En väns reaktion på vår barnlöshet

En gång skrev en vän ett brev till mig att hon blev arg på mig när jag är liten och skör. Hon ville att jag skulle vara stark och drömma, leva livet som alla andra. Jag har tänkt mycket på det. Om någon hade en dröm, en passion, hade hon då sagt åt personen att "ge upp, strunta i det, gör nåt annat" om den hade stött på motstånd? Hade hon sagt att personen skulle göra nåt annat och inte tänka så mycket på det så skulle det säkert bli så en dag? Jag tror inte det. Min och min mans dröm just nu är att få bli föräldrar. Som alla andra. Visst vill vi göra något meningsfullt med våra liv, kanske åka ut i mission och annat spännande. Men just nu är vår dröm, vår längtan, vår passion att få bli föräldrar. Nästa steg i livet är just detta. Och hur ska vi kunna hoppa över det steget? Ska vi börja drömma om något bara för att? Till vilket syfte? Jag förstår att hon ÖNSKAR att vi kunde det, att vi kunde må bra under resans gång. Men hur är det tänkt att man ska må bra om man går igenom en kris värre än att förlora ett barn?

Färdigutbildade

Igår var sista tillfället på vår adoptionskurs. Den lagstadgade av komunnen angivna kursen, som det så fint heter. I vår stadsdel är det för tillfället ingen kö för hemutredning så vi kan om vi vill, ringa idag och säga att vi vill starta hemutredningen. Det känns lite hissnande. Vi är ju inte alls där än. Men både jag och min man kände när vi satt på kursen att "vi måste ju göra hemutredning nu! Vi får inte missa den här chansen!" Men när vi gick därifrån och pratade om det hela så insåg vi ju att vi inte alls är redo för att adoptera än. Vi kanske kan satsa på det om ett år. Först blir det nog ett år av IVF och annat. Om det inte lyckas tror jag att vi är redo för att adoptera då. Om ett år. Jag som inte ville att tiden inte skulle rinna iväg så här. Men man kan inte gå före sig själv. Vi måste göra det vi känner är rätt just nu.

Lustigkurren på Sophiahemmet

Idag kom min man hem efter att ha varit borta sen i tisdags morgon. Vi träffades på centralen och åkte till Sophiahemmet. Det är en stor fin gammal byggnad där de bevarat det gamla och fina. Svårt att tro att de gjorde IVF därinne. När vi väntat 10-15 minuter kom läkare Claes Gottlieb och hälsade på oss och sa nåt lustigt, som gjorde att både jag och min man förstod att han var en riktigt lustigkurre. Han började med att ställa några vanliga frågor om vad vi gör etc. Han frågade om vi försökt tajma in sexlivet, och vi svarade "ja". "Hur då?" undrade han då. Hur vi har sex eller...? Vårt svar "vi kör varannan dag från mensens slut" gav honom ingen chans att ge oss några pekpinnar. Däremot hoppades han att jag inte tempade längre eller kissade på sticka. Vi ljög. Jag tempar. Men jag vet ju vad han menar. Han pratade om våra journaler från Oktavia. Allt var normalt. Min mans spermaprov som jag var orolig för var bara bra. Alla mina värden var bra. Allt såg bra ut. Så ville han veta längd och vikt. Han räknade ut mitt BMI, "perfekt" var hans kommentar.

Sen ville han kolla om mina äggstockar var så fina som jag sa. Jag trodde inte att han skulle gör ultraljud så jag blev lite paff. Tog av mig kläderna och klättrade upp i gynstolen. Högt upp var den! Helt annat mot Oktavia där den är låg och läkaren dämpar belysningen för att göra det trivsamt. Äggstockarna såg bra ut, livmodern var fin och han upptäckte att jag ätit pergo. En blåsa var sprickfärdig och en var 17 mm. Slemhinnan var 8 mm. Jag har haft bättre men han tyckte det var bra.

Sen var det dags för min man att undersökas. Ingen annan läkare har gjort det tidigare. Testiklarna kollades med ultraljud och såg bara fina ut. Det visste ju jag redan... men nu har vi en läkares utlåtande på det oxå. Sen var det dags för fingret upp i ändan. Då kunde jag knappt hålla mig för skratt och var tvungen att titta bort. Det såg bra ut där oxå... :-)

Jag ställde alla mina frågor om TPO-ak och han förklarade att det inte fanns något samband mellan högt antal TPO-ak och missfall. Det visade bara att jag haft en Hashimoto - inflammation mot sköldkörteln. Dessa TPO-ak finns bara mot min sköldkörtel, inte någon annan stans i kroppen. Det tyckte jag var riktigt bra. Sen kan det ju vara något som det inte forskats om så att de inte vet allt än. Men jag väljer att lita på honom och min läkare på Oktavia. Claes tyckte att jag skulle sluta läsa så mycket på internet... "ta en lång paus nu" sa han när jag gick. Från läsandet och intenet alltså.

