Att berätta för chefen och inskrivning

Jag sitter här, 6:30 på morgonen på min första semesterdag. HUNGRIG! La mig 20:30 går efter att ha mått illa och varit supertrött hela dagen och tillbringat halva i sängen. Konstigt att illamåendet kommer tillbaka. Jag trodde annars att det skulle ha gett sig nu...


Hela denna sista veckan har jag vart nervös. Inte hela, för jag berättade för chefen redan på onsdagen. Till saken hör att jag bara har jobbat på mitt jobb halvtid 7 maj-10 juni och heltid sen 11 juni. Jag var gravid redan när jag började men visste ju inte om det själv. Det var bara 4:e ruvardagen. Min chef är lite speciell och jag har inte vetat hur hon ska ta att jag är gravid. Redan.

Jag satt i hennes rum och pratade om andra ärenden i onsdags och tänkte att det är ju lika bra att passa på. Hjärtat bultar och jag säger det; "Och en sak till, jag är gravid". Hon vet nog inte hur hon ska reagera och säger saker som "Men ni är ju unga...", "Grattis borde jag ju säga". Jag hade planerat att berätta att det inte har vart så lätt för oss och när jag nu tänker på det så börjar jag gråta. Chefen hoppas att det är glädjetårar. Jag vet inte varför jag gråter. Men så berättar jag att det har tagit ett tag för oss att bli gravida och att jag fick missfall för ett år sen. Då går chefen upp och kramar mig och berättar att hon hade många missfall innan de fick barn och säger att "nu måste du ta det lugnt och inte stressa, inte bära tungt" och ger mig massa råd. Och det är skönt att hon säger det för då behöver jag inte stressa på jobbet.

Senare samma dag sa hon åt mig att gå hem, trots att jag inte jobbat mina 8 timmar. Så nu vet min chef, mina kollegor får veta när jag kommer tillbaka från semestern. Då är jag i vecka 16!


I torsdags var vi på inskrivning och träffade vår barnmorska för första gången. Det var KUL men väldigt, väldigt overkligt. Hon tog järn (135) och socker (4,3) och mätte blodtryck (100/50). Allt var bra. Hon var jättegullig och trevlig! I slutet av besöket frågade hon vart vi ville föda. "Vadå föda?" tänkte jag. "Vem ska föda?". Att det blir en bebis av det här är fortfarande svårt att tro, trots att jag mår dåligt och är supertrött. Jag längtar tills vi kan känna sparkar så att man VET att den finns där. Vår barnmorska lyssnade inte på hjärtat så här tidigt (vecka 11+2). Hon sa att det var svårt att höra och onödigt att stressa upp de blivande föräldrarna. Jag blev glad, för jag vill verkligen inte bli uppstressad.


Nu ska jag försöka sova lite till...