Syskon

Det är egentligen helknäppt. Men jag tänker på det ändå.


Att försöka få syskon.


Jag blir rädd, trött och orolig. Orolig att vi återigen ska falla in i sorgen, väntan, isoleringen när vi märker att det är svårt att få ett syskon också. Vi pratar ibland, jag och min man, om syskon. Att vi vill börja försöka igen ganska snart eftersom vi vet att det kan ta några år. Vi säger också att det kan ju gå fort, att jag kan bli gravid igen så att det kanske är ett och ett halvt år mellan barnen. Jag har ju blivit gravid spontant... men när vi tänker så blir jag rädd. Rädd att hoppas och tro att jag på nåt sätt skulle vara som andra. De där andra som bara bestämmer sig så blir det ett barn.

Vårt IVF känns så långt borta att jag ofta tror att jag är som en av de. Men det är jag inte. Vad jag vet i alla fall.

Men egentligen vill jag helst inte tänka på syskon alls utan på barnet i min mage. Det är ju det största som kunde hända och det hände! Det är min stora glädjekälla just nu.

Men ändå... när jag hör om vänner som har en knappt ettåring som ska ha barn snart igen så blir jag inte glad. Jag blir påmind om vår sorg, över vad vi inte kan och inte kan förvänta oss. Och ibland blir jag arg för att jag tänker så. Ibland känns dock känslorna igen och de känns bekanta och "hemma". Jag har levt med de under några år. De har varit en del av mig och försvinner inte hur lätt som helst.