Han menade att våra chanser är att på fem år så har vi 80% chans att bli gravida. Jag tror den är större. Vi är inte oförklarligt barnlösa. Det finns en förklaring. Hypothyreos.

Det bästa var nog att han sa att kunde sätta sin hatt på att jag kommer föda ett barn eller flera. Hans doktorhatt. "Då kommer jag tillbaka när jag är 45 år så kan du äta upp den då, ifall det inte blev några barn", svarade jag. "Det går bra för då är jag så gammal och gaggig att jag inte märker att det är hatten jag äter" skrattade läkaren. Han var en riktig skämtnisse.

Jag hade förväntat mig att det skulle dras igång värsta grejen, att läkaren skulle föreslå insemination på en gång. Men han tyckte att vi kunde fundera och höra av oss när vi bestämt oss för vad vi ville göra. Han var ju ganska övertygad om att vi skulle lyckas hemma. "Kanske ikväll". Vi har säkrat denna ÄL. Jag tror jag hade den ikväll faktiskt. Får se imorgon på tempen.

Vi kör på med vår plan. Det blir inte någon insemination. Bara en kur pergo till, sen IVF.

Lyckat besök

... tycker i alla fall jag. Vul idag visade en blåsa på 21 mm och två på 13 mm. Min läkare sa att eftersom hon var läkare så var hon tvungen att avråda mig och min man från att ha samlag nu, men själv visste hon inte riktigt hur hon skulle gjort om hon var i min situation. De två blåsorna på 13 mm kan växa till sig på två dar så att de släpper oxå, men det var ovanligt att alla tre släppte. Troligtvis växer en av de två mindre till sig och släpper. Kanske. Mig kvittar det. Jag har svårt att tro att alla tre äggen skulle släppa, befruktas, fästa OCH fortsätta växa som de ska. Så vi kör på. Trolig ÄL imorgon eller på fredag. Tur att min man kommer hem imorgon!

Endorfiner, eller?

Jag trodde att träning skulle utlösa endorfiner. Jag trodde man skulle må bra och känna sig tillfreds av att röra på sig. Jag trodde fel. Halvvägs in i passet idag blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Jag fick liksom tid att tänka. Jag vill inte tänka. I alla fall inte det som gör mig ledsen. På alla i vår bekantskapskrets som blir gravida. Visst kan de få bli det. Men min sorg och smärta blir så mycket starkare när jag blir påmind vart jag än går.

Just när jag tränar så brukar jag börja tänka och fundera över livet. Det är inte bra. Just nu vill jag uppfylla min tid med så mycket som möjligt att jag inte hinner tänka. På tunnelbanan läser jag deckare, på praktiken fyller jag min tid med jobb, hemma tittar jag på spännnade tv-serier. På helgerna blir jag ledsen. Då har jag tid att tänka igen.

Dumma dumma tankar.

Tankar på om det nånsin blir vår tur. Tankar på hur andra lyckligt bestämmer sig för att bli tre och fortsätter lyckliga. Hur andra inte behöver kämpa och kämpa så för ett barn som vi gör. Hur naiv och lyckligt ovetande jag var för två år sen då jag trodde att livet skulle bli som en dans.

Sophiahemmet och anställningsintervju

Idag ringde Cecilia från Sophiahemmet och erbjöd oss en återbudstid. Så på torsdag ska vi dit. Sådär bara. Vi har tänkt att be om en andra åsikt och höra vad de tycker att vi ska göra. Rekommenderar de insemination starkt så kanske vi gör det innan ivf. Vi får se. Ska mest bli spännande att se vad de säger.


Idag var 6:e kurstillfället på adoptionskursen, men vi orkade inte gå. Vi ska ju ändå göra IVF nu och vi har gått fem gånger av sju. Nästa gång ska vi ju såklart gå. Dessutom har jag eller kan ha ÄL snart. Behöver energin till lite annat. Jag äter ju trots allt pergo och det vill jag ju inte göra helt i onödan.


I helgen sökte jag sju (!!) jobb och imorse runt tiotiden ringer en av cheferna och frågar om jag kan komma på anställningsintervju! Wow!! Min första intervju! Det känns i alla fall som en riktigt uppmuntran.

