Halsbränna!

Japp. Nu har jag fått halsbränna. Eller inte nu. Den kom igår. Jag och maken åt lunch kl 13. Efter lunchen gick vi på ett (faktiskt) givande info-möte på Försäkringskassan (om föräldrapenning) och sedan strosade vi lugnt hemåt genom stan. på vägen hem köpte vi en brownie på 7-11. Har aldrig provat de men blev tipsad av en tjej på FL. Efter tre tuggor hade jag en hemsk halsbränna så vi svängde in på apoteket och köpte Gaviscon. När jag strax därefter läser bipacksedeln så ska man visst inte äta Gaviscon om man äter medicin mot sköldkörtelrubbning, vilket jag gör. Suck. Det var bara att kila till apoteket idag igen. Och det visade sig att det går visst bra, bara det går två timmar mellan levaxin-intag och Gaviscon-intag. Skönt! Men halsbrännan var inte att leka med. Sura uppstötningar har jag haft, men aldrig i hela mitt liv en sådan halsbränna. Idag har jag gjort mitt bästa att äta små portioner ofta så jag ska slippa den. Vet inte om de små portionerna var lösningen men jag har inte haft nån halsbränna alls idag. Så skönt!

Och lilla underbara bebisen i magen har träffat blivande moster på en härlig lunch och varit extremt vaken och aktiv i magen idag. Hur underbart som helst!

Underlig dröm nr 2

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde först att min bebis gjorde sånna där avtryck av en hand eller en fot innifrån livmodern som syntes utanpå magen, sen kunde min man ta tag i foten och känna på den, fast den var kvar i livmodern. Inget konstigt med det egentligen. Men sen började det knäppa. Vår bebis längtade så efter oss så h*n började titta ut ur livmodern, med ansiktet och överkroppen. Jag och min man hade ju aldrig hört talas om nåt sånt tidigare så vi sa åt bebisen efter ett tag att det nog inte var bra att göra så :-D Men det var mysigt att få va lite med bebisen ;-)


Annars njuter jag faktiskt av att vara sjukskriven. Jag vet inte hur jag skulle klara mig om jag var tvungen att jobba heltid för jag är hur trött som helst efter en 5-timmars dag. Jag mår ofta illa på morgonen också. Idag var jag tvungen att ta med ett kex och rusa till sängen för att lägga mig ner och äta kexet. Efter ca 10 minuter så mådde jag bra igen och kunde fortsätta morgonbestyren. Sen på pendeltåget är jag ofta väldigt varm och har svårt att få luft. Det känns som att jag borde börja gå långsammare för nu är jag så väldigt andfådd när jag kommer fram...

BM-besök

En snabb rapport från besöket hos branmorskan idag:

Vår barnmorska var sjuk så vi fick träffa verksamhetschefen istället. Hon var oxå trevlig men det är ju inte samma sak att träffa en ny barnmorska mitt i gravidieten. Hon mätte och kollade blodtryck i alla fall.

Blodtryck - 110/60
SF-mått - 26 cm (vecka 26+1)
Hjärtljud - 147

Jag var lite orolig innan, inte orolig egentligen, men lite undrande om min mage skulle vara för liten men den låg visst över medel så det känns bra. Den får gärna ligga kvar där och inte bli för stor. Har börjat få ont i ryggen och foglossningen härjar mer och mer.

Syskon

Det är egentligen helknäppt. Men jag tänker på det ändå.


Att försöka få syskon.


Jag blir rädd, trött och orolig. Orolig att vi återigen ska falla in i sorgen, väntan, isoleringen när vi märker att det är svårt att få ett syskon också. Vi pratar ibland, jag och min man, om syskon. Att vi vill börja försöka igen ganska snart eftersom vi vet att det kan ta några år. Vi säger också att det kan ju gå fort, att jag kan bli gravid igen så att det kanske är ett och ett halvt år mellan barnen. Jag har ju blivit gravid spontant... men när vi tänker så blir jag rädd. Rädd att hoppas och tro att jag på nåt sätt skulle vara som andra. De där andra som bara bestämmer sig så blir det ett barn.

Vårt IVF känns så långt borta att jag ofta tror att jag är som en av de. Men det är jag inte. Vad jag vet i alla fall.

Men egentligen vill jag helst inte tänka på syskon alls utan på barnet i min mage. Det är ju det största som kunde hända och det hände! Det är min stora glädjekälla just nu.

Men ändå... när jag hör om vänner som har en knappt ettåring som ska ha barn snart igen så blir jag inte glad. Jag blir påmind om vår sorg, över vad vi inte kan och inte kan förvänta oss. Och ibland blir jag arg för att jag tänker så. Ibland känns dock känslorna igen och de känns bekanta och "hemma". Jag har levt med de under några år. De har varit en del av mig och försvinner inte hur lätt som helst.

