Suck...

Våra vänner är gravida igen. De har en dotter på ett år och blev "helt plötsligt" gravida igen... Livet är inte annat än orättvist.

På nyårsafton oxå, av alla dagar.

Skit.

GOTT NYTT ÅR!

önskar jag er alla och hoppas att år 2007 blir ett grymt bra mycket bättre år än 2006.

Splittrad?

När jag tittade igenom mina inlägg litegrann så ser jag deppighet för att mensen kom och i nästa inlägg ska jag gå adoptionskurs. Man kan lätt få intrycket att jag är väldigt splittrad och inte vet vad jag vill.

Men det gör jag.

Jag vill ha barn. Så snart som möjligt. Det spelar ingen roll om det är chokladbruna E som kommer eller vita K. Jag har samlat på mig kärlek för båda och några till. Jag vill ha ett barn i min famn. Nu. Eller helst igår. Så jag är inte splittrad. Jag bara vet vad jag vill.

Julen är över

Julen gick bra. Vi är fortfarande hos mina föräldrar och tar det lugnt. Jag träffade faktiskt min superfertila kusin, men barnen sov i bilen. Mamman körde omkring med de. Skönt. När hon pratade om "mammaledighet" och "barnen sover i bilen" så är jag ganska säker på att de inte var medvetna om att de orden inte är ett dugg neutrala för oss. De skär i hjärtat och ekar i huvudet flera dagar efteråt. Men det gick bra.

Idag pratade jag lite med mamma. Blev arg på henne och ledsen i hjärtat, även fast min mamma är bra och visar förvånat mycket förståelse. Det är oxå skönt. Men skönast är nog att inte prata om det alls. Att låtsas att det är bra. Att jag är glad, som jag alltid är på julen.

Nyår firar vi hemma i år igen... Jag hade sett fram emot att vara i vecka 30. Tjock och lyckligt gravid. Men inte ens gravid har jag blivit igen Om det inte ligger en liten plutt och gror just nu. Jag hade nog ägglossning den 22:a eller den 23:e. Jag är alltså på 5 dpo idag. Redan. Ska inte tänka på det nu. När mensen kommer sitter jag på praktiken igen. Praktiken är kul, men mens på praktiken är ångest. Tur att jag ska träffa min kurator i samma veva.

Nu ska jag glo på massa Prison Break avsnitt.

De hittade till oss oxå...

... julkorten med bebisar. Grr och morr. Men den ena var ful och den andra är nästan två år så jag har vant mig vid tanken. Ska visa min man de när han kommer hem, sen kastar vi bort de. Tänk om folk visste hur vi mår och vad vi tycker om de korten. Det ena var ett fint hemmagjort kort som någon verkligen pysslat med. Men det slängs bort likaväl. Jag vill inte se på två lyckliga föräldrar som pussar sin dotter. Usch och fy!

Nu ska vi snart fira jul och det ska bli skönt när det är över. Jag skulle vart i vecka 29 denna julen, men vår älskling ville inte stanna kvar. Det värsta är att jag måste vara så trevlig och glad på jul och jag vet inte om jag orkar. En annan sak jag inte vet om jag klarar är att träffa min superfertila kusin, som har en son på 2 år och en på 6 mån. Vill inte träffa deras yngsta. Vill inte! Men, men, jag kanske gör det ändå. Bara för att man ska. Vara duktig. Stark. Samma kusin blir ofta arg på mig när jag är svag och ledsen. Det tycker jag är lite konstigt... för mig är de mörka känslorna inte så främmande och farliga. Jag är van vid de. Och att någon då blir så upprörd över att jag känner så är för mig väldigt konstigt. Att någon tar illa upp på grund av mina känslor, om MIN barnlöshet. Min kusin vill att jag rycker upp mig och lever mitt liv, att jag kan drömma andra drömmar än om ett barn, medan jag väntar. Men hon vet ju inte bättre. Det fungerar inte så. Drömmen om ett barn tar död på alla andra drömmar.

Adoptionskursen

Jag pratade med min kloka mamma igår, om föräldrautbildningen inför adoption. Att vi funderade på att inte gå den nu, för att vi verkligen ska satsa på ivf eller iaf biologiska barn först. Hon sa att vi egentligen inte vet OM det kommer att gå. Visst har jag blivit gravid förut, men vi har inte facit i hand, vi vet inte. Det är så sant. Och när jag har tänkt på att lägga ner adoptionsplanerna har jag blivit ledsen. Jag vill kunna tänka på min lilla brasse-bebis, som faktiskt kan bli vår. En vit liten bebis kan jag sällan få in i mina tankar. Det är den bruna jag kan föreställa mig. Som sover i vår säng och leker på vårt golv och kallar oss för mamma och pappa. Jag kan se bruna armar sträcka sig mot mig och säga "mamma" och blir varm innuti.

Samtidigt blir jag månad efter månad besviken på att mensen kommer och bebisen inte vill komma. Den vita (självklart inte för att den är vit utan för att jag får bära den i min livmoder). Sorgen över att inte kunna få barn kommer nog alltid att finnas som en del av den barnlösa kvinnan, men inte lika intensiv och påtaglig när man får sitt barn.