Typiskt mig

Jag berättade för min handledare på praktiken idag att jag kommer att vara borta på en del läkarbesök framöver. Men innan jag fick fram att det handlade om barnlöshet och fertilitetsbehandlingar så började läppen darra och tårarna trilla. Hon blev alldeles sådär medkännande och jag blev less på mig själv. Jag vill inte att hon ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta sakligt att och varför jag kommer att vara borta en del. Men icke.

Hon tog det väldigt bra iallafall. Hon hade faktiskt misstänkt att det var nåt sånt eftersom jag en gång pratade om en läkartid för mig och min man. Annars hade hon ingen aning. Hon tyckte att allt fungerade så bra för mig på praktiken så det var verkligen inget man kunde misstänka. Skönt. Jag KAN spela teater.


Jag har mått lite illa denna veckan på förmiddagarna. Vet inte om pergon är så tidsstyrd att det känns mest när man tagit den. Ja, ja, idag är det dag 7 och jag har två pergo-dagar kvar. Eftersom jag alltid tar medicin på morgonen för sköldkörteln så känns det verkligen inte betungande att ta en extra tablett.


Nu är det äntligen helg! Jag har längtat som ett barn efter julafton. Äntligen få vara med min man. Hos honom hämtar jag styrka. Hos honom kan jag slappna av. Äntligen.

Att mixtra på egen hand

För er som kanske blir oroliga eller kanske till och med arga för att jag gör lite som jag vill med tabletterna...

Min läkare kommer som hon alltid gör att låta mig göra ett vul på dag 12 ungefär. Då kommer jag att få veta hur många äggblåsor jag har och om det finns risk för flerbörd. På så sätt kan jag undvika risker.

Det är inte svårare än så.


Jag förstår ändå om andra blir arg på mig för det har jag själv blivit på andra som mixtrat själva. MEN som tur är så kollar min läkare upp mig noggrant.

Ni behöver inte vara oroliga.


Och, ja, jag har haft en alldeles alldeles underbar alla hjärtans dag.

Pergokur 4

Imorse knaprade jag i mig den första av fem tabletter. En oerhört liten behandling i jämförelse med vad som ska komma. Min läkare ville ge mig en halv tablett om dagen, men jag övertygade henne om att jag kunde ta en hel och nu i all tysthet så tar jag en och en halv här hemma. Jag fick två blåsor av dubbel dos så det är nog ingen fara och jag kommer att gå på vul och kolla upp de små blåsorna. Hoppas att något ägg är bra denna gången. Är så less på allt detta nu!

Vi har funderat några dar hit och dit om vi verkligen ska gå till Sophiahemmet oxå. Vi hade tänkt att gå fit för en "second opinion" och kanske göra insemination där innan det blev dags för IVF. Nu vet jag inte om vi hinner med någon insemination innan eftersom IVF blir tidigare än vi tänkt oss. Och så känner jag att det kan räcka med att springa till doktorn för pergon, och sen ivf. Skönt att ta det lite lugnt innan karusellen sätts igång. Det enda skulle väl va att få min man att lämna ett till spermaprov, men det gör han ju ändå när vi gör ivf. Skulle han lämna ett nu som var jättedåligt så kanske vi bara mår dåligt fram tills vi gör ivf. Då är det bättre att vänta och se hur det blir då. Hans första (och enda) prov var ju bra enligt Huddinge, så det är väl bara att lita på det.


Idag är det ju alla hjärtans dag oxå. Jag och min man ska göra en mysig middag hemma. Han kommer hem relativt tidigt för en gång skull. Åsså har vi köpt en minivariant av vår underbart goda bröllopstårta. Ser fram emot ikväll!

Dag 33

och mensen kom. Jag hade väl räknat med det. Men jag undrar oxå varför det inte vill ta sig. Jag undrar om jag under hela tiden när jag hade en obehandlad Hypotyreos kunde bli gravid. Jag hade ju ägglossning. Isåfall tog det 14 månader att bli gravid den gången. Om jag nu kunde bli gravid först när värden gått ner till ungefär 6.34 (ref. värde 0.4-4.0) så tog det sex månader. Från det att värdena var helt bra tog det fyra månader. Detta var det sjätte försöket efter missfallet. Nu börjar försök sju. Och pergokur nummer fyra. Två månader till IVF. Tålamod? Nej, det har jag tappat bort på vägen. NU är det bebis som gäller.

Jag vill veta om vi hade osannolik tur förra gången jag blev gravid. En tur man bara har en gång i livet och det var vår chans. Eller kommer den tillbaka?

Nu ska jag njuta av helgen och min underbara man.

Dag 31

Mensen brukar komma på dag 29-35 så än är det många dagar kvar innan hoppet kan få en möjlighet att tändas. Jag räknar med att mensen kommer på söndag eller måndag. Då ska jag ringa min läkare L för att boka tid för ultraljud på dag 14 och så ska hon göra en bättre planering av vårt ivf i april.