Ledig tisdag

Idag är jag ledig. En vanlig tisdag. Denna vecka har jag valt att lägga sjukskrivningen på två hela dagar ledigt och jobba tre kortare dagar. Det är svårt att inte stanna länge på jobbet när jag är där men jag gör mitt bästa. Idag känns det i alla fall helt underbart att få vara hemma och ta det lugnt och njuta. Jag är gravid och bebisen i min mage sparkar och sparkar hela dagarna.

H*n är helt otrolig på att kicka både mig och pappa. Igårkväll låg vi i sängen och vilade och min man hade handen på min mage, tryckte till lite och så kom en spark. Min man gjorde likadant igen och igen och igen och varje gång så svarade bebisen med en spark. Det är ljuvligt underbart!

Lill*n i magen har även haft hicka några gånger. Lilla söta krabat!


Idag ska jag ta det lugnt, vila och pyssla med lite gamla foton. Kanske scrapbooka lite oxå. Albumet till bebisen vill jag börja lite smått med.

Vecka 27 (26+0) idag!

Oväntad sjukskrivning

Jag är en dålig bloggare. Men jag har varit så trött, så trött att jag inte orkar göra nånting på kvällarna. Eller i alla fall inte producera något vettigt. Som ett blogginlägg.

Nu har jag faktiskt blivit sjukskriven 50% i 5 veckor till att börja med. Känns som en befrielse! Det var verkligen otippat eftersom jag gick på ett vanligt besök hos min husläkare för att kolla upp sköldkörteln, som jag gör var 4-6:e vecka. Han frågade hur jag mådde och jag hävde ur mig allt, extrem trötthet, illamående, sammandragningar, foglossning. Ja, jag har faktiskt lite av allt det där, men det är tröttheten som är värst och kanske helt förstålig, jag är ju gravid. Men det ska bli skönt att kanske orka lite mer här hemma. Kanske orka träffa vänner och hinna njuta av graviditeten. Det är ju bara 14,5 veckor kvar!

Jag fick tvillingar inatt

Imorse när jag vaknade var jag alldeles varm i kroppen. Jag hade nämligen fått tvillingar under natten. Ingen hade talat om för oss att vi skulle få tvillingar, det var bara en bebis vi visste om. Vi vet ju könet så nu kom två av samma sort ut. Jag minns inte förlossningen utan bara att vi hade två bebisar, den ena var 30 cm lång och den andra mycket större och redan efter nån timme var den stora stor som en treåring. Jag tyckte det var lite trist att de var så stora så snabbt, jag ville ju ha en liten bebis.

När vi precis fått det andra barnet undrade min man om vi skulle ta bort en av de eftersom vi bara hade tänkt oss en, men barnmorskan sa, som tur är, att det gör man bara innan förlossningen. Inte efter. Jag tyckte det var skönt för nu slapp jag fundera på syskonförsök.

Den minsta bebisen började prata fort. Och det första h*n sa var "godis!" varpå jag blev lite besviken. Inte ska de lära sig säga godis redan första dan, det är ju mamma och pappa de ska säga så jag ljudade tydligt och på andra försöket sa vår lilla bebis både mamma och pappa felfritt. Mycket duktig för att vara en dag gammal.

Efter ett tag på våra bebisars första dag kom jag på att vi glömt amma, vi glömde att lägga de vid bröstet efter förlossningen så för att de skulle bli lite sugna på bröstmjölk hällde vi lite yoghurt och musli på mina nakna bröst och vips så började den lilla bebisen suga på bröstet. Det kändes ingenting.

Senare samma dag satt båda "bebisarna" i en vanlig personbil och låtsades köra bil, stora som fyraåringar.

Precis innan jag vaknade på morgonen insåg jag att jag bara var i vecka 25 och att barnen föddes 15 veckor för tidigt. Det gick inte riktigt ihop men man brukar ju föda för tidigt med tvillingar, det var bara det att ingen sagt att vi väntade tvillingar.

Nu börjar väl de konstiga drömmarnas tid.

Kniv i rumpan

Igår när jag gick till jobbet kändes det plötsligt som ett hugg i rump-benet. Det gjorde ONT! Och jag var tvungen att gå sakta sakta med små små steg. Under dagen hade jag lite ont i bäckenet och insåg att jag nu också fått pröva på foglossning. Jag pratade med min barnmorska idag och hon gav mig några tips...

* inte ha benen i kors
* gå med små steg
* inte gå långt eller snabbt
* köpa ett stödbälte
* gå till en sjukgymnast (ska få tips på sådana av henne)

Men det känns bra mycket bättre att ha foglossning än sammandragningar!