Jag undrar, OM vi nu adopterar, hur jag kommer att reagera på vänner som blir gravida... Kommer jag att bli glad för deras skull eller kommer slaget att kännas lika hårt? Kommer jag att kunna prata graviditet och umgås med alla dessa människor jag nu frenetiskt undviker? Jag läste på en blogg, en tjej som undrade om sådana känslor var ett tecken på att man inte var redo för att adoptera, men jag tror inte att det är så. Jag tänkte så själv förut. Men nu tycker jag att det är som kvinnan i adoptionsprogrammet på TV sa; att det är en sorg som finns med hela livet. Det handlar väl mer om att lära sig leva med den sorgen.

Jag vet inte riktigt...

Hinner inte...

Just nu hinner jag inte tänka. Jag skulle ta lite tid att tänka på hur jag vill göra, om jag vill gå adoptionskursen i januari bara för att vi är framme i kön nu eller hoppa av helt. Det känns så drastiskt att bara hoppa av, men jag tror inte man får stå i vilande kö.

Jag hinner inte tänka för det är så mycket hela dagarna. Har precis börjat min praktik och det är nya intryck, nya människor och en massa att lära sig. Inte hinner jag tänka på om jag vill gå adoptionskursen heller... Jag som tycker det är så skönt att få tänka och fundera... På kvällarna är jag så trött att jag inte orkar.

Så här ska vi göra

Efter många om och men och funderingar och lite tjafs har vi nog kommit fram till en detaljplan. Jag behöver en sån, annars blir jag galen.

Dec-Jan: Vi kör "naturligt" sex, utan behandling. Pausmånader från pergo.

Feb-Mars: Vi kör "hormonpreparerat" sex, med pergo i två månader.

April: Vi åker till Brasilien i två veckor och kan inte köra en sista pergokur, men i slutet av april börjar vi spraya.

Maj: IVF eller som min man kallar det; "onaturligt" sex.

Så nu ska vi spara och hoppas på mycket pengar tillbaka på skatten så vi kan köpa trepack ivf. Jag är så less på detta nu...

En plan

Nu har vi oxå en plan. Som så många andra måste jag oxå ha en plan för hur vi ska gå vidare. Både jag och min man kände idag att det är biologiska barn vi vill satsa på först och vi är beredda att satsa. Vi vill göra ivf privat tidigast i februari, men kanske i april/maj. Då har vi ju ändå gett kroppen en chans att fixa detta själv. Men så som vi mår nu så orkar vi inte hålla på och försöka hur länge som helst. Det känns bra. Om någon vecka är det dags för ÄL-sex och vi kommer att må bättre.

Idag har varit en skit-dag. Ville inte alls vara på praktiken och blev (tyvärr) inte glad åt en kompis som plussade efter ivf. Hon plussade och jag fick mens. På samma dag. Det var inte en bra dag. En del av mig är glad för hennes skull. Men det gör ju så ont i hela kroppen när det bara blöder och blöder och aldrig blir bebis för oss...

18 DPO...

8.05
Usch... nu är det min tur att bli riktigt ledsen. Jag gjorde ett test imorse som var ett fett minus. Inget annat. Jag hade börjat hoppats eftersom mensen inte kom igår, min sista bim-dag. Så nu är det bara att vänta in den lilla fula mensen.

Nu ska jag på anställningsintervju. Ett kuratorsjobb som efter studierna blir drygt halvtid. Nu första halvåret är det 12 timmar i veckan. Får se hur det blir...

17:40
Skitmensen kom. Jag vill inte vara med längre.

16 DPO - ingen mens än...

Ingen mens än. Typiskt... Varför ska kroppen få mig att hoppas. Idag har jag kännt i magen nästan hela dagen och det brukar ju alltid vara stilla dagen innan mensen kommer. Kanske kommer den senare? Jag har inte börjat hoppats på riktigt än. Lite mer hopp fick jag ju när jag har molvärken idag oxå, stilla, lite i bakgrunden. Men min kropp brukar hitta på ett nytt PMS-symtom varje månad så den kommer nog imorgon. SKIT! Imorgon ska jag vara på min praktikplats från 8:30-17:30 och det är inte kul med en grym mensvärk.

När jag gick hem idag såg jag att de hade vår bröllopstårta i tårtbitvariant på bageriet och det hade ju passat bra att jag plussade nu och köpte en sån för att fira. En stund for tanken igenom mitt huvud - gå hem, testa, gå ut och köp tårtbit. För jag är ju gravid, JU! Men så slog förnuftet in och jag gick hem och drack massa vatten. Här ska INTE testas! För mensen kommer imorgon.

14 DPO

Usch, nu börjar jag ha koll på dagarna, vilken dag efter ägglossning som jag är på idag. Vill inte ha koll. Vill vara lyckligt ovetande om vad som väntar. Idag är det alltså 14 dar sen ägglossning. Det innebär att mensen kommer absolut tidigast imorgon, men troligast på måndag eller tisdag. Den lilla mensvärken har kommit igång som vanligt. Det stora kruxet är dock att jag hade likadan "mensvärk" när jag var gravid och var helt övertygad om att mensen skulle komma, vilket den inte gjorde. Så nu kan jag, varje månad, lura mig själv till att tro att det är DEN värken jag känner. Den känns så likadan! När jag var gravid så ömmade brösten precis som annars innan BIM, bara det att de fortsatte och fortsatte och blev ömmare efter BIM än annars. Men inte innan BIM. Så jag har egentligen inga tecken att gå på, inga "det känns annorlunda" behövs för min del. Det får gärna kännas precis likadant, bara jag slipper uppehållet på en dag, då det brukar vara lugnet före stormen. Dagen efter kommer alltid mensen. jag hoppas jag har mensvärk varje dag framöver nu! Jag vill så gärna ha bebis!