när jag skrattar eller nyser.
- Jag svettas på natten. Trodde det var biverkning av sprayen och inte progesteron.
- Jag är konstant hungrig. Tror nästan att ett slukande monster kom in med en av Crinonena...
- Brösten är ömma.


Så vad tror jag? Det känns för farligt att tro och hoppas, men det gör jag. Jag måste göra det. Men tanken på att jag faktiskt skulle kunna vara gravid är svindlande. För stor för att greppa, så jag låter den hänga lite löst tills vidare.

Ruvardag 9

Tiden går fort. Och jag vill helst inte tänka på att jag "ruvar", att jag förhoppningsvis bär på ett liv. Men jag hoppas och önskar och kan inte släppa det i mina tankar.

Jag ringde kliniken i veckan och frågade om vi får göra FET, ett frysförsök i cykeln direkt efter denna om, ifall det skulle misslyckas. Den vänliga kvinnan undrade om detta försöket hade misslyckats annars "så hoppas vi att detta ska lyckas först"! Men visst fick jag göra FET i nästa cykel och det känns bra. Då kan jag tillåta mig att hoppas lite mer. Det kommer bara att dröja drygt 2 veckor tills jag får ett nytt liv i min mage om det inte stannar kvar denna gången.

Symtom vet jag inte om jag har. Vet inte vad som är progesteronet och vad som är annat. Mensvärk som kommer och går, på olika sätt. Liiite ömma bröst. Trött (har ju börjat jobba...). Ja, inga speciella symtom alltså...

Men jag hoppas.

Ruvardag 5

Minnesanteckningar:
- Igår på tunnelbanan mådde jag illa. Det kan nog inte betyda nåt särskilt...
- Två nätter har jag sprungit på toa flera gånger per natt, jag brukar gå en.
- På kvällarna blir min mage alldeles uppsvälld och stor trots att jag inte var överstimulerad innan eller efter ÄP.

Ruvardag 3

Jag håller mig till standardbenämningarna. Jag "ruvar". Struntar i hur det låter eller inte låter. Jag bär på en liten prins eller prinsessa. Och förhoppningsvis så mår den efterlängtade lilla varelsen bra där inne.

Humöret går upp och ner. Hoppet pendlar hela tiden. Ska jag våga tro och hoppas eller ska jag ställa in mig på nästa försök redan nu? Läkaren sa att vi har 50% chans, det kan oxå innebära att med detta ägget, denna månaden är det 90% chans eller kanske bara 10%. Åh vad jag hoppas!

Annars mår jag bra. KÄnner mig inte trött av Crinone. Kanske har jag lite ömma bröst och så har jag lite molvärk som kommer och går, men det har jag haft sen ET. Kan omöjligen betyda något nu.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Har knappt hunnit tänka på det men idag när jag gick i solen och njöt så slog det mig att jag kommer att arbeta 8 till 17 varje dag hela sommaren. Förhoppningsvis får jag en vecka semester i juli. Men annars... jag ska JOBBA. Jag vill ju vara ledig, slappa, sitta i solen och dricka latte eller äta glass. Usch, jag vill inte jobba. Men om jag bortser från det så ser jag fram emot att börja. Jag ska ju faktiskt få jobba med det jag vill och det ska bli roligt!

Helt otroligt!

Det går ju bara bra för oss! Och jag ska fortsätta hoppas att det fortsätter att gå så här bra!

Jag och mannen var ganska nervösa när vi satt i bilen på väg till kliniken. Vi skulle få veta hur många ägg som blivit bra. VI trodde båda två att ungefär 3 ägg skulle klara sig och bli toppenägg, inga fler...

Sjuksköterskan visade oss vårt rum och gav oss lite information. Jag fick byta om till de fina kläderna igen och vänta snällt på herr doktor. Det var en lugn och ganska försynt man som kom in, satte sig på sängen och började prata om våra ägg. Han gav ett bra intryck som gjorde att jag inte längre var orolig. När han sedan berättar att jag skulle få tillbaka ett ägg idag och att vi fick 7 till frysen blev både jag och mannen helt ställda och visste inte vad vi skulle tro. Det var ju helt otroligt bra!

Återförandet gick bra, det var ett toppenägg som gav oss 50% chans att bli gravida. Läkaren sa att "det inte kunde se bättre ut än såhär" och "när det ser såhär bra ut så är det bara en tidsfråga tills jag blir gravid" med så många befruktade ägg. Hela sju stycken till frysen! Jag är så lcklig!

Nu bär jag på en liten prins eller prinsessa i min mage!

Även om det inte lyckas nu så är jag iaf glad just idag och det är härligt!

10 befruktade ägg!

Än så länge har denna behandlingen verkligen gått över förväntan! Jag ringde kliniken idag och hela TIO ägg har befruktats! Imorgon kl. 11:15 ska vi dit igen och troligtvis får jag ett tillbaka. Hoppas bara att det är ett toppenägg!

18 ägg!

Nu har vi kommit tillbaka till hotellet efter äggplocket och fått igång internet.

Det gick verkligen över förväntan idag! När vi kom till kliniken fick vi vänta ganska länge. Vi kom nästan 20 minuter för tidigt eftersom mannens spermaprov var klart då. Det var rofyllt och de vi mötte var vänliga. Efter 30 minuter fick vi träffa en sjuksköterska och få komma in på vårt rum. Ett stort och rymligt rum med två sängar och två stolar. Vi var pigga och förväntansfulla. Den underbara sjuksköterskan frågade lite hur jag mådde, om magen var öm och svullen och gav oss lite information. Vi pratade lite om vårt kök som vi renoverar också. Väldigt avslappnat.

Jag fick ta alvedon och rohypnol och efter ungefär 15 minuter var jag tvungen att lägga mig i sängen och orkade inte ens hålla i en tidning! När en timme gått fick jag byta om till de vackra strumporna som gick över knäna och den vita skjortan. En väldigt vacker syn. Min man ångrade att han inte tagit med kameran.

Väl inne i äggplocksrummet fick jag sätta mig i stolen, jag fick en kudde över magen och säkert en hel del morfin för snart så snurrade hela rummet. Jag försökte skärpa blicken och titta på skärmen, men det var nästan omöjligt! Läkaren berättade att han såg 13 äggblåsor och jag tänkte att "jaha, ok, det spelar väl ingen roll". Inget spelade någon roll. Ganska skön känsla faktiskt!

Äggplocket gjorde inte alls ont, det var bara i början jag kände lite obehag. Sen undrade jag om läkaren skulle börja snart. Då var han redan klar!

Sjuksköterskan gav mig stöd på väg tillbaka till rummet och kom sedan in och berättade att vi var äggrika. Det blev 18 ägg! Det hade jag verkligen inte förväntat mig!! Min mans simmare var väldigt bra, knappt 4 miljoner efter tvätt och de behövde visst bara 50.000-100.000 per ägg. Så det räcker gott och väl!

Jag är verkligen nöjd med dagens prestation!

Nu hoppas jag att det blir några bra ägg tills på torsdag!