Annars mår jag ganska bra. Just nu. Imorse var jag ledsen och ville inte va på jobbet. På förmiddagen pratades det för mycket om gravida kvinnor... Men så på eftermiddagen så blev jag gladare. Varför vet jag inte. Men det är så humöret är. Upp och ner. Nu har jag vart och tränat och mår bra av det. Myser en stund framför datorn och TV:n med en äggmacka och en kopp te. Och väntar på att min man ska komma hem.

Jag älskar honom över allt annat.

Spraystart i slutet på mars

Då börjar vi vår IVF-resa. Min mans kommentar när vi satt hos läkaren var ganska rolig. Helt glatt säger han; "Det här känns ju bra!". Efteråt undrade han om man inte borde varit lite mer pessimistisk och ledsen när man tar kontakt med läkare för att göra ivf. Det kändes mest kul och bra.

Läkaren undrade om vi ville börja på en gång, men så bråttom ska vi inte ha. Två kurer till med pergo blir det och SEN gör vi IVF. "Eventuellt" sa hon, vår käre läkare. Flera gånger. "Om ni inte blir gravid innan" och "INGA fel har hittats på er och ni har blivit gravida förut" fick vi oxå höra några gånger. Det kändes positivt, men vi vill göra detta ändå. Vi orkar inte vänta och må sämre och sämre hela tiden. Vi vill ha barn NU! Om det sen tar några IVFer så får vi väl leva med det...

Det känns ialla fall spännande.

Dessutom får jag äta två kurer pergo innan sprayandet börjar. Hoppas såklart att det ska ta sig innan, men har noll förhoppningar.

Vänners barnskaffande

Jag blir förvånad över mig själv ibland. Nu har tre par av våra vänner blivit gravida med eller fått sitt andra barn under den tid jag och min man har längtat och försökt. När jag tänker på det känns det som att det hela bara är en repris på 2005. Vadå ANDRA barnet? Vi är ju på första än så länge.

Det är också ganska otroligt att fyra par av våra vänner skaffar sitt andra barn så tätt. Är de inte nöjda med det första? Måste de skaffa ett till för att kompensera det?

För det kan ju inte vara så att det är alldeles fantastiskt att få och ha barn…

Lite av varje

Hon är varken fet, ful eller gammal. Den gravida kvinnan på mitt jobb. Snarare söt och trevlig. Men hon är iaf över 30 så det går bra. Dessutom sitter ju hon mest på sitt kontor och jag på mitt. Så jag överlever.

Min mans systerdotter fick barn igår. Hon är 24 år tror jag. Men de gav barnet ett så fult namn så det gör inget att de fick barn. Mitt barn kommer däremot att bli perfekt med ett underbart vackert namn.

Imorgon ska jag och min man till läkaren och prata IVF. Längtar. Konstigt att man över huvud taget kan längta till nåt sånt.

Åsså har jag köpt träningskort och börjat träna.

Konstiga vägar

Det är väldigt kul att ha en besöksräknare där man kan se hur folk har hittat min sida.

De flesta går in från sina egna bloggar, men några har hittat hit på mystiska sätt.

T.ex.

"Vad är penningbot"

eller kanske inte lika konstigt:

"gravid och ont i huvudet och yr"

Penningboten var kul iaf. på den sökningen kom min sida som nummer 3. Som att jag skriver så mycket om det!

Spermaprov

Min man lämnade inget spermaprov imorse som han skulle.
Vi missade burken. Nytt försök på onsdag...

JAAA!

Vi har fått tid hos min läkare för att prata IVF. Min kurator och tjejen i receptionen sa att det var sååå svårt och säkert skulle dröja länge. Men söta lilla läkaren ringde upp mig idag och erbjöd en tid redan på onsdag nästa vecka! WOW! Spännande!


En tråkig sak är att resan till Brasilien troligtvis inte blir av. Då jag och min man skulle vara reseledare/tolk. För få anmälningar. Men än kan folk anmäla sig så det finns fortfarande hopp. Vi skulle så väl behöva den resan innan ivf-resan börjar. Kanske hoppar vi på IVF-resan tidigare om vi inte åker till Brasilien.


Äcklkiga feta damen börjar jobba på min praktik på måndag, äckligt gravid. Jag hoppas att hon är fet och ful och gammal. Då kan jag stå ut med henne. Hoppas att hon får fruktansvärda foglossningar oxå. Snart. Så vi kan få frid igen på arbetet. Hi hi. Ni vet vad jag